Kärt stök

Imorgon ska jag börja med julstöket. Gardiner ska bytas, adventsljusstakar ska kontrolleras, fönsterstjärnor monteras, hyacinter inhandlas och utomhusbelysning sättas upp. En hel del att göra med andra ord, men ändå ett kärt besvär.

Under Allhelgona-helgen var jag sugen på att sätta upp utomhusbelysningen, men kom mig inte för.  Förr var jag principfast och alldeles för sträng mot mig själv. Jag satte inte upp någonting innan dagen D, det vill säga den första advent. Numera är jag mer tillåtande. November är alldeles för mörkt för att inte få tjuvstarta lite med ljusslingor ute. Dessutom är tiden för julförberedelser nästan så kort den kan vara i år och i mitt tycke alldeles för kort. Det bästa är när sista advent är sex dagar innan julafton, för då finns gott om tid till allt jag vill göra. Och det är viktigaste numera, att bara göra det jag vill, inte det jag tror att jag måste! Jag har därför inga problem med att hänga upp gardiner utan att putsa fönstren. Det kan jag göra när jag byter tillbaka i januari, när ljuset återvänder och lorten börjar synas riktigt mycket.

I år vill jag, som alla andra år, baka pepparkakshus. Ända sedan 1996 har jag och maken gjort det. Första året bakade vi med ett litet barn, numera med fyra stora. Då, vid vårt första pepparkaksbygge, använde vi ritningar till vårt blivande hus som modell. Resultatet blev inte helt lyckat. Proportioner och hållfasthet var inte anpassade för pepparkaksdeg, förstås. De senaste åren har vi gjort en pepparkaks-by, med ett par små hus och en kyrka, istället för bara ett hus. Men förra året fick var och en ett eget litet hus att dekorera helt efter eget tycke. Det var praktiskt av många orsaker. De åren barnen fick dekorera en del var av ett hus, ville de äldre inte låta de yngre ansvara för framsidor eller synliga takdelar. Man kan säga att deras syn på estetik skiljer sig, både då som nu. De yngre barnen dekorerar sina hus framför allt med den kommande plundringen i åtanke. Ju mer non-stops, kristyr och silverkulor, desto godare i januari.

Pepparkakshus vill jag mest baka för att de sprider en ljuvlig doft av jul, men såklart vill jag baka för att äta också. Saffransbullar, smultringar, hasselnötskakor bland annat. Smultringar bakade alltid min mormor till jul och mamma blir nostalgisk när hon äter dem. Smultringar är förresten det norska ordet för flottyrringar så det är en slags munkar alltså.

Men först ska belysning och gardiner upp.

Så många kramar behövs

För ganska många år sedan hörde jag något fint om hur många kramar en människa behöver. Jag googlar på antal kramar per dag och får träff direkt:

Fyra kramar per dag behövs för att överleva överhuvudtaget. Åtta kramar per dag för att må bra och tolv kramar per dag för att växa som människa!

 

Läskigt egentligen, om man börjar räkna på det. Vi är sex personer i familjen. Det är alltså fem andra som ska ha kramar. Om alla kramar skulle komma från mig skulle det bli en himla massa kramande under en dag. Jag har inget emot att kramas, det är inte det, men skulle jag verkligen hinna? Vissa av barnen får definitivt inte fyra kramar per dag av mig. Äldsta barnet tror jag inte ens får fyra kramar per vecka. Nu när jag tänker efter undrar jag om hon får fyra kramar per månad?!

Nu är det en himla tur att hon och hennes yngre syster har en massa fina kompisar. Och det är väl naturligare att vilja kramas med jämnåriga än med sin mor och far när man är i början och slutet av tonåren.

Jag sätter mitt hopp till att de kramas mycket i deras kompiskretsar.

Föräldraskap och jämnställdhet

Jag läste en intressant artikel i den lokala dagstidningen här om dagen. Den initierades av den då stundande högtiden Fars dag. Eller högtid är kanske inte rätt ord, men jag hittar inget annat. I alla fall, jag fastnade särskilt för ett stycke mitt i artikeln:

Intressant iakttagelse det där. Det får mig att minnas min reaktion när ett av våra barn, troligtvis för första gången, söker tröst hos sin pappa. Och inte mig. Först blir jag ställd och snopen, men efter lite reflektion inser jag att det är ju det vi har jobbat för. Tidigt i vårt föräldraskap började vi medvetet svara på varandras mamma- respektive papparop för att på så sätt dela på barnens behov.

Så idag händer det ganska ofta, att när barnen ropar mamma svarar min man, eller det omvända, barnen ropar på pappa och jag svarar.

Vad är pimiento?

Tack kära grannfru, för att du frågar! Med den har du satt en lavin i rullning. Jag har fått inspiration till ännu ett vardagsämne som jag härmed ger arbetsnamnet Bakning mat och annat gott. Det kanske modifieras med tiden.

Precis den frågan som Mona ställer har vi också ställt oss när vi har lagat rätten Köttbullar i tomatsås, som jag skrev om här. Nu senast haffade jag en personal på frukt- och grönt-avdelningen där jag handlar den mesta av min mat. Jag fick tag i en mat-passionerad man som inte bara besvarade frågan, utan även gav en mängd alternativ att använda som pimiento och en historielektion kring varför matbutiken inte har det i lager.

Han börjar berätta att ordet pimiento stammar ur det spanska språket och att pimiento är vanlig i den spanska matlagningen. Om jag nu fick in all information rätt i skallen, så är det helt enkelt torkad grönsak, ofta paprika. Men jag tror att det kan vara andra grönsaker också, som vinner på att få reducerat vatteninnehåll och därmed en förtätad, rikare smak. Till exempel tomat och chili.

Vidare ger han mig ett konkret tips på hur jag kan göra min egen pimiento. Man ugnsrostar paprika långsamt på låg värme och över lång tid, på samma sätt som när man tillagar tjälknöl. Den enda skillnaden är att paprikan ska bli helt torr, det vill man ju inte att tjälknöl ska bli.

Sedan kommer han på att de har torkade chilifrukter som kanske kan funka som ersättning just den dagen. Han ilar iväg till en hylla fylld med både färsk och torkad chili. Vi doftar på olika torkade chilifrukter, jämför skillnader i smak och resonerar kring andra användningsområden. Det är självplock och samma pris för alla sorter så jag plockar med mig flera torkade chilifrukter av ancho och chipotle i en påse. Ancho-chili är mild och söt i smaken, som pulver använder vi den när vi gör vår tacoblandning. Chipotle-chili är något starkare, har en rökt ton, är också söt men inte lika mycket som anchon.

Allt enligt den passionerade på frukt- och gröntavdelningen. Hans historielektion däremot, den lämnar jag därhän. Där hängde jag inte med riktigt.

Den bäste av dem alla

Idag firar vi barnens far på alla pappors speciella dag. Vi firar med att fixa middag åt honom. Annars är det oftast han som ser till att vi får mat i magen, även om vi är några personer som har kommit starkt de senaste åren.

Men i dag är han alltså entledigad, äldsta dottern har satt menyn och tillsammans lagar vi en smarrig pastarätt med köttbullar i tomatsås som Markus Aujalay är skapare till. Vi  har testat den tidigare och jag rekommenderar den gärna. Klicka på bilden för recept.

Så idag firas han, barnens far, som också är mitt hjärtas kär, min andra halva och livskamrat. Den bäste av dem alla!

Att trivas, blomma och må gott

Efter en sommar på kollo verkar det som att min orkidé tänker blomma igen. Senast den blommade var i februari tror jag, i samband med att den köptes.

Den har fått vara ute i trädgården hela sommaren. Hängt i en ampel i en genomskinlig plastkruka avsedd för orkidéer, lapat dagsljus, skapat klorofyll och haft det allmänt trivsamt. Ibland har jag doppat den i vår regnvattentunna tills orkidékomposten har blivit genomfuktad och sedan hängt tillbaka den.

Efter att den kom in i huset igen har jag inte gjort särskilt mycket. Av estetiska skäl flyttades den över till en glaskruka istället, även om det inte är särskilt bra för rötterna. Krukan är tät i botten och det kan ge både syrebrist och röta om man vattnar för generöst och ofta. Fast det är nog ingen risk hos mig. Våra blommor lär sig snabbt hushålla med den vattenmängd de får. När de minst tåliga slokar kraftigt får alla en ny påfyllning och det kan gå veckor mellan vattningarna.

Jag är inte så bra på det där omsorg om plantor och krukväxter. Jag försöker ge dem de självklara förutsättningarna i form av näring, vatten och förhållandevis rätt odlingsbetingelser. Sedan vill jag att de ska klara sig själva. Det har inneburit att det numera inte finns så många finlir-växter kvar i huset. Det är bara den här orkidén då som förhoppningsvis kommer att överleva, och helst leva och må gott här hos oss.

Alla växter som vi haft som inte gillar orgelbunden vattningen och det lite torra och varma inomhusklimatet moderna hus erbjuder, har sakta med säkert tynat bort och dött. Kvar finns mest bara tjockbladiga växter som Yuccapalm, Garderobsblomma, en lägre variant av Svärmorstunga, och någon form av Aralia. Och ett stackars Penningträd som kämpar för sin existens. Men den har inte rätt odlingsbetingelser, det måste jag erkänna. Den skriker efter ny jord, hoppas på en större kruka och vill helst stå på ett ljusare ställe.

Jo, jag har några Ampelliljor också som trivs. Det beror säkert på deras förmåga att lagra vätska i tjocka rotdelar som suger åt sig och sväller upp när de lever i överflöd. Om det sedan blir lite sämre tider kan den hämta kraft ur dem. Så borde vi alla göra egentligen. På det själsliga planet tänker jag, inte det fysiska. Vi borde lagra all själsligt välmående i små inre kapslar eller klumpar, som vi kan hämta kraft ur när det behövs.

Mer på temat egna frön

Om man som jag är road av trädgård och odling kan man med fördel låta några plantor i köksträdgården gå i frö. På så sätt tar man fram sitt eget utsäde inför nästkommande år. För andra året i rad lät jag till exempel några baljor av sockerärter mogna helt för att ha som utsäde nästa år. Sockerärtor äter man annars innan ärtorna i skidan blir för stora. Ju närmare mognad, desto beskare ärta. Så man behöver i princip bara köpa utsäde av ärtor en gång, sedan kan man hålla sig självförsörjande.

Ruccola är också lätt att få frön av. Den går i blom tidigt men får inte särskilt snygga blommor. Eller i alla fall inte den enklare ruccolavarianten sandsenap som får gula blommor. Jag har en annan sort som jag tror är en äkta ruccola. Den får vaniljgula blommor med mörka nerver och är rätt fin om den blandas med andra växter eller planteras tätt.

Av misstag provade jag med morot för några år sedan. Jag hade helt enkelt missat att dra upp en morot hösten innan och nästföljande år gick den i blom. Inte särskilt vacker till utseendet men på något sätt vacker ändå med sin kraft och livsvilja. Jag kommer inte ihåg om jag tog rätt på och sådde fröna. Bara att jag hela sommaren fick motivera en av sönerna att inte dra upp den innan fröna hade mognat. Jag försökte få honom intresserad av frötillväxten som ett experiment, om det skulle kunna gå att odla morötter av fröna. Men han var mest nyfiken på roten och föreställde sig den både som gigantisk och extra saftig efter två somrar i jorden. Min idé om frö, grobarhet och försöksodling var naturligtvis ett alldeles för långt tidsperspektiv för en ivrig liten grabb. När vi väl drog upp den, och ja det var han som fick göra det, var den blek i färgen och såg inte särskilt aptitlig ut. Dessutom var den nästan luden av alla små rötter som bildats utmed hela den tjocka pålroten för att försörja fröställningen med näring och vatten.

Att ta sig upp från bottenläge

Just nu pågår något som kallas för Psykeveckan i staden där jag bor och man har rubriken Se livets möjligheter på den här veckan. Det slår an fint i mig och vill därför dela med mig av mina personliga erfarenheter. Jag hoppas att det inte uppfattas som för privat. Sluta bara läs i så fall.

Jag har varit sjuk i själen vid tre tillfällen i livet. Eller, jag har fått diagnoser vi tre tillfällen i alla fall. De två första hörde samma, för de bottnade båda i förlust av ett barn. Den senaste var arbetsrelaterad och orsakad av en kombination av osäker anställning och personlig läggning.

Det första tillfället kom som sagt ur en förlust av ett litet barn. Ett barn som vi fick och förlorade under samma dag. Sammanlagt var jag sjukskriven i ett halvår för att bearbeta sorgen, men det förlängdes med så korta perioder som två veckor att jag inte upplevde någon ro att komma igenom. Mot slutet av en period var jag så ångestfylld inför tanken på att mötas av misstro, att inte läkaren skulle tro på mitt tillstånd och därmed inte heller förlänga sjukskrivningen. När den ändå blev förlängd gick det åt en massa dagar att återhämta mig från den stress oron fört med sig.

Efter sex månader fick jag ingen ytterligare förlängning med motivationen att det brukar räcka med ett halvt år i sådana här fall. Det finns risk att tillståndet blir  kroniskt annars, sa man. Att jag inte hade ett socialt sammanhang att gå tillbaka till gjorde inte saken bättre. Jag stod utan jobb och skulle ut och marknadsföra mig som arbetskraft. Jag kan lugnt påstå att sjukskrivningen bara hjälpte mig genom den akuta fasen, resten trycktes undan. Dessutom blev jag gravid igen och valde då att fokusera på den nya situationen. Att vi skulle få tvillingar kändes som en väldigt spännande resa och en extra gåva från någon där uppe. Men min fantastiska barnmorska fick mig sjukskriven efter bara fyra-fem månaders graviditet. Hon hade vår förlust i åtanke, men motiverade dessutom till sjukskrivande läkaren att tvillinggraviditeter kräver extra vila. Jag tror att den sjukskrivningen gjorde att jag kunde fungera förhållandevis väl när våra pojkar fötts.

Det andra tillfället kom när pojkarna nästan var två år gamla och började i förskolan. Då var jag så slut i själen att jag började grina på väg hem under en av inskolningsdagarna. Men jag förstod först ingenting: vad har jag att vara ledsen för? Allt är ju bra nu! Visst hade jag varit trött länge, jag var arg ofta och hade svårt att fatta beslut. Till exempel att fatta ett så pass enkelt beslut som vilken växt jag skulle köpa till trädgården. Under läkarbesök på vårdcentral fick jag diagnosen posttraumatisk stress. Det var inte alls konstigt att jag var ledsen fick jag veta och fick också förklaringar på mina symtom, även tunnelseendet som jag inte kunde fatta var det kom ifrån. Jag fick veta att det är ett av flera symtom på min diagnos. Jag snavade på det mesta som låg på golvet, mycket leksaker förstås men också vår dammsugare som ju inte är så liten.

Så den obearbetade sorgen efter det döda barnet tillsammans med den trötthet som kommer av att vara småbarnsförälder till tvillingar och ytterligare två barn hade kört mig i botten. Alla som har tvillingar förstår vad det innebär. Man vill precis lika mycket som när man har ett barn i taget. Men man brottas också med att vara rättvis, att ge lika mycket, helst samtidigt till båda. Och man kräver otroligt mycket av sig själv. Man vill vara supermamman i alla lägen. Jag skulle till exempel absolut hel-amma mina pojkar dygnet runt. Absolut inte ge något tillägg. Ofta försökte jag dubbel-ammade jag dem, men på natten ammade jag dem en och en för att åtminstone få ligga ner och kanske småslumra. Men det krävs inget geni för att förstå att det inte blir mycket sömn och återhämtning när man väcks fyra gånger per natt av bebisar som vill äta. Speciellt under tillväxtfasen då de krävde mer mjölk än vad som fanns? Då kunde det bli upp mot åtta gånger.

Jag vet flera tvillingföräldrar (läs tvillingmammor) som faktiskt visar symtom på utbrändhet när det är dags att skola in barnen på förskola. I vårt fall sa min man stopp efter ett tag. Han köpte helt enkelt hem tillägg så att han kunde ge den mest missnöjde av dem två. Oftast var det en och samma pojke. Han som ville att den första, tunnare och lite sötare mjölken bara skulle spruta in i munnen utan större egen ansträngning. Den andre pojken tyckte om att ligga länge vid bröstet och få i sig den tjockare gräddigare mjölken. Den som kommer på slutet och ger det där härliga hullet som bara småbebisar kan få.

Vid mina tillfällen av psykisk sjukdom har samtal med professionella fungerat väldigt bra. Jag har pratat med psykologer, kuratorer och beteendevetare och alla har hjälp mig läka olika delar vid olika tillfällen. Under den senaste sjukskrivningen fick jag prata med en fantastisk psykolog som gjorde att jag kände mig så bekräftad. Jag fick tänka, tycka och reflektera som jag ville och hon kunde alltid bekräfta mig i mina känslor. Det var väldigt befriande. Jag fick också, via jobbet, träffa en underbar beteendevetare som gav mig verktyg att hantera situationer som tidigare gjort mig utbränd. I de flesta fall har dessa samtal varit den enda behandlingen, men jag har i och med utbrändheten fått erfara vilken hjälp medicin kan vara. Ibland hjälper samtal bara till viss del och man behöver något mer för att hålla sig borta från den djupaste och svartaste botten. Så var det den senaste gången.

Numera är jag ganska övertygad om att jag har en skörhet som inte alla människor har. Bland annat läste jag för ett tag sedan en kommentar hos UnderbaraClara (tidigare refererat till det här) där jag för första gången stötte på begreppet HSP, Highly sensitive personalities. Där beskrivs HSP med begreppet stark-skör på svenska. En stark-skör person jobbar i ojämn rytm, i bland med full gas i botten, i bland i snigelfart. Ytterst sällan i maklig och jämn takt. Just vid det senaste sjukdomstillfället kan jag nog relatera till det, men har inte satt mig djupare in i det för att säga att det stämmer på just mig.

Idag är jag trygg med att det finns så mycket  hjälp att få och alla möjligheter att ta sig upp från bottenläge. Kram till dig som orkade läsa ända hit. Ta hand om dig. Se livets möjligheter!

Sprängfylld livskraft

Efter sommarens blomning har jag nu flera kuvert med frön. Det vanligaste är att jag klipper bort fröställningar på de växter jag inte vill ha fler av innan fröna mognar. Framförallt daggkåpan håller jag efter. Jag har hur många plantor som helst och alla stammar ur en enda som sattes för mer än tio år sedan.

Samma sak är det med stjärnflockan och den vackra vita myskmalvan. Fast fördelen med att ha många plantor av samma sort är att man kan plocka omfångsrika buketter.

När det gäller perenner, lökar och tvååringar brukar jag oftast sprida ut fröna direkt. Antingen nära mamma-plantan för att lättare känna igen groddbladen när de gror samtidigt, eller där jag vill ha fler. Men i år har jag sparat frön i separata små kuvert, vikta av tidningspapper.

 

För några år sedan köpte jag en ljusblå grekvädd som jag tycker är väldigt söt. Jag har försökt få fler av den genom att sprida frön direkt i rabatten, men det har hittills inte lyckats. Eftersom det skulle vara trevligt med fler av den ska jag därför till våren försöka driva upp några plantor i kruka istället. Och hoppas på att det lyckas bättre. 

Efter vårblomningen torkade jag kapslar med frön från mina kungsängsliljor, har både lila och vita. Jag tänker dela med mig av dem till släkt och vänner, även om det i och för sig kommer att ta ett antal år innan lökarna har vuxit på sig så pass att de ger blommor. Men det är kul att testa.

Även om tvååringen digitalis, eller fingerborgsblomman, nästan är som ett ogräs med sin livskraft och gro-villighet torkade jag några fröställningar från både vita och rosa blommor. Jag är lite sugen på att använda fröna till gerilla-odling, men vet inte riktigt om jag törs. Just digitalis är lite giftig och kan användas medicinskt, mot hjärtflimmer tror jag. Jag vill ju inte riskera att få ett liv på mitt samvete. Men å andra sidan har jag svårt att tänka mig att någon skulle äta av växten bara så där utan vidare.

Det vore hur som helst härligt att kasta ut frön lite här och var till lyst för andra. Till exempel i rondellen närmast min bostad. I den växer bara ett glesare gräs, möjligtvis ogräs, och verkar inte skötas på annat sätt än att plätten klipps på sensommaren. Där skulle det vara trevligt med lite blommor som piggar upp, gärna i olika färger. Jag har blåklint i trädgården sedan ett par år. Dess blåa färg är väldigt vacker och lyser upp fint.

 Kanske törs jag slänga ut lite frön från den i rondellen. Den är i vart fall inte giftig.

Så många händer som behöver värmas

Nu har jag stickat ytterligare ett par vantar. Den här gången är de gjorda till en ung man. Han kommer till vårt hus emellanåt, framför allt till vår yngre dotters rum.

Hela sommaren såg jag honom i en röd jacka och det var så vackert mot hans bruna hy, svarta hår och mörka ögon. Så när det blev höst och kallare kände jag mig inspirerad att sticka ett par vantar i svart och rött åt honom.

Häromdagen såg jag att han har en blå jacka nu.

Idag minns vi

Idag minns vi alla som inte längre finns bland oss, som fattas oss eller som aldrig fick bli.

Hos oss tänder vi ljuset för vår egen lille Isak som kom och gick samma dag. Vi tänder även ljuset för dem vi minns och saknar. Men ljuset brinner också för alla som behöver styrka att i stunden hantera sorg eller sjukdom. Med hopp om en ljusare dag!

Det här med kommentarer

Mamma berättade här om dagen att hon inte kan lämna kommentarer här på bloggen. Jodå, sa jag, det kan du visst och tänkte tyst för mig själv Hon är nog inte så van.

Men skäms på mig! Jag borde veta bättre. För det första är mamma mer aktiv på Facebook än vad jag är, för det andra tar hon stora steg vad gäller datoranvändande och betalar numera sina räkningar via internetbank och för det tredje kommenterar hon sina barnbarns bloggar utan problem. Vid närmare titt på mina inställningar visar det sig att jag inte tillät anonyma kommentarerna.

Nu är det åtgärdat - så välkommen att kommentera mina inlägg. Alla.

Skrämmande låga priser

På bara några dagar har familjen tillryggalagt nästan 150 mil. I söndags drog vi 73 mil söderut och tre dagar senare vände vi hem igen. Detta för att få träffa en ny liten familjemedlem.

På vägen hem stannade vi till på ett av landets Ikea-varuhus för att äta lunch. Jag och döttrarna gick till lunchrestaurangen medan maken följde sönerna till Ikeas snabbmatshörna där varmkorvar lockade. Maken la ut 55 kronor. För det fick han sex korvar, två läsk, en kaffe och tre kanelsnäckor. Jag betalade 154 kronor och för det fick vi en Caesar-sallad, en räkmacka och en gravad lax med potatis och hovmästarsås, tre vatten, två kaffe och tre chokladmousse. Sex personer fick alltså lunch med guldkant för drygt 200 kronor, även om grabbarnas käk inte kan klassas som annat än bukfylla utan något större näringsinnehåll. Räkmackan är tveksam, men den hade i alla fall rikligt med räkor och ett skivat ägg. Laxen och salladen däremot är i mina ögon fullvärdig lunch. 209 kronor!?

Jag ifrågasätter starkt att det överhuvudtaget finns en lönsamhet med dessa priser och ställer mig frågan: Vilka är förlorare? Företaget Ikea, de anställda på Ikea eller underleverantörer till Ikea?