Lyssna! säger själen

Orken är inte på topp just nu. Jag har tvingats dra ner på tempot och är sjukskriven på deltid en tid framöver. Det känns bra, framför allt behövligt.

Mina erfarenheter av utmattningsdepression och posttraumatisk stress gör att jag numera känner igen signalerna; att jag mitt i stegen glömmer var jag är på väg; att jag är lättrörd till tårar för minsta lilla; att irritation och känslan av att bli störd är det jag känner när jag är behövd och efterfrågad; att det är svårt att komma tillbaka in i det jag höll på när jag blir störd; att ljudkänslighet gör att jag vill munkavla alla i min närhet. Och det värsta av allt, den förlamande tröttheten som gör att det mesta jag ska företa mig med kräver en gigantisk energisamling. Jag känner mig som ett ånglok som ska starta i uppförsbacke, och eldaren som ska kasta in kolet i ångpannans fyrbox har bara en arm, och i handen håller han en pytteliten spade med vilken han inte får med tillräckligt med kol för att hålla jämna steg med förbränningen. Så känns det.

Jag tror mig ha ringat in vilken droppe det var som fick bägaren att rinna över och fått mig att må som jag mår just nu. Jag har nämligen gjort som många andra lättledda svenskar, jag har testad 5:2. Det gick jättebra de första veckorna, men sedan började signalerna komma. Jag sökte mer information på nätet och inser att 5:2 inte alls är lämpligt för personer som har en historia med återkommande depressioner.

Så nu är jag alltså sjukskriven på deltid och ska försöka få till den där mentala vilan som jag så väl behöver. Lättar sagt än gjort bara, vardagen kräver ju sitt. När jag planerar att få en hel dag hemma utan intryck, har två fjärdedelar av barnen magsjuka och sitter i vardagsrummet och ser på film med en himla massa ljud. Och på jobbet försvinner inte mina uppgifter bara för att jag inte är där. När jag väl är där går mycket av tiden åt till administration och sedan är den arbetsdagen slut. Mycket snack och liten verkstad blir det. Så där måste jag styra upp känner jag - begränsa, lämna ifrån mig, säga nej, ändra tidsplaner är en bra början.

Och så ska jag röra på mig minst 30 minuter varje dag enligt läkarens ordination, för det är bra mot depression. Men jag har tappat bort mina löparskor, andra paret för i år som försvinner till och med. Jag har frågat mina döttrar, men de har egna skor och använder inte mina. Så de måste finnas någonstans i huset. Fast kanske har vittrorna lånat dem, de gillar allt som är fint och mina båda löparskor var fina. Det senaste paret var vita och rosa, och det före var vita, blåa och lite silvriga har jag för mig. Jag har bett vittrorna lämna tillbaka dem när de har haft dem klart, men än har de inte kommit fram.

Ringblommor, dill och jordärtskockor

Nu blåser höstvindarna kring husknuten och morgontemperaturen kryper närmar och närmare nollstrecket för var dag som går. Odlingssäsongen närmar sig slutet och mycket är skördat men inte allt.

Ringblommorna lyser fortfarande upp i en av odlingsrutorna. De är inte riktigt lika fina som på bilden för den är tagen för mer än en månad sedan, men det har varit fin färgharmoni att odla ringblommor tillsammans med dill och jordärtskocka. Hela rutan har gått i uppiggande gult och lime. Nu har dillen helt gått i kron (eller vad det nu heter) och bildat bruna frön. Och jordärtskockan som är mer än 1,5 meter hög har fått blomknoppar som nog inte hinner blomma innan frosten spränger de gröna cellerna. Jag fick några knölar av en kollega förra hösten och i år har de bara fått växa till. Men nästa år ska jag skörda.

Ringblommor odlar jag för att göra salva. Förra året la jag färska kronblad från ringblomma i en burk och fyllde på med olivolja. Det fick stå och dra ett par veckor i ett soligt fönster, sedan silade jag bort bladen. Därefter värms oljan och lite bivax smälts med i.

I år har jag först torkat bladen sedan slagit på olja. Hoppas att salvan blir lika bra i år.

Polkabetan, den vackra och goda

I år är det första gången jag odlar polkabeta. Det är en rödbeta fast röd- och vitrandig som en polkagris på insidan. Den är så fin när man delar den itu. När den är rå vill säga. Kokt blir den mer gulaktig med randiga skiftningar. Inte lika snygg men fortfarande väldigt god.

Sensommarens matfavorit har varit chevre-gratinerade polkabetor toppat med honung och hackade hasselnötter.

Koka rödbetorna med skal, rot och en bit av blasten kvar tills de är mjuka. Man kan testa genom att sticka en vass knivspetts i den. Om betan glider av spetsen när man lyfter uppåt är den klar. Att man har kvar lite av blasten och den långa smala roten är för att rödbetan inte ska blöda ut för mycket av sin färg under kokningen.

Slå av kokvattnet och häll på kallt vatten. Låt rödbetorna svalna en stund i kastrullen. Skala sedan genom att gnida eller nypa av skalet. Det går väldigt lätt, men man blir lite rosa om fingrarna.

Ansa eventuellt och skär i bitar. Lägg i en ugnsfast form, smula över chevre, ringla över honung och strö över hackade hasselnötter.

Skjuts in i ugnen tills osten ser mjuk ut eller får färg. Lämplig ugnstemperatur är 200-225 grader.

Havtorn i mängder

Jag har ett par havtornsbuskar som i år ger rikligt med bär. Idag plockade jag av en och en halv liter, men det märks knappt. Det finns fortfarande mycket kvar att skörda.

För några år sedan planterade jag tre plantor, en hanplanta och två honplantor med namnen Romeo och Julia. Gulligt tycker jag. Det finns flera andra par att välja bland, bland annat Svenne och Lotta som kanske låter bekant för oss som har minnen från sjuttiotalet. Vem minns inte Bang, en boomerang?

Romeos hanblommor ser ut som bronsskimrande knölar och växer tätt intill stammen. Redan nu har han bildat dem, men det är först till våren de blommar och sprider pollen med vinden. Står det då några Julior i närheten så är chansen stor att hennes pyttesmå blommor, som även de sitter tätt intill stammen, pollineras och utvecklas till bär. Min Romeo är placerad norr om mina två Julior och verkar vara en intressant individ. Han visar tecken på att vara en regnbågsindivid, för han har burit både han- och honblommor i år. På några få ställe sitter enstaka bär tillsammans med nästa års hanblomsanlag. Sådant gillar jag - könsöverskridande och mångfacetterad.

Havtornens bär är väldigt nyttiga, både antiinflammatoriska och vitaminrika. Fast jag planterade buskarna mer för att de är tåliga mot blåst. Jag strävar efter att få ett bättre microklimat i trädgården, att välja buskar som tål blåst och bryter vind är ett steg på vägen. På vår del av gatan ligger fem fastigheter på rad med större delen av trädgårdarna i söderläge. Varmt kan man tro, men trädgårdarna är förhållandevis öppna, så det blir riktigt blåsigt när ostvindarna från havet eller nordvästvindarna från inlandet får vina fritt.

Därför satte jag tre havtornsbuskar för att skapa lä, för att förse fåglar med mat och för att förgylla min trädgård. De orangea bären är verkligen dekorativa, det silvrigt gröna bladverket liknar olivträdens och för tankarna till olivlundar eller lavendelfält. Men nu när plantorna har etablerat sig har jag, nästan lite bittert, fått erfara att havtorn har en otrolig livskraft. Det borde jag i och för sig vara glad för, men den skickar långa rotskott som dyker upp mer än en meter från huvudplantan. Rakt upp i gräsmattan eller mitt i en annan buske. Mina havtorn tar ingen hänsyn till omgivande vegetationen eller att jag har andra visioner med mina trädgårdsarrangemang, den brer bara ut sig. Flera gånger har jag kapat rotskott och delat med mig av till andra. Vissa har inte överlevt på sina nya växtplatser, men andra verkar spira och kommer förhoppningsvis att ge bär med tiden.

Havtorn är inte jättelätt att skörda. Bären sitter alldeles inpå grenen och man kan lätt klämma sönder bäret när man ska få loss det från busken. Det hände både en och annan gång idag, Jag blev både kladdig, blöt och frusen. Jag har läst att man kan knipsa av grenar från sin havtorn, frysa in dem i sin helhet och därefter enklare pilla bort bären. Jag ska eventuellt stamma upp min ena Julia, kanske testar jag om det funkar bättre, fast kall om fingrarna blir jag väl ändå.

Vitlök och rödlök

Nu har turen kommit till sammanfattning av årets odling av vit- och rödlök. Lök ska man skörda när blasten viker sig ner och börjar torka något. Men det är svårt att vänta tills dess, nyfikenheten tar ibland över.

Vitlöken är helt skördad och jag kan lite besviket konstatera att lökarna inte blev lika stora som den allra första gången de odlades. I år heller. De togs upp för ett par veckor sedan men hade säkert kunnat vara kvar i jorden ett tag till. Tydligaste tecknet på det är att en av vitlökarna inte hade klyftat sig än, utan är en så kallad solovitlök. Men flera av de andra hade fått smålökar uppe på blasten, så jag kände mig manad att skörda. Dessutom gjorde en ofrivillig samodlingen med potatis att jag ville ta upp vitlöken helt.

Rödlök i mittenrutan i vänstra odlingsfältet, vitlök i odlingsrutan till höger.

Det är inte så att jag medvetet har satt potatis i tillsammans med vitlök. Orsaken till att de har växt tillsammans i år är att små potatisar blivit kvar i jorden från fjolårets odling. De slank väl mellan grepens gafflarna kan jag tänka. Det brukar finnas små potatisar, inte större än en jordnöt, bland den skördeklara potatisen. Redan tidigt i sommar började något spira mellan vitlöksblasten som fort visade sig vara potatis. När så potatisblasten helt dolde vitlöksblasten drog jag upp all vitlök trots att de säkert hade kunnat växa tillsammans ett tag till.

Jag är väldigt nyfiken på om den här spontana samodlingen ger någon potatis eller om det bara ger blast, men jag ska försöka att vänta ett tag till innan jag tar till grepen.

 

Rödlöken ser ut att bli bra, det är andra året jag odlar rödlök. I våras satte jag smålökarna tätare än rekommenderat, kanske med 10 centimeter mellanrum. Det har funkat även om lökarna inte blir gigantiska. Fast å andra sidan jag vill inte ha för stora rödlökar eftersom vi sällan använder stora lökar i matlagningen.

Gjort slut och går vidare

Jag har gjort slut. Inte med en människa utan med en tidning, med Allt om trädgård.

Det känns stort för mig, för vi har hållit ihop sedan våren 2002. Det innebär drygt elva år av prenumeration och det är en lång tid. Det blir en vana som är svår att bryta.

Från tidningen har jag fått mycket idéer, underbar inspiration och värdefull kunskap. Mycket har testats i trädgården och ökat mitt eget vetande. Kanske så mycket att det är därför jag vågar språnget för det känns som att vi har glidit isär.

Men jag har två andra inspiratörer kvar, Hemträdgården och Natur & Trädgård. Artiklarna i dessa två går mer på djupet än de i Allt om trädgård, men innehåller inte lika mycket inspirerande bilder. Nu återstår att se om jag kommer att klara mig utan dem.

Potatisodlingen

Hittills har jag tagit upp två familjeportioner av min potatisodling. I år har jag valt att odla mandelpotatis som anses perfekt för Norrländskt klimat. Men tyvärr har jag slarvat med vattningen, vilket troligtvis har bidragit till att knölarna har fått skorv.

 

Potatisen odlas i två pallkragar hög odlingsyta och jag använder mig av växelbruk. I år har turen kommit till en av de första ytorna som skapades i trädgården och som från början bestod av tre pallkragar på rad. Idag har mittsektionen ersatts med marksten och på sikt vill jag byta ut de två kvarvarande kragarna. De lever på övertid och är rejält sönderruttnade längst ner mot marken. Länge räckte dessa tre kragar för mitt odlingsbehov eftersom jag i stort sett bara odlade sådant som inte kräver stor plats. Till exempel rädisor, rödbetor, morot och ärtskidor. Men sedan jag för tre år sedan började odla potatis har behovet av fler odlingsplatser ökat.

De två första åren odlades potatisen enbart i billig påsjord, sådan där som man får fyra påsar för hundra kronor. Istället för att kupa potatisen fyller jag på med påsjorden allt eftersom potatisblasten växer. Årets odling startades med att de groddade potatisarna sattes i fin gammal matjord som förbättrats genom åren med material från vår hushållskompost, därefter har jag "kupat" med påsjord.

Och blasten har vuxit sig riktigt frodig och är hittills fri från angrepp av bladmögel eller liknande. Det är  bara skorven som stör, men den gör inte potatisen oätligt i alla fall. Vad som är extra roligt i år är att potatisen har burit frukt efter blomningen. Å visst ser man tydligt att potatis tillhör släktet tomater?

I Allt om trädgård, under Annikas dagbok, läste jag i våras att man kan så potatis från de frön som bildas i frukten, och att man ska kunna skörda potatis samma år. Jag minns inte exakt och har sökt på Annikas blogg Naturliga ting, men har inte hittat igen det hon skrev. Det jag minns är att den sådda potatisen inte blir likadan som ursprungsplantan. Om jag lyckas ta tillvara på fröna enligt konstens alla regler, tänker jag testa att så potatis nästa år. Också. Som ett experiment utöver den vanliga potatisodlingen.

Årets experiment är att odla mandelpotatis i en blandning av bara sand och gräsklipp. Jag började med att varva sand och färskt gräsklipp tills det blev ett odlingsdjup på 15-20 centimeter. Sedan har jag fyllt på med mer gräsklipp och lite mer sand, därefter bara gräs. Till en början färskt gräs, sedan lite torrare. Att vänta tills gräset torkat upp lite har jag gjort för att potatisen inte ska utsättas för för mycket kväve, men också för att gräsmattan ska få tillbaka lite av sin energi. Gräset är klippt med handjagare och gödslat en gång i början av våren. Med Stroller Kombi tyvärr, men jag hoppas att "giftet" förbrukades medan gräset växte till.

Efter någon månad i sandgräs-bädden spirade i alla fall blasten och det såg ut så här:

Och för några veckor sedan såg odlingen ut så här:

Men än har jag inte grävt något i odlingen och vet därför inte om det blir några potatisar eller inte. Det kan lika gärna vara så att det bara är blast. Det ska bli spännande att se. Kanske berättar jag mer i ett senare inlägg.

Nyaste landet så här långt

I början på sommaren skrev jag ett inlägg om starten på årets odlingar. Då gjorde jag ytterligare en yta för odling av ätbart, framför allt morot för det önskade G-pojken mycket av. Han älskar att så där i farten dra upp en morot, skölja av den och äta direkt. Gärna lite större än vad de hittills blivit, men ändå söt och saftig.

I våras när landet var färdigförberett såg det ut så här:

Efter drygt en månads spirande såg det ut så här:

Nu är odlingen redo för skörd och ser ut så här:

Morötterna är nästan helt dolda bakom blommade ruccola, den ruccola som jag för övrigt hittills gör pesto på. Egentligen borde jag ta bort blommorna för om de mognar och baljorna spricker kommer ruccola spira överallt nästa år. Men humlorna och jag tycker att de är så söta - och goda. Humlorna suger nektar, och samlar pollen tror jag, jag äter dem som de är och de är väldigt söta. Smaken påminner om syrenblommor. Som barn bröt jag och käraste väninnan blomklasar av syren, ryckte ut de små blommorna och sög på den smala delen, en efter en. Sött, gott och nyttigt.

Jag är förvånad över att det faktiskt blev något av broccolin. Buketterna är små och bladen är perforerade av småkryp. Men med tanke på att den egentligen ska förodlas inomhus så är jag glad att fröna grodde och fortsatte växa. Men jag måste nog skörda en av buketterna för den har börjat blomma.

Även en polkabeta har gått upp i blomstånd, syns uppe vid övre vänstra hörnet på bilden. Jag låter den vara kvar för se om det blir frön. Kanske kan jag odla ett helt land med polkagrisrandiga rödbetor nästa år.

En virkad trasmatta till

Så här blev den, min senaste dörrmatta, virkad av andrahandsfyndade mattrasor i röda, rosa och vinröda nyanser.

Jag blev inte helt nöjd. Det är något i kompositionen som inte stämmer, tror det är den röda randen som blev för utmärkande. Tanken var att den skulle fungera som ett balanserande mitt, men istället skaver den i mina ögon. Kanske hade jag tyckt att det blivit bättre med en tunnare rand eller att jag hade virkat med en remsa som var mönstrad. Föreställer mig att det hade blivit lite mer liv eller balans då.

Sedan grämer jag mig lite över att jag virkade hårdare och hårdare ju längre jag höll på. Mattan har blivit böjd på grund av det och det går inte att sträcka ut, hur mycket jag än försöker. Men strunt samma, den rätta funktionen har den i alla fall. Med den nätta storleken av inte fullt 80x50 centimeter passar den att ligga innanför altandörren.

I huvudet har en idé börjat ta form - blir jag allt för störd på mattan viker jag ihop den, virkar sidostycken och handtag eller en bärrem. Vips så blir det en väska!

Tycker björnar om hjortron?

Igår gick jag och maken en tur på myren för att plocka hjortron. Tillsammans vågar jag, men jag tror inte att jag skulle ha vågat gå ensam. För här om dagen såg nämligen en väninna till vår yngre dotter en björn lufsa omkring vid vårt kvarter. Vi vet sedan tidigare att det vandrar björn inom vår stadsdel. På försommaren möttes en motionär av en björnunge i ett av motionsspåren här. Motionären hade tydligen tvärvänt och det är nog klokast. I skogen däremot tror jag att det är säkrare Där kan björnen lättare gömma sig när den får människovittring eller hör oss, men när den kommer så nära som in på kvarteret känns det inte lika självklart. Hur som helst bestämmer jag och maken oss för att förgylla lördagen med att plocka hjortron.

Vi går rakt söderut från vår tomt, genom ris av blåbär och skvattram, korsar en stig och fortsätter ut på myrmark där vi hittar våra första hjortron. Tyvärr är de lite böta, troligtvis på grund av kraftiga regnskurar dagen innan. Vi följer myren åt sydost och plockar bär längs ena kanten där de är lite finare. Men egentligen vi vill längre bort, till ytterligare en myr som förra året var full av perfekta mogna hjortron. För att ta oss dit måste vi gå över en rullstensås, en bergsknalle, eller kläpp som man säger här och in på ett naturskyddsområde med tillhörande fågelsjö.

Direkt nedanför rullstensåsen finns en liten bäck med en enklare träbro över. Vid träbron gör jag halt, spårjägaren i mig gör halt, vad är det här för spår? Med björnbesöket i färskt minne associerar jag naturligtvis till björnspår. Maken, som inte går igång på sånt här, säger att det nog är tassmärken från en hund eller mest troligt bara lite blöta fläckar. Jag bestämmer att det är djurspår och fortsätter; nog är de lite för stora för att komma från en hund? Tycker mig höra en återhållen suck och inser att makens engagemang i fråga är över. Jag gör ett sista försök; spåren är för små för att komma från en vuxen björn, men det kan vara en björnunges? Ingen reaktion, varken medhåll eller mothugg. Men det är ju så spännande! Jag tar en bild i alla fall och ställer en öppen fråga; vad kan det vara för spår?

Kan det vara spår av en björnunge?

Vi fortstätter vår vandring och efter drygt två timmar har vi plockat drygt fyra liter hjortron. Nu ligger de och väntar på att bli sylt. Ska bara få torka upp lite först så att det blir lättare att rensa bort småskräp som följt med.

Bevingad

Så är den här igen. Minnesdagen.

Döden lurar på en plats där man vill tro att bara livet bor.

Ett barn föds, en liten pojke.

Så svag; protesterar inte när han tas ur det varma moderslivet.

Många samlas runt honom, vill ge all hjälp som går att ge.

Han kämpar, men orkar inte.

Han får vingar.

Fynda i andrahandsbutiker

Tidigare i våras virkade jag en liten trasmatta att ha innanför altandörren. På sommaren går vi så mycket ut och in den vägen att det är bra att ha något att ställa skor och tofflor på. Eller att gnugga av grässtrån från små och stora fotsulor på.

Förra veckan började det att klia i virk-fingrarna igen, men trasklippandet lockande inte alls. För att slippa klippa beslutar jag att söka i ortens andrahandsbutiker efter material. Kanske inte helt tidseffektivt, men väldigt roligt. Jag älskar att ta gott om tid på mig och går alltid igenom (säger man så - igenom?) avdelningarna med  husgeråd och hemtextil noggrant. Nu senast botaniserade jag bland böckerna också.

Tre ställen har jag hittills varit på, men det finns några till som är värda ett besök. Myrorna har jag inte varit till på länge och blir positivt överraskad över det nya sättet att presentera varorna. Bokavdelningen och framför allt pocketböckerna är fint ordnade i bokhyllor i bokstavsordning. Jag hittar några böcker, bland annat Bodil Jönssons Tankar om tid som jag har velat läsa länge, men också en bok av Stefan Sundström som säkert kan vara berikande. Får kanske anledning att återkomma om den.

Men framför allt hittar jag till min lycka många trasmattenystan från samma tyg, ett rosa trikåtyg klippt i en bra bredd på remsorna. På Myrorna betalar man per påse som man själv får fylla. Tio kronor per fylld påse är priset och de är ungefär lika stora som mindre apotekspåsar. Om jag vore en riktig snålvarg hade jag säkert kunnat klämma ner alla nystan i en och samma påse, men det känns ovärdigt när det även för tjugo kronor är ett riktigt kap.

Även på Pingstkyrkans andrahandsbutik PMU hittar jag mattrasor. Där tar man fem kronor hektot. Det finns mest udda-nystan så till de rosa från Myrorna plockar jag åt mig alla nystan som går åt rosa, rött och vinrött. Men sedan kan jag bara inte låta bli att köpa mer och försöker i min girighet hålla mig till en blå, grön och grå färgskala. Två och ett halvt kilo och 125 kronor landar det till slut på. Absolut skäligt med tanke på vilket arbete det är att klippa.

Jag lämnar PMU-butiken nöjd över att äntligen kunna börja ett nytt virkprojekt. Men även med en vag känsla av att inte riktigt ha gjort rätt för mig; utöver mina hett eftertraktade mattrasor köper jag några pocketböcker för fem kronor styck, elva djupa tallrikar för tio styck och till sist två små ugnsformar. Den ena ugnsformen som är av vitt stengods vill man ha femton kronor för. Den andra som är i glas och från Ikea fem - fem ynka kronor!

Nu är det dags att rensa bland överflödet här hemma och skänka vidare.

Glutenfritt fröknäcke

Till ruccolapeston som jag berättade om i förra inlägget bjöds ett fröknäcke. Det är enkelt att göra och går snabbt att blanda ihop, gräddningen tar däremot tid men då kan man roa sig med annat.

Jag har gjort fröknäcket flera gånger. Bland annat till min äldsta dotters examenslunch där en av gästerna har celiaki, det vill säga är glutenallergiker. Då serverade vi ost till, vilket också passar bra. Jag kallar knäcket för Kerstins fröknäcke eftersom min äldsta dotter har fått det av sin pojkväns mamma, som heter just Kerstin.

Kerstins fröknäcke innehåller
0,5 dl linfrö
0,5 dl sesamfrö
0,25 dl pumpakärnor
0,75 dl solroskärnor
2 dl majsmjöl
1 krm salt
0,5 dl olivolja
2,5 dl vatten
flingsalt

Börja med att sätta ugnen på 150 grader. Lägg ett bakplåtspapper på en plåt av storleken 30x40 cm.

Blanda alla frön och kärnor tillsammans med majsmjöl och salt i en bunke. Tillsätt oljan och rör om. Koka upp vattnet och tillsätt det. Rör allt till en jämn gröt. Skulle smeten blir för hård kan man tillsätta lite mer vatten. Vänd ut smeten på bakplåtspappret och bred ut den jämnt. Ända ut i kanterna. Strö över lite flingsalt eller mald kvarnsalt. Grädda mitt i ugnen i ca 70 minuter och låt knäcket kallna innan det bryts i bitar.

Jag har provat att baka både tunnare kex och tjockare knäcke av det här receptet. När jag vill ha tunnare brukar jag lägga ett bakplåtspapper ovanpå och kavlar sedan ut smeten litet till. Sen micklar jag lite med kanterna för att få dem jämntjocka och raka. Jag trycker in och fördelar om smet, på så sätt slipper jag brända kanter. Till sist använder jag en kaksporre och gör skåror med. Jag vill ha jämnstora bitar och tycker att det blir lättare att bryta med skåror, men det är säkert en smak- och vanesak.

Ruccolapesto

Här om dagen gjorde jag en riktigt god pesto som innehåller rostade solrosfrön istället för pinjenötter och ruccola i stället för basilika.

Jag odlar ruccola i min trädgård och på ett ställe har den växt sig väldigt stor, troligtvis på grund av vårt Bokashi-avfall. Ruccolabladen är i mitt tycke lite för grova och behöver finstrimlas för att göra sig som kryddsättning i en blandsallad. Det går med andra ord inte åt så mycket. Men så slår det mig att jag borde kunna göra pesto på bladen och börjar googla, och hittar ett recept på Lollos Matblogg.

Eftersom jag har svårt att strikt följa recept och redan från början har så mycket ruccola dubblar jag mängderna i receptet, sedan modifierar jag ytterligare lite. Jag struntar i svartpeppar eftersom jag får halsbränna av det, och ersätter den inte heller med något annat som ger sting. Ruccolan är i sig pepprig och kan räcka, tänker jag. Därefter delar jag upp oljemängden på två olika oljor, både olivolja och rapsolja. Jag tycker att smaken från olivoljan kan bli för dominant och när jag gör vinägrett balanserar jag gärna upp den med någon mer neutral olja. Den här gången blir det rapsolja, inte kallpressad som jag tycker är alldeles för bitter, utan en mild avsedd för matlagning, stekning och bakning. Resultatet blir till slut en smakrik och riktigt god pesto.

Min ruccolapesto innehåller:
100 gram rostade solroskärnor
70 gram ruccola, egenodlad den här gången
2 vitlöksklyftor
1 tesked salt
100 gram riven smakrik ost (jag använder en ost som heter Smörgåsost gjord av Norrmejerier, men ser på deras hemsida, bland tillfälliga partier, att den finns i fler olika sorter. Den här torde vara av västerbottenstyp).
2 deciliter olivolja
1 deciliter rapsolja

Jag börjar med att rosta solroskärnor i stekpanna, det tar en stund och man bör röra ofta så att de inte bränns. Sedan mixas de tillsammans med ruccola, vitlök, salt och två tredjedelar av olja. Därefter tillsätter jag den rivna osten och fortsätter mixa. Med mixerstav ska tilläggas, samtidigt som jag höjer ett varnande finger. För ganska snart blir massan alldeles för varm, säkert på grund av klen och överhettad motor i mixerstaven. Osten klibbar ihop sig och vägrar blanda sig med oljan. Jag häller på resten av oljan i förhoppning att det ska blandas. Först verkar det fungera, men ganska snart separerar det sig. Igen. Suck!

Jag blir först riktigt missnöjd eftersom jag ska ta med peston till våra kära grannar, dit vi är bjudna på grillafton. Men efter avsmakning är jag ändå tillräckligt nöjd för att ta med en tredjedel av den tjocka peston. Den är i alla fall bredbar och faktiskt inte extremt energität nu när oljan inte vill blanda sig. Till detta bakar jag fröknäcke och tar med (recept kommer i senare inlägg).

Resten av peston ställs i kylskåpet. Oljan som har blivit vackert grön får också vara kvar. Dagen efter, när allt håller samma temperatur, blandas allt enkelt bara med en gaffel.

En hel trädgårdsdag

Idag har jag njutit av min trädgård hela dagen.

Först körde jag alla kvistar från höstens och vårens beskärningar i kompostkvarnen. Fliset sparar jag i en säck för framtida bruk, kanske som marktäckare eller som strö vid i komposten. Nu använder vi i och för sig inte komposten särskilt mycket eftersom vi har bokashi, men till vintern kan ströet användas vid efterkompostering av den färdiga bokashin. Tre bokashi-hinkar har vi fyllt. Den första grävde jag ner i samband mer vårsådden, den andra är klar i morgon och kommer att grävas ner i rabatterna, den tredje ska få mogna klart i två veckor. Vad jag gör med den vet jag inte än, kanske testar jag efterkompostering, eller så gräver jag ner det med. Hur som helst är det alltid roligt och spännande att experimentera och lära nytt.

Efter kompostkvarnandet åkte duken över årets odlingar av. Vi har haft fin väder under hela andra halvan av maj. Ovanligt varmt för att vara Norrland, vi gick från vårvinter till sommar på nolltid. Vissa vårlökar blommade över på bara några dagar. Nu behöver vi inte oroa oss för frost längre så duken åkte alltså av idag. Därunder hade morötterna börjat spira, precis som de ska. Polkabetorna också. Till min stora lycka verkar även jordärtskockorna ha överlevt. I höstas fick jag några rötter av en kollega. När jag tidigare i vår grävde om i pallkragarna var jag helt övertygade om att jordärtskockorna hade dött under vintern. Det dök inte upp några knölar alls under grävningen. Men så idag när jag lyfte av odlingsduken hade det kommit några blad bland potatisblasten som definitivt inte var potatis. Vid närmare granskning kunde jag sluta mig till att det var jordärtskockan som börjat spira. Nu har jag flyttat den till en annan pallkrage med mindre yviga växter. Den får samsas med dill, ruccola, ringblomma och koriander.

Till sist snyggade jag till lite på framsidan. I höstas fuskade jag till mig en rabatt genom att bara gräva hål för daggkåpor utan att ta bort gräsmattan runt om kring. Nu när vi har klippt gräset ett par gånger ser det inget kul ut med långt gräs mellan plantorna. Min tanke att låta daggkåpebladen dölja gräset och på sikt svälta ut det i brist på ljus ligger lite för långt fram i tiden för att jag ska stå ut. Så idag täckte jag gräset med genomfuktade tidningar som jag därefter strödde täckbark över. Det blev precis så fint som jag hade tänkt mig.

Speciellt om jag jämför hur det såg ut i höstas.

Sorg

Jag har sorg. Här om dagen fick jag besked att min barndomsvän har förlorat sin flera års långa kamp mot cancer. Sommaren 2010 träffades vi igen, efter mer än tjugo års paus. Då hade hon precis fått tillbaka håret efter en cellgiftsbehandling. Hon bar en kort fräsch och sportig frisyr som förvillade. Jag förstod inte hur sjuk hon egentligen var, visste bara att ena bröstet var borttaget och att hon gick på kontroller.

Nu finns hon inte längre. En man saknar sin fru, två barn saknar sin mamma, en bror saknar sin syster, en far saknar sin dotter och jag sörjer allt hon inte hann vara med om.

I startgroparna

Den underbara värmen under helgen gjorde att mina odlingsandar riktigt kom till liv. En av sönerna hjälpte till att sätta rödlök, sedan petade jag ner frön för ruccola, ringblommor, persilja samt stångböna och två olika ärtsorter i jorden. Ärtsorterna och bönan odlar jag tillsammans med en rabarberplanta. Jag ska se om deras kvävebindande egenskaper gynnar rabarberns tillväxt. Men än finns mer att odla. Morötter, polkabetor och mandelpotatis ligger fortfarande och väntar på att få komma i jorden. Och så vill jag odla mer ringblommor. I höstas gjorde jag ringblomsolja som jag senare gjorde ringblomssalva av. En riktigt bra salva som flera i familjen använder. Så det vill jag upprepa.

För att kunna odla mer har jag förberett en ny odlingsyta.

Det är förhållandevis lätt att ordna en ny odlingsyta. Pallkragar fungerar bra, men helst skulle jag vilja använda någon form av kantsten. Sten i odling ackumulerar värme under dagen och jämnar ut temperaturskillnaden under natten. Därför skulle jag vilja experimentera med kantsten för att se om odlingsresultatet förändras. Men det får bli ett senare projekt.

Jag förbereder odlingsytan genom att lägga ut tidningar i ganska tjockt lager ovanpå gräsmattan. Tidningarna blöts för att de ska klibba ihop bättre. Jag har läst någonstans att det bör vara flera centimeter tjockt. Tyvärr var de flesta av våra dagstidningar lämnade till återvinning, men grannen bidrog med en kasse. Tidningarna får sticka ut utanför kanten och senare i sommar lägger jag markduk ovanpå för att försöka förhindra gräset att växa in i odlingsytan. Försöka är ordet, för gräs gör som gräs vill, och gräs har en obändig livskraft.

Fyra jordsäckar, en säck naturgödsel och tio liter hemgjord grässand har hittills fyllts i. Plus lite gräsklipp från årets första sväng med handjagar'n. För två somrar sedan blandade jag en stor mängd gräsklipp med sand. Det har fått gotta till sig och borde vid det här laget vara komposterat och kväverikt. Egentligen ska man kunna odla morötter i sand, med gräsklipp som enda näring. Men eftersom vi sedan länge komposterar hushållsavfall och nyligen har börjat med bokashi så kommer matavfallet att användas som jordförbättrande näringskälla som berikar mikrolivet i odlingen.

Grannen bidrog förresten inte bara med tidningar, utan även arbetskraft. Eller rättare sagt, båda grannarna bidrog med arbetskraft. På vardera sida om vårt hus bor treåriga tjejer som gärna hjälper till. Att vattna tidningar med slang är nog bland roligaste - både för min son och grannarnas flickor.

Pockethylla

Förra helgen rensade vi en låg lagerhylla som mer eller mindre stått och skrotat utanför pojkarnas rum. Den var fylld av urvuxna barnböcker, spel och en massa rat. Men liggandes dolt instuvat ovanpå den gamla barnböckerna hittade vi äldsta dotterns tonårsböcker. Fina pocketböcker, där flera är skrivna av Katarina von Bredow. Jag har länge drömt om en nätt hylla avsedd för pocketböcker. Jag köper oftast just pocket för det behändiga formatet och vill inte gärna göra mig av med dem när jag har läst ut dem. Speciellt inte de som passar min smak. Och äldsta dottern är bokslukare och har varit det ända sedan hon lärde sig läsa, så kanske kan några läsas på nytt.

Jag har föreställt mig att det skulle vara fint att ställa alla böcker i färgordning, lite av en utmaning eftersom jag tidigare hade mina böcker i alfabetisk ordning och efter kategori. Inte enligt samma ordning som på biblioteket, utan mer efter mitt eget huvud. Men färgordning är harmoniskt har jag förstått och det är värt att prövas i alla fall.

Men för detta behövs en hylla och jag har inte hittat en som fyller mina mått. Därför skapade jag förra helgen en själv, efter egen design. Jag hade en idé om tunna och smala hyllplan som sammanfogas med hjälp av gängstav, muttrar och brickor. Därför ägnade maken och jag ett par timmar åt inköp. Sedan sågade han till hyllplanen och borrade hål för gängstaven. Därefter satte jag lite färg på hyllplanen och monterade till sist ihop allt när den torkat. Jag valde att måla hyllplanen i samma färg som väggen, där hyllan ska sitta, för att gängstaven ska framträda mer. Näst efter böckerna så klart.

Vi räknade lite fel, därför saknas det översta hyllplanet - än. Men hittills är jag väldigt nöjd.

Virkad matta av trasor

Nu är det klart, mitt senaste återbruksprojekt som jag skrev om i förra inlägget. Inte riktigt två fullstora påslakan har gått åt för att virka en mindre trasmatta.

Den är inte särskilt stor men passar att ha direkt innanför en dörr, som dörrmatta. Eller som spelplan, båda sönerna associerade till tre i rad. Bara klot och kryss som fattas.

Eller som alternativ för kissemiss när hon inte ligger i sin korg.

Inspirerad till återbruk

Jag har länge funderat på vad jag ska göra med alla gamla sängkläder som är utslitna.
Eller de som ingen väljer när det är dags att bädda om. De ligger bara i linneskåpet och tar plats. Nu har jag påbörjat ett nytt projekt inspirerad från en artikel i morgontidningen. Den handlar om återbruk och återvinning, något som jag gillar väldigt mycket.

Hittills har jag klippt ett gammalt påslakan till mattrasor. Jag klipper inte särskilt noga. Bredden på remsan varierar en hel del, som smalast är den kanske drygt en centimeter och som tjockast två och en halv. För att slippa skarva gör jag som man föreslår i artikeln, sluta klippa en centimeter innan kanten och vända.

Jag ska göra en trasmatta av två gamla påslakan av samma sort. Men istället för att väva ska jag virka rutor i lätthanterlig storlek och sedan sammanfoga dem när antalet är tillräckligt många. Troligtvis virkar jag ihop dem.

Rutorna är 20 maskor breda och tjugo varv höga. Förutom en ruta där remsan inte räckte riktigt. Så nu är det dags att klippa remsor av det andra lakanet. Själva klippandet är ganska tråkigt men ger tillfälle att antingen se på TV eller fundera på andra kreativa projekt.

Uppdatering: Så här blev den.

Minnen från en annan kontinent

Trädgården som hör till det hyrda huset i Thailand är dekorativ och smakfull. Den har flera olika träd och växter som är väldigt vackra men som tyvärr aldrig skulle fungerar här hemma. Jo, som krukväxter kanske, men inte i min trädgård som är anpassad till odlingsvillkoren i zon 5.

Gardenia

Gardenian har jag sett som krukväxt i blomsteraffären här hemma. I Hua Hin-trädgården växer den som en halvhög buske, cirka en och en halv meter hög. Inte särskilt frodig eller massiv i grenar och bladverk, mer glest växande. Men otroligt vacker när man kommer i närkontakt med de vita blommorna.

En annan buske, som jag inte har kunnat utröna vilken det är, används till häck i de flesta trädgårdarna på området. När den inte är ansad eller inklippt blommar den med intressanta röda blommor, grupperade i flock. Bladen liknar buxbombuskens eller ligusterns. Men jag har ingen aning om vad det är för växt. Kanske kan någon som läser sprida lite ljus i frågan?

Sedan finns en mycket vacker näckros med nästan syntetiskt lila blommor och som öppnar sig endast ett par timmar varje dag. Den är planterad i en stor kruka av stengods och placerad på en piedestal av samma material. Till en början stod den på huvudentréns uppfart men var nära på att gå en för tidig död till mötes. Vi möttes i en hälsovådligt närkontakt, jag och näckrosen. Hälsovådlig för oss båda. Jag råkade nämligen gå rätt in i den, välta den och ha sönder krukan som den växte i. Det ville sig inte bättre än att jag skar upp ett ganska djupt sår på insidan av armen, i höjd med armbågen. Så pass djupt faktiskt att jag behövde söka läkarvård. Som tur var behövdes inte såret sys men väl rengöras, tejpas med suturtejp och smörjas två gånger om dagen med antibiotika i en vecka. Under tiden fick jag inte bada. Jobbigt när dagstemperaturen håller sig nära 30 grader.

Den stackars näckrosen hade det nog värre. Den fick ligga i en svart plastsäck i flera dagar innan den planterades om i en ny kruka. Den återhämtade sig ganska bra, men ville inte blomma något mer under tiden jag var kvar.

Goda nyheter

Ofta irriterar jag mig på de föreslagna sidorna som kommer upp på Facebook och på reklam i de sociala medierna. De handlar mest om ohållbar konsumtion, idiotiska skönhetsideal eller sjuk sensationslystnad. Men ibland dyker det upp riktiga guldkorn. Som Good News Magazine till exempel.

Det började med att Good news magagazine rekommenderades i facebook. Jag klickade mig runt och gillade vad jag läste. Sedan sökte jag mig vidare till deras webbplats och läste lite mer och bestämde mig för prenumerera på pappersvarianten.

Vi matas i dagsmedia med så mycket skitnyheter - ursäkta uttrycket. Det känns som det mest är jämmer, elände, död och förbannelse. Så jag slog till för att få motvikt. Här om dagen kom ett stort kuvert i vår brevlåda med de tre senaste numren.

Efter en stunds läsande bland korta notiser och långa artiklar ser jag multinyttan med magasinet. Nu är det slut på både överdosering av deppiga nyheter och eventuella problem med hårda magar. Jag lägger in dem på hemlighuset.

Bokashi

Äntligen har de kommit, grejerna till mitt senaste kompostexperiment. Jag är så ivrig. Och det känns som att jag har fått en ny leksak.

 

Jag har skickat efter ett uppsättning grejer för att börja med bokashi. Det är en komposteringsmetod för matavfall, där man med hjälp av effektiva mikroorganismer jäser avfallet. Mina grejer har jag beställt på bokashi.se och där beskriver man metoden så här:

Bokashikompostering är ett enkelt och smart sätt att omvandla matavfall till jordförbättring och gödning helt utan kemikalier. Hemligheten är Bokashiströ - en speciellt blandning av effektiva mikroorganismer och vetekli. Allt vanligt matavfall som kött, grönsaker och kaffesump får jäsa i en lufttät hink tillsammans med mikroberna.

Matresterna bryts inte ner och ruttnar utan spjälkas upp och behåller sina proteiner, vitaminer, mineraler och näringsämnen som sedan berikar jorden när det grävs ner. Det viktigaste av allt är kanske att Bokashi återför kolet till jorden och det blir varken koldioxid eller metan.

Nu är jag förväntansfull ägare av två bokashi-hinkar med lock, en påse bokashi-strö, en ströare med måttskopa och en mugg för lakvatten. Här om kvällen övergav vi för alltid den gamla vanliga matavfallshinken och började fylla på i ena bokashi-hinken istället. Från återförsäljaren säger man att varje liter avfall ska strösslas med en till två matskedar bokashiströ. Så här i början tar jag två för att ge processen en kickstart. När hinken är full ska den bara vara i ett par veckor och få jobba klart på egen hand. Sedan kan man gräva ner innehållet i sina odlingar eller efterkompostera tillsammans med jord.

Det kommer att bli en spännande odlingssäsong!

Odlingslängtan

Dagen har varit riktigt bra och avslutades med ett motionspass bestående av både rask promenad och ganska snabb jogg. Och det var nog tur det för jag har nog fått i mig energi för flera dagar framåt. Svägerska, tillika makens syster och barnens faster fyllde år idag och bjöd på fika. Man hade dukat upp med två tårtor och en bakelse samt bullskivor och kaka. Allt frestade och jag smakade på allt utom bullan, med sockerchock och kaffedarr som följd. För söta bakverk kräver kaffe. Tre koppar kompletterade en rulltårtsliknande bakelse med blåbär och lemon curd, en bit chokladtårta av det kaloristinnare slaget, en mindre bit marängtårta samt en kolakaka.

Till middag bjöd maken på en variant av Pulled pork. Lammstek tillagas i ugnen tillsammans med en massa goda kryddor (vitlök, lök, oregano, salt, peppar, rosmarin, timjan) i fem timmar. Smaken av lamm är lite speciell, påminner lite om chevre-ost i min mun, och gör sig väldigt bra tillsammans med ett robust bröd, massa grönsaker och en klick creme fraiche kryddad med vitlök, salt och peppar. Och jag blev proppmätt för andra gången samma dag.

Men dagen började med en sväng till Plantagen där jag inhandlade en påse sättpotatis av sorten Mandel och röd sättlök samt en handfull fröpåsar inför odlingssässongen.

Morot har jag lovat en av sönerna att vi ska odla mycket av i år, så den köpte jag en stor påse av. Jag fingrade på en påse Sugersnax-morötter men de fanns bara i liten påse. Så det fick bli Porkkana istället, en sommarmorot som kan skördas ganska tidigt. Att få dra upp morötter och äta direkt är en av fördelarna med att ha en mamma som är odlingsnörd. Potatis har han också beställt. Den äts rostad i ugnen med olja och salt, delad i klyftor eller halvor med skalet på. Mandelpotatis blir fantastiskt god av att rostas. Förra året odlade jag Amandine som ska vara en mandeltyp, men kan skördas tidigare än just mandelpotatis. Om jag hittar den kommer jag nog att slå till och skaffa ytterligare några pallkragar för det skulle vara kul att jämföra smakerna vid samma måltid.

Äldsta dottern äter mycket haricots verts så en sort med gula bönor ska jag för första gången prova i år och hoppas på god skörd. Även broccoli ska debutera bland odlingarna i år. Det äter hon också mycket av men uppskattas även av flera i familjen. Sedan tycker jag själv mycket om rödbetor, gärna kokade eller bakade i ugnen som avnjuts tillsammans med chevre. Jag köpte den polkarandiga för att den ser så fin ut när den är skivad och jag hoppas att den även har god smak och bra odlingsegenskaper. Dill ska jag också testa - igen. Det brukar inte gå så bra, så i år ska jag gå runt i trädgården och slänga ut frön lite här och där bland perenner och buskar. Jag har läst någonstans att det kan vara ett knep för att se var växten trivs. Jag hoppas att den vill växa hos mig och även gå i frö. Säger man så när de bildar de dekorativa kronorna som kan användas på kräftfatet eller i gurkinläggningen? Kanske, hur som helst så hoppas jag ganska mycket på den.

Till sist köpte jag en påse solrosfrön. Jag hittade en hög sort som har röda kronblad som jag tror kan vara fin. Jag hoppas att den hinner bilda solrosfrön för jag blir glad av att titta på när fåglarna har fest.

Ut ur transithallen

I en veckas tid har jag befunnit mig mitt emellan två världar. Kroppen har varit i Sverige, i kyla och snö, på jobbet, i gamla vanliga livsmedelsbutiken, i den gamla vanliga sängen i det gamla vanliga sovrummet med taket så mycket närmare näsan.

Men mentalt har jag varit kvar i Thailand, i hyrhuset i Hua Hin med färre grejer och stora fria ytor, på verandan med takfläkten i rotation för svalka, i kortärmad blus och kortbenta byxor slafsandes i sandaler på väg mot Tesco Lotus, i bikini i poolen tillsammans med barnen - ligga länge på rygg och flyta (jag flyter som en kork) och roa mig med balansövningar bara för att se när jämvikten bryts.

Men nu tror jag att känslolivet är på väg över kontinenterna, tillbaka till min kropp och den här verkligheten. Jag håller på att lämna livet i Hua Hin och landa hemma, i mitt eget hus, i den vanligaste vardagen.

Rango, en av Hua Hin-trädgårdens bofasta.

Tillbaka i nordligt klimat

Nu är vi hemma igen och jag fryser om näsa och fötter. Jag kupar handflatan om nästippen en stund och sätter strumpor på fötterna. Men så de skaver!

Vid min skapelse fick jag anlag för hår på tår och fötter. Mer långa och sträva än de vanliga små och fjuniga, så är de jag fick. Kanske egentligen inte så snyggt, men det är jag, och de har blivit så fint solblekta av barfotalivet.

Jag byter ut de tajta strumporna mot tjocka yllesockar och hoppas att det skaver mindre.