Nyårspyssel

Med nyårsdukning i åtanke har jag skapat servettringar av luffartråd. 

Jag tycker att det kan vara klurigt att upprepa samma form flera gånger. Eller egentligen brukar jag hänga upp mig på att formen inte blir identisk från ett objekt till ett annat. Därför fick det bli olika mönster på servettringarna. Skapade i stunden utan tanke på att de ska föreställa något. I övrigt är luffarslöjd enkelt. För att komma igång behövs bara ståltråd, en avbitartång att nypa av med och en rundtång att böja tråden med. Sedan kan man ge sig hän.

Ofta böjer jag på fri hand, bara med rundtången och mina fingrar. Men, som idag, tar jag först hjälp av något som motsvarar storleken på det jag tänker skapa. För att få varven på servettringarna lika stora till exempel, virade jag först ståltråden fem varv kring en rund träpinne med cirka 4 centimeters diameter. Därefter formades ändarna på fri hand.

Och nu är jag riktigt nöjd med mina första servettringar och önskar därmed  
Gott slut!

I andra hand

Fick här om dagen nöjet att följa med äldsta dottern och hennes kompis till Pingstkyrkans Second Hand. Butiken hade halva priset på allt och de skulle dit och fynda.

Jag gillar verkligen Pingstkyrkans andra hands-butik, men inte för att den ligger i ett industriområde och bara har öppet två gånger i vecka. Jag tycker om att de har fräscha grejer och att allt är arrangerat på ett sätt som tilltalar mig. Färg och material får stå ihop och gör att det blir överskådligt och lätt att söka. Provhytterna är fina med olika tapeter i varje och med en stol som matchar tapeten. På ena väggen hänger en större spegel, stor nog att se sig i helfigur. På motsatt vägg hänger en mindre spegel som går att haka ner om man vill se hur provplagget ser ut bakifrån. Och så finns det ett ganska stort fik också, för den som vill ha något i munnen eller bara slå sig ner en stund.

Mest av allt går jag igång på husgeråd. Den här gången fick jag med mig en enkel vit duk med gröna ränder som bildar ett rutmönster. Den blir perfekt till sommarens picknick-korg. Jag hittade ytterligare en vinröd handhandduk som kompletterar de två som köptes förra gången. En oval ugnsform i vit keramik köpte jag också, eftersom flera av dem vi hade har gått sönder. Och till sist köpte jag en julkruka fastän julen snart är över.

Julnötterna, som inte kom fram innan vi reste bort för gemensamt julfirande med släkten, passar fint i den.

Om en månad

Just nu har jag svårt att fokusera på att det snart är jul - den högtid som familjen längtar mest efter av alla högtider, inklusive födelsedagar. Säkert av olika orsaker: klappar, mat, tid för eftertanke eller kvalificerad familjetid. Men ändå, en av höjdpunkterna på året.

Det är i och för sig inte så konstigt att jag är splittrad, för om en månad har vi just packat upp våra resväskor och börjat boa in oss i vårt tillfälliga hem.

Där ska vi, som jag har skrivit om tidigare, bo och leva i elva veckor. Vi ska njuta av varandras sällskap, av sol och värme och av den Thailändska kulturen. Det känns fortfarande overkligt att vi ska göra det här, men ändå obeskrivligt härligt! Äntligen ska vi göra det som vi i många år pratat om men inte realiserat.

Min förhoppning är att livstempot där borta blir så lugnt att vi glömmer allt vad vardagsstress heter. Redan nu använder jag tankar på resan för att gå ner i varv. Om något känns dåligt, jobbigt eller stressigt dirigerar jag om tankarna till en sinnebild av det kommande äventyret.

Så julen får ursäkta, men i år har den konkurrens.

Mietek överlevde

Här om dagen lyssnade jag till Mietek Grocher som överlevde förintelsen. Man brukar säga att en katt har nio liv men denne älskvärde lille man har avverkat fler än så.

Mietek berättar om fasansfulla gärningar utförda av nazister under andra världskriget, både i ghettot där han bodde inledningsvis och i olika koncentrationsläger. Men också om mirakulösa och slumpartade händelser som räddade hans liv många gånger om. När den två timmar långa föreläsningen är till ända är jag helt manglad mentalt. Men också fylld av stor tacksamhet och varm ödmjukhet över att Mietek delar med sig. Att åter, och åter igen, dela med sig av sina erfarenheter från det fruktansvärda krig där vissa människor helt förlorade värde och andra helt tappade värderingar är stort.

Han själv poängterar i slutet av föreläsningen att han inte känner någon hat gentemot tyskar, men vi som lyssnar förstår att sorgen alltid är närvarande. Hans röst bryts flera gånger men han fortsätter bara prata och snart är den stadig igen. Så stadig den kan vara hos en äldre man på 86 år.

Har du två timmar över tycker jag absolut att du ska lyssna till honom. Det finns en föreläsning på UR Play där han berättar om sitt liv för högstadieelever någonstans i Sverige. Han har även skrivit en bok med titeln Jag överlevde, som finns att låna på alla bibliotek.

Den går också att beställa från bokförlaget Inova. Där hittar jag följande stycke: Under drygt fem års accelererande helvete gjorde nazisterna sitt yttersta för att förinta Europas judar. Fem år när varje dag bokstavligen innebar en kamp för livet. Mietek Grocher överlevde! Sex miljoner judar gjorde det inte.

Mietek Grocher. Bild hämtad från bokförlaget Inovas hemsida

Julens goda

Jag lagar inte jättemycket mat om jularna, men det finns några tillbehör som jag inte gärna är utan på julbordet.

En återkommande favorit är leverpastej smaksatt med glögg. Den har blivit som en tradition för mig. Det finns alltid en bit av den här glöggpastejen på julbordet, men jag börjar njuta av den så snart den svalnat. På en smörgås till frukost eller mellanmål, allt medan kalenderljuset sakta brinner ner ytterligare ett datum.

I en gammal kokbok hittade jag för många år sedan en rödbetssallad som har blivit ett måste. Den är smaksatt med syrligt äpple, lite gräddfil och pepparrot. En riktig höjdare som känns fräsch och är inte alls mäktig som många julsallader annars kan vara. Till fyra deciliter inlagda rödbetor går det åt ett syrligt äpple, cirka en deciliter gräddfil och någon matsked pepparrot. Rödbetsskivor och äppelbitar, utan skal och kärnhus naturligtvis, hackas snabbt i matberedare med kniven. Därefter blandas allt ihop till önskad konsistens och styrka. Jag gillar när min rödbetssallad har lite sting och är därför ganska generös med pepparroten, men det kan man vara försiktig med om man inte vill ha det så starkt. Det går att utesluta gräddfilen också om man vill.

Hemgjord senap är ett annat måste och har blivit en klassiker. Den görs på Colemans senapspulver, socker och grädde. När den kokat klart spetsas den med lite Kaluha och ska gärna vara så pass senapsstark att det kittlar i näsan. Men i år ska jag prova en annan variant. Familjen kommer att fira jul med min släkt och i den finns glutenallergi att ta hänsyn till. Colemans senapspulver innehåller vetemjöl och därför ska jag utgå ifrån ett annat senapsrecept som Tareq Taylor gjorde i Trädgårdsonsdag. Eftersom jag gillar kaffesmaken i min vanliga senap så kommer jag att titta lite på det här receptet också och försöka kombinera dem.

Det är oftast så jag gör när jag bakar eller lagar mat. Jag utgår från ett recept men hämtar inspiration från andra samtidigt. Jag undrar vad det betyder, att ha svårt att hålla sig till ett recept? Jag vill gärna tro att jag har samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag numera vågar ta ut svängarna lite mer i min matlagning.

Några steg närmare

För en tid sedan kom våra pass tillbaka med fina visumstämplar och idag har samtliga i familjen påbörjat sina vaccinationer. De tre yngsta barnen har fått alla de sprutor som behövs. Jag, maken och äldsta dottern ska få en omgång till. Nu är vi några steg närmare paradiset.

Elva av vinterns kallaste och snöigaste veckor kommer vi nämligen att vara i Thailand. Vi lämnar den kalla och mörka delen av jordklotet för att, om möjligt, komma ikapp med livet, vårt eget universum och allting. För att travestera Douglas Adams.

Det ska bli otroligt spännande, men ibland kommer oron över mig. Framför allt när jag tänker på att det äldsta barnet kommer stanna hemma större delen av tiden. Hon ska bara hälsa på oss under några veckor. Studier och egen önskan att få klara sig själv gör att det passar bäst.

De yngre baren kommer att gå i skola i Thailand. Friskolan Svenska skolan i Thailand - Sanuk erbjuder undervisning efter svensk läroplan och med svenska pedagoger. Det blir deras vardag under nio veckor. Skolan ligger bara några hundra meter från stranden där många lektioner i idrott kommer att bedrivas. En av pojkarna är egentligen inte särskilt sugen på att resa så långt bort och så länge. Han tycker bäst om när allt är som vanligt och oroar sig ganska mycket för att vi ska tappa bort varandra. Därför har vi lovat att följa med till skolan och stanna där så länge han vill. Både jag och min man kommer att vara helt lediga, så vi kan med glädje vara med på skolan om han vill det. Efter ett tag kanske det räcker att bara följa med dit, stanna en stund och därefter gå till stranden medan de är i skolan.

Spännande blir det, och vi kommer alla på ett eller annat sätt få nya erfarenheter som lever i oss resten av livet.

Ljus i mörker

Kvällen har tillbringats i goda vänners lag. Glöggprovning, fika, godis och trevliga samtal lyste upp årets första decemberkväll. Som gå bort-gåva till värdinnan gjorde jag en ljuslykta av ett tomt senapsglas.

Av järntråd för luffarslöjd böjde jag till ett handtag och en ljushållare. Med den kan man lyfta upp ljuset när det ska tändas, men är också en fin dekoration. Idag blev handtaget ett hjärta, väldigt passande. Eftersom kvällens värdinna har ett mycket stort hjärta. Och är ett annat slags ljus i mörker.

Med önskan om en fridfull första advent!