lördag 27 oktober 2012

Den outsinliga källan till glädje


Sedan jag själv lämnat barnafödande och småbarnsår bakom mig har jag utvecklat ett tantvarnings-beteende. Så fort jag ser en bekant med bebis eller litet barn kan jag inte motstå. Jag bara måste jollra med barnet, stryka över kinden eller hålla handen på den lilla. Det är som ett begär.


Och nu äntligen, inom kort kommer jag att få träffa familjens senaste tillskott. För ett par månader sedan föddes en bebis och min yngre bror och hans sambo blev därmed föräldrar till en tjej. Och mina barn fick sin första kusin på min sida. Och jag blev faster! Tyvärr så bor de en himla massa mil bort, eller rättare sagt, det är vi som bor en himla massa mil ifrån dem och den övriga släkten. Men snart så får vi träffa henne. Då ska hon få ett par röda virkade baby-converse.

Tidigare i år gjorde jag ett par gröna till min kusins pojke. Jag hittade beskrivningen på bloggen Livet som pysselkiise.




Nu gäller det att jag sansar mig när vi äntligen träffar det lilla livet, inte kasta mig över henne och gosa på en gång. Jag har i och för sig med åren lärt mig att det lönar sig att  vara lite försiktig till en början och ganska lågmäld. Att mest prata med föräldern och bara då och då titta på barnet, le lite och avvakta. Då visar barnet om det är intresserat av dialog. Får se om det funkar på lillkusinen också.

onsdag 24 oktober 2012

Jag vill hoppa av

Jag kan inte förlika mig med det faktum att jag som välmående västerlänningar är en bidragande del i den oreflekterade konsumtionshetsen.

Vårt konsumtionssamhälles grundbult går ut på att kvantitet går före kvalitet, produkter skapas eller tjänster erbjuds till minsta möjliga kostnad, allt utan någon som helst hänsyn till människa eller miljö. Varor produceras så snabbt, billigt och i sådana enorma kvantiteter att all respekt för liv försvinner. Djur föds upp och lever under vidriga förhållande för att inte sällan avlivas bortom alla etiska grundprinciper. Grödor gen-manipuleras, övergödslas och besprutas för att ge största möjliga avkastning. Kläder och dess råvaror tas fram av extremt underbetalda arbetare under miljövidriga förhållanden både för dem själva och jordklotet. Hur man gör och vad de får för konsekvenser är underordnat, bara den ekonomiska vinningen maximeras.

Jag vill egentligen inte vara medskapande till den här typen av samhället, men hur i hela friden ska man göra för att bryta sig ur? Visst, vi källsorterar, komposterar hushållsavfall, handlar en hel del ekologiska livsmedel och det händer att vi köper ekokläder ibland. Och så har vi åtminstone en köttfri dag i veckan, men det är ju inte särskilt svårt då de yngre barnen gärna skulle äta pannkaka sju dagar i veckan. Ungefär tre dagar per månaden äter vi någon mer smakrik vegetarisk rätt. Det blir ofta linsgryta eller kikärtsbiffar. Men inte räcker det på långa vägar.

Åh vad jag vill hoppa av den här hemska karusellen. Men den snurrar alldeles, alldeles för fort!

måndag 22 oktober 2012

Kyla och frost

Det var kallt i helgen - och vackert!
På lördagsmorgonen kunde jag inte låta bli att gå en runda redan innan fruktosten. Kall blev jag eftersom jag skyndade ut i bara tofflor och utan jacka. Men jag fick se lite av det vackra.

En av sommarens långkörare. Fingerborgsblomman som stammar ur en planta från mor och far står sig än.



Fetbladsväxterna ligger som små sockrade smycken mot marken.


Några blad sitter kvar på vinbärsbusken och låter sig beskådas när solens låga strålar glittrar i frosten.

 
Chokladmyntan kämpar tåligt på och försöker värma sig i morgonljuset.

Den gamla hushållskomposten är just idag vacker både i funktion och utseende med de små och förskönande kristallerna.
 
 

Ett blad från rosenflockeln har singlat ner i vattentunnan och av nattens kyla täckts med ett tunt lager is.
 

Ett björklöv har vissnat och fallit ner på vår träspång som leder från trädgården till skogen.


Vår katt lämnar spår på sin morgonpromenad.

söndag 21 oktober 2012

Återbruk, återvinning och andrahandsvaror

I lördags följde jag med en av mina döttrar till Pingstkyrkans andrahandsbutik och kom hem med flera fynd.

Jag köpte en liten rutig duk till brödfat i vinrött, rosa och vitt som verkade helt oanvänd. Jag har oftast dukar i botten på brödfaten, men ibland passar inte färgen med övriga dukningen eller säsongen. Då använder jag vanliga servetter. Men med den här nya har jag fått ytterligare en att välja bland.

En osthyvel köpte jag också. Osthyvlar är det alltid brist på hos oss även om vi har tre stycken. En är ett hatobjekt som ingen vill använda, en börjar ge upp och en är riktigt bra. Men så hittade jag en söt och lite gammaldags osthyvel där i andrahandsbutiken som jag bara inte kunde motstå. Nu hoppas jag den är bra, men jag har inte vågat testa den än. Den är ju så söt, tänk om den är usel som hyvel, hur ska jag då förhålla mig till den?


Potatisskalare hade vi två av en gång i tiden men den ena är försvunnen och varit borta i minst ett år. I komposten har den inte hamnat för den skattar jag en gång per år och borde ha sett. Det är inte en alldeles orimlig tanke att den skulle ha kunnat hamna i komposten. För flera år sedan försvann en av mina sekatörer. Jag kunde inte begripa var den var och beklagade mig över att den var borta. Men efter något år eller två kom min man till mig med den, som en present, servad oljad och fin. Han hade hittat den i trädgårdskomposten. Men som sagt potatisskalare nummer två har vi aldrig hittat igen. Så det blev ytterligare ett av mina fynd, en ny begagnad potatisskalare.

Bland husgeråd hittade jag en kul men kanske inte så nödvändig grej, en smörkrusare. Ett verktyg som man drar över smöret med för att göra randiga kulor. Kan bli lite festligare att ha smörkulor i en skål eller på fat än att ställa fram Bregott-paketet när man dukar fint. Så den kunde jag inte heller motstå.


Sedan hittade jag två tjocka och i stort sett oanvända handhanddukar i en snygg och höstigt vinröd ton. Ja tack! sa jag och la ner dem i korgen tillsammans med ett nystan av fint tunt ylle. Det kan jag använda när jag gör vantar eller sockor. Eller kanske en luftig schal.

Till sist köpte jag även en låg vas för korta blomstjälkar, VASEN från IKEA och en bedårande delfin i glas som ska pryda badrummet.


Så jag har alltså fått två vinröda handhanddukar, en liten duk till brödfat, en osthyvel, en potatisskalare, ett krusjärn för smörkulor, ett nystan av tunn fin ull, en liten vas och en delfin för 108 kronor! Jag är jättenöjd med mina fynd, men någonstans inom mig känns det nästan som stöld. Det är faktiskt skamligt billigt och bara möjligt tack vare alla dessa glada och entusiastiska frivillig-arbetarna.

lördag 20 oktober 2012

Det här tror jag vi tar och skiter i

Jag håller på att värdera årets odlingsinsatser mot utfallet och har kommit till tomater och paprika.

Jag har bara provat att odla tomat en gång tidigare och det var för minst tio år sedan. Det gick inte så bra då vill jag minnas, få tomater med för mycket jobb och jag var avskräckt för ett decennium. Men så i våras hittade jag en sort som jag trodde skulle klara att växa utomhus, på min altan, i Norrland, mot en södervägg. Och dessutom ge lite skörd medan sommaren ännu var. Jag hittade frön till en busktomat vid namn Bloody Butcher, bara namnet gjorde det hela lite spännande, och som klassades som en tidig sort. Det är alltid bra att hitta utsäde som klassas som tidiga när man odlar i Norrland. För då kanske man hinner skörda innan frosten, i alla fall enligt litteraturen.

Så jag sådde mina tomatfrön, skolade om och skolade om och skolade om tills de till slut hamnade i var sin tjugoliters-hink. Drömmande föreställde jag mig att få plocka solvarma tomater till måltiderna, och mellan måltiderna också för den delen. Men en bit in på sommaren, när inga blommor ännu syntes till på tomatplantorna, bestämde jag mig för att skapa lite bättre odlingsförutsättningar. Jag köpte en växthusliknande hylla med plastöverdrag och ställde in tomathinkarna i. Fortfarande på en altan, i Norrland, mot en södervägg. Allt för att tomaterna skulle få ett varmare och jämnare klimat.

Plastöverdraget luktade vedervärdigt när solen gassade på och jag fick för mig att tomaterna skulle bli giftiga av de frigjorda plastgaserna. Tomaterna lastades ur och hyllan flyttades till odlingsdelen som ligger i bakkant av trädgården. Allt för att slippa plastlukten. Efter det blev nog tomaterna lite styvmoderligt behandlade. För de gav en väldigt liten skörd och rodnade först när de plockats av och legat på fat inne i värmen någon vecka eller två.



Jag sådde paprika också. En liten gullig sort som jag hade stora förhoppningar på. En buskvariant den med, vid namn Redskin. Men det var först i september som den började få uppsvällda frukter. Nu hoppas jag att de snart börjar mogna och väntar med spänning på att de ska skifta färg mot det röda. 


Just nu känns det lite surt och jag är inte säker på att jag kommer att odla tomater igen förrän jag har ett riktigt växthus. Paprika kommer jag nog inte heller att odla igen, däremot chili. Jag fick en färdig planta habanerochili förra året. Den gav små starka frukter hela förra sommaren, hösten och stor del av vintern. Det var först nu i våras den gav upp. Jag gillar helt enkelt inte att odla växter som kräver mycket fjäsk och omvårdad, men som sedan i alla fall är snåla med att ge tillbaka. Ungefär som med människor kan jag tänka mig.

fredag 19 oktober 2012

Vem där?

Med anledning av mina ryska "läsare" (se Här får man passa sig) kan jag inte låta bli att fundera över vem som läser min blogg. Ibland länkar jag hit från Facebook vilket verkar fungera som en slags reklamannons. Jag kan till exempel se på statistiken att de inlägg som inte blir länkade får färre läsare.

Jag gillar nya infallsvinklar och vidgade referensramar. Därför är jag nyfiken på hur inläggen landar hos dig. Om de väcker tankar, idéer eller motargument. Därför vore det spännande att få kommentarer på det jag skriver. De kan vara långa, korta, fylliga eller tunna - det spelar absolut ingen roll.

Men framför allt, min förhoppning är att du som tittar in här ska tycka att det är lite småmysigt, kännas värt att lägga tid på och att du får med dig lite inspiration ibland. Eller kanske några tänkvärda ord.

torsdag 18 oktober 2012

Här får man passa sig

Jag har inte bloggat särskilt länge och har inte särskilt många läsare. Men jag roar mig ändå med att se på statistiken ibland. Statistiken visar hur många läsare ett inlägg har och varifrån de kommer i världen. Man kan till och med se från vilken källa läsaren har utgått. Till exempel då jag länkar till ett inlägg från Facebook så syns det att den som läst inlägget kommit från Facebook.

Häromdagen började jag få läsare från Ryssland. Inte många, men mer än en handfull i alla fall och naturligtvis blev jag förbryllad. Jag känner bara en person med ryskt ursprung och hon bor i samma stad som jag. Sedan gjorde jag något korkat och som jag inte rekommenderar andra att göra, jag klickade på en av länkarna till läsarkällorna. Oj oj oj, vilka bilder!! Här vill jag inte gå in på detaljer men så mycket kan jag säga att det var inte mycket tyg på den sidan och personerna var väldigt akrobatiska...

Och det nästan mest komiska i sammanhanget är att inlägget som hade läsare via Ryssland hade titeln Än finns tid att njuta. Nu har jag redigerat det inlägget och tagit bort de två sista orden. För ett tag framöver kommer jag att undvika ord i rubriken som på något sätt kan tolkas som vuxenmys.

onsdag 17 oktober 2012

Varierade odlingsresultat

Jag har verkligen inte fått lön för mödan när det gäller årets vitlöksskörd. Den blev inte alls så som jag hade önskat.
Vitlöksskörd 2011
Fjolårets odling placerades i bakkant av en ny rabatt. När det var dags att skörda var vitlökarna stora och jättefina. Årets odlades i en pallkrage avsedd och använd för just odling. De blev inte alls så stora och fina som jag hade föreställt mig att de skulle bli. Jag såg redan under sommaren att lökblasten var klenare än fjolårets. Några tynade faktiskt till och med bort.

Vitlöksskörd 2012

Nu funderar jag på vad som kan ha gått fel. En teori är att jorden i pallkragen är utarmad även om jag tycker att den inte borde vara det. Jag tillsätter alltid antingen hushållskompost eller naturgödsel ett par veckor innan vårsådden. Men när det gäller den här pallkragen är jag osäker. Det kan vara så att jag medvetet lät bli att gödsla förra hösten eftersom näringen kan lakas ur på våren, med smältvattnet.

En annan teori är att årets vitlök inte har fått lika mycket sol som fjolårets. Jag har mina pallkragar i bakkant på tomten och strax bakom växer gles skog med höga tallar. Mitt på sommaren är det egentligen inget problem eftersom solen står så högt, men eftersom vitlök sätts hösten innan skörd så kanske de spelar roll.

En tredje teori är att jag skördade för sent. Vitlökarna hade hunnit få bebisar eller vad man nu ska kalla det. Små nya vitlökar som kommer en bit upp på blasten. Det fick i och för sig fjolårets vitlök också och även de var kraftigare än årets bebisar.

Inför nästa år har jag nu satt vitlöken i en djupare pallkrage. Jorden består i stort sett bara av påsjord och gödsel som man får betala hundra kronor för fyra stycken för, vilket duger bra vid odling av potatis. För det är just potatis jag har odlat i år i den djupare pallkragen. Proportionerna har varit tre jord och en gödsel till att börja med. Sedan har jag fyllt på med fler jordpåsar allt eftersom potatisen ska kupas. Det verkar som att potatis inte behöver inte bättre jord än så eftersom de är inte så näringskrävande.

För mycket näring kan däremot inverka negativt på potatisens smak och konsistens, allt enligt litteraturen. Jag har själv ingen praktisk erfarenhet av det. Bara att de två år jag har odlat potatis med påsjord så har det blivit omkring tjugo-tjugofem liter potatis vid respektive skörd. Det tycker jag är mycket med tanke på att jag odlar på liten yta och egentligen sätter potatisen för tätt.

Förra året, när jag satte mandelpotatis, vill jag minnas att det gick åt tretton potatisar på en odlingsplats som är en pallkrage stor och två pallkragar djup. I år satte jag ännu fler potatisar av en sort som heter Amandine, en fransk delikatess som kan skördas tidigt. Jag minns inte exakt hur många, definitivt fler än tretton, men färre än tjugo. För att rymma fler sätter jag dem omlott i stället för i raka rader. Jag har fått för mig att de får tillräckligt med livsutrymme om de sätts omlott. Ungefär på samma sätt som när man bakar, man lägger kakor eller bullar omlott för att rymma fler på plåten utan att de jäser eller flyter ihop.

Även om utfallet av vitlöksodlingen inte var till belåtenhet, så är jag nöjd med potatisens. Stora fina och utsökta att rosta i ugnen med det tunna skalet kvar, ripplade med god olivolja och generöst saltade med flingor. Dessutom älskar jag att jobba i trädgården och har i alla fall fått njuta av det. På så sätt kan jag konstatera att erfarenheten i sig är värd varenda tidsenhet, energignutta och svettdroppe. "Always look on the bright side of life! pfipfi pfipfi pfi pfi pfipfi pfi pfi"

tisdag 16 oktober 2012

Mobilfodral

För några veckor sedan fick jag en ny jobbtelefon. En iPhone. Men inget fodral. Naturligtvis vill man vara extra rädd om en telefon som tillhör jobbet, så fram tills nyligen har den fått ligga i leveranslådan för att inte repas. 

På fikarasterna har jag sneglat på andras mobilfodral för att om möjligt hitta det optimala. En kollega visade sitt snygga vita skinnfodral med en riktigt smart lösning. På många fodral får man pilla som tusan för att få upp telefonen ur fodralet, men på det här fanns en rem med spänne. När man drar i remmen följer telefonen med upp ur fodralet. Verkligen smart, och är det något jag går i gång på så är det smarta lösningar.

Inspirerad av det där fodralet har jag nu virkat min egen variant. Av tjockt och mjukt yllegarn och ett spänne från en gammal duffel. Gosigt för mobilen, men kanske inte så stöttåligt. När man drar i låstampen följer mobilen med upp - precis som på kollegans fodral.


Men så bara någon dag efter att mitt egenhändigt gjorda mobilfodral var klart, kom en födelsedag med uppvaktning och paket. I ett av paketen låg ett jättesnyggt och riktigt praktiskt mobilfodral i svart skinn.


Man öppnar det som en bok och det fiffigaste av allt är att man inte behöver ta ur telefonen för att surfa, fotografera, ringa eller svara.


Så nu har jag två mobilfodral. Var och en fiffig på sitt sätt.

måndag 15 oktober 2012

Jag har fuskat

Det är så otroligt slitsamt att ta bort grässvål. Tidigare i höst slet jag, så att svetten droppade, med att utöka en rabatt. Den som för övrigt är i bakgrunden på första bilden nedan. I alla fall så har jag dragit mig för att verkställa en av mina rabattplaner just på grund av slitet. Men så i helgen kom jag på. Jag kan ju fuska.

I flera veckor har några mellanstora plantor av daggkåpa stått i hinkar. Jag grävde upp dem tidigare i höst när jag gallrade i andra rabatter. Sedan dess har de stackars växterna nästan stått och drunknat i sina hinkar, och bara längtat efter att få komma i jord.

Rabatten som jag har velat utöka består i princip bara av en japansk plymspirea. Några pingstliljor finns också i rabatten. Och en rönn som jag hittade i vår häck för några år sedan och som bara är någon decimeter än. Men framför allt är det den japanska plymspireans rabatt. Växten är egentligen jättefin men den får sällan visa det. För just när blommorna börjar slå ut kommer sensommarens regn och blåst. Plymerna blir tyngda av regndroppar och hänger sedan ända ner mot marken istället för att stolt stå upp och vaja i vinden.

Därför ville jag sätta flera av mina daggkåpor längs ena rundningen av plymspirean för att stötta upp. Men jag hade verkligen inte lust att ta bort allt gräs för utöka min rabatt och hade därför förlikat mig med att det helt enkelt inte skulle bli gjort. Men så i helgen kom inspirationen.


Jag gräver helt enkelt bara hål för plantorna och låter resten av gräset vara kvar. Jag har tidigare noterat att daggkåpor blir både stora och massiva. De kommer att breda ut sig över gräset och inom något år har det tynat bort och dött.


Om gräset nästa sommar verkar för livskraftigt kommer jag att täcka det med fuktiga tidningar, markväv och sedan täckbark. På så sätt blir det totalt mörkt och helt omöjligt för gräset att växa och inom ett par år är det helt borta. Då har jag mer yta att jobba med och kan sätta vårlökar mellan daggkåporna.




söndag 14 oktober 2012

Ålder och klokskap


Jaha, så är man ett år äldre. Hur många år klokare är jag då? Ja, det kan man fråga sig.


Jag tycker nog att jag understundom är förhållandevis klok. Men allt är ju som bekant relativt. Och det är väl inte själva åren som gör oss klokare utan de erfarenheter livet ger.

Jag försöker väl som de flesta, antar jag, lära av tillfällen som känns relevanta. Och så, någon gång emellanåt, faller polletten ner. Man har lärt sig något nytt, fått en insikt om sig själv eller sina tillkortakommanden. Om man är beredd på att ta dom chanserna kanske man kan bli lite klokare.

Har åldern gjort mig tålmodigare då? Ja, kanske. Jag har bland mina närmaste ett erkänt ettrigt temperament och kort stubin, även om stubinen är något längre nu för tiden. Fast när jag känner mig stressad är stubinen obefintlig och tålamodet som bortblåst. Men som sagt, det har blivit bättre.

För jag har genom jobbiga erfarenheter fått ökad insikt om och bättre förståelse för de signaler som berättar att jag är stressad. Både de kroppsliga och de psykiska signalerna. Numera noterar jag och försöker reflektera över kroppsliga åkommor som svidande mage, stela axlar och spänningshuvudvärk. Eller psykiska symptom som nedstämdhet, sömnsvårigheter och ängslig oro. Jag ställer mig frågor som Varför känner jag som jag gör? Vad kan det bero på? Spelar det någon roll, egentligen? Kan jag göra något åt det? Ofta räcker det för att jag ska få nya perspektiv och annat förhållningssätt till grundproblemet eller stressorsaken.

Och det mår jag bättre av. Det måste jag väl ändå säga är en form av klokskap, att tillåta sig själv att må bra.


lördag 13 oktober 2012

Hamstern i mig


Jag kan bara inte låta bli. Jag har redan massor med torkade trattkantareller men det hjälps inte. Längtan att kliva i stövlarna, greppa svampkorgen och få vandra ut i svampskogen tar över. Och så den där pirrande känslan av skattjakt.

torsdag 11 oktober 2012

Än finns tid


Än finns en hel del att njuta av i trädgården. Jag går en runda och hittar rara blommor, vackra blad, intressanta fröställningar och sprakande färger.


Somliga växter har sin blomningsperiod nu och visar sig från sin absolut vackraste sida. Syrenhortensians blomklasar med både pyttesmå fertila blommor och stora sterila lockar till beundrande blickar. Mustila heter sorten.

 
Man måste krypa ända ner mot marken för att få beundra de små söta blommorna på det här kaukasiska fetbladet. Sorten heter Fuldaglut.


Den ljusrosa höstanemonen Andrea Atkinson har en skimrande baksida som i mitt tycke är ännu vackrare än dess framsida. Och den lilla söta bulliga och ludna blomknoppen kan man inte låta bli att stryka fingertoppen över.


Vissa plantor ger inte upp hoppet.Som de livskraftiga jordgubbsplantorna som envist fortsätter att skicka ut revor i hopp om lite jord att slå rot i. Bladen håller sig faktiskt gröna hela vintern men här i Norrland döljs de av ett tjockt täcke snö.


Även ormbunkens blad är gröna länge. När den milda vårstädningen tar vid finns oftast några gröna blad, men de flesta har blivit sega och bruna av snömassorna.


Somliga blommor i trädgården har sedan länge blommat över, men bjuder på vackra frödelar eller blad. Alpklematisens fluffiga fröställningar hänger kvar ända tills vårstormarna blåser iväg med dem. Men innan dess lägger kung Bore ett glittrigt hölje av frost som extra dekor.


Vallmons frökapsel lockar till närstudie.


Jack Frost är en väldigt vacker kaukasisk förgätmigej. Blommorna som kommer på våren är ljust blå, eller himmelsblå enligt litteraturen. Väldigt söta, men det är för de brokiga bladens skull jag har den i ett skuggigt parti av trädgården.


Till sist har vi de brinnande höstfärgerna. Aroniahäckens blad riktigt lyser i rödorange.


Rönnbären sitter fortfarande kvar, men snart kommer sidensvansarna och kalasar på dem. De brukar vänta tills bären har jäst och gör dem snurriga i sina små fågelhuvuden.







Lera för lek och terapi

I början av 00-talet drabbades familjen av stor sorg. Ett barn föddes och dog på samma dag och inget var sig längre likt. För att på något sätt ge förlusten en mening anmälde jag mig till en keramikkurs på dagtid. Det var början på en ny och underbar hobby.

Tidigare alster som används
Lera är ett fantastiskt material. Beroende på lerans struktur och vatteninnehåll eller vilken teknik man använder kan man skapa de mest sagolika saker. Länge var jag helt insnöad på att jag skulle behärska det här med att dreja. Men efter oändligt antal timmar med drejskivan under näsan och en lerklump som absolut inte blir centrerad, har jag övergivit tanken på att det är det enda sättet att göra skålar.

En ganska ny förälskelse är nu kavling. När jag gick på keramikkurs igen förra hösten tog jag till mig en teknik där man kavlar leran till en jämn kaka. Stor eller liten beroende på vad man vill göra. Sedan läggs leran på eller i en gipsform som kommer att avgöra alstrets form. På kursen hittade jag en konvex stor och vid gipsform, som tillsammans med virkade dukar blev ett stort vitglaserat fat. Jag är jättestolt över det men  använder det inte så mycket än.
Samma fat som ovan
I våras testade jag tekniken hemma men istället för gipsform kavlade jag fast en virkad duk i lerkakan och vände den över en upp-och-ner-vänd skål. Där fick leran långsamt torka till ett läderhårt tillstånd. Nu återstår flera moment innan den blir färdig och mycket kan gå fel. Den ska skröjbrännas, sedan glaseras och därefter brännas igen. Luftblåsor som kan finnas kvar i leran kan då spränga godset och allt är omintetgjort.

Men som med så mycket annat här i livet så är det bara att våga ge sig ut i det okända. Sedan får man bara hoppas att man landar någorlunda på fötter. Jag har gjort det förr och det har gått bra, så det ska nog gå vägen den här gången också.
Oglaserad och inte ännu bränd skål
Närbild: virkad duk gör mönstet i leran

onsdag 10 oktober 2012

Fira dubbelt upp

Idag fyller våra tvillingpojkar tio år. Som så många andra föräldrar undrar man vart tiden tar vägen. Nyss fick vi två nyfödda små barn att lära känna, nu har de blivit två härliga pojkar med mycket kärlek, värme och klokskap.



När vi för drygt tio år sedan skulle göra första ultraljudet, redan i vecka tolv, hade kroppen skickat små signaler till mig om att det fanns två små i moderlivet. Signaler som var alldeles för subtila för att jag skulle kunna sätta ord på dem, men visst tyckte jag att magen hade börjat puta lite väl tidigt. Jag avfärdade det med att det var min fjärde graviditet och den förra avslutats för mindre än ett år sedan. Muskulaturen har helt enkelt förlorat sin spänst, tänkte jag och köpte mig extra stora trosor för att rymmas i resten av graviditeten.

Hur som helst, glada för att vara gravida anländer maken och jag till kvinnokliniken för ultraljud. När jag ligger där med blå elektrogel på magen, och barnmorskan i en rörelse sänker ultraljudsmojängen mot magen, håller jag upp tre fingrar mot min man. Med en fniss säger jag: "Tänk om det är tre". I nästa stund ser vi på skärmen bilder med två små liv. Det ser ut som om de leker buss med en chaufför och en medresenär. Jag ser direkt att det är två, men frågar för att konstatera: "Är det tvillingar?"

Och min man säger precis det där som så många andra praktiskt lagda tvillingföräldrar före honom har sagt: "Vi måste byta bil."


tisdag 9 oktober 2012

Att medarbeta sig själv



Jag läser ofta Underbara Claras blogg för jag tycker att hon är så klok och ger så mycket kreativ inspiration. För inte så länge sedan hade hon ett fint inlägg om att vara manisk. Mot slutet av inlägget skrev hon "Det fina med att analysera sig själv är att man kan sluta försöka motarbeta den man är och istället hitta sätt att bejaka och utnyttja sina olika sidor."

Det slog an i mig när jag läste det och jag tänkte: ja, varför gör man så mot sig själv, motarbetar sin personlighet? För det känner jag verkligen igen mig i.

I många år såg jag bara det negativa med att vara kvällspigg och fruktansvärt morgontrött. Har man har sett Kalle Ankas jul och drar sig till minnes sekvensen där Kalle sitter på sängkanten i husvagnen, trött som få och bara vill somna om, ja då har man bilden av min morgontrötthet klar för sig. Man kan inte förvänta sig att jag ska vara med i en avancerad konversation eller få mig delaktig i viktiga beslut på morgonen. För det går bara inte. Min hjärna är fortfarande kvar på kudden.

Så, i min känsla av att inte räcka till jämförde jag mig med andra. Med min man bland andra, som är avundsvärt morgonpigg. Han kan röja i köket, skura badrum och toaletter, dammsuga hela huset och ge sig ut på en längre joggingtur innan jag ens har dukat fram min helgfrukost. Att jag själv inte har några problem med att röja upp i köket sent en kväll efter en bättre middag, baka ända fram till läggdags eller hänga dagens sista tvätt fastän klockan är över midnatt, det värderade jag inte lika högt.

Jag började fundera på varför jag höjde min mans insatser till skyarna medan mina egna hamnade under skosulan. Det jag kom fram till var att när jag inte upplevde sysslan som besvärlig så var den inte lika mycket värd. Jag motarbetade alltså det faktum att jag på kvällen har en naturlig energi som hjälper mig att utföra sysslor utan att känna motstånd eller besvär. Förutom dammsugning då, som jag avskyr. Alltid. Oavsett tidpunkt på dygnet. Jag har alltid ett motstånd till att dammsuga och kan därför känna mig överdrivet stolt de få gånger jag gör det.

Någonstans på vägen har jag börjat ändra förhållningssätt. Från att bara ha sett nackdelar med min kvällspigghet kan jag idag säga att jag är nöjd med den. Och därför, om jag måste dammsuga, är det bäst om jag gör det på kvällen då den rätta energin finns. Nu vill jag fokusera på möjligheterna och inte hindren med min personlighet och som Underbara Clara skriver sluta försöka motarbeta den man är och istället hitta sätt att bejaka och utnyttja sina olika sidor.

måndag 8 oktober 2012

Småpysslens tid är här

Oftast är det årstiden som avgör vad jag har för händerna. Sen vår, försommar och tidig höst är det mest trädgård som gäller. Härligt på alla sätt och vis med friskluft och massor med solljus. Och det är ju bra för en person som hamnat i både grundare och djupare depressioner på grund av långa perioder av mörker.

Men det härliga med hösten och den stundande vintern är att jag blir småpysslig. Jag blir alltid sugen på att göra sådant som inte tar för lång tid att dra igång. Och som inte tar för stor plats. Och som gärna går att göra sittandes i en soffa eller fåtölj, kanske framför tv:n. Fast jag har märkt att jag börjar bli långsynt. Så det är väl snart dags för progressiva glasögon.

Förra året gjorde jag några grejer av luffarslöjd. Väldigt kul att prova på och jag kommer säkert att återkomma till det. Det har blivit en hel del vantar och sockar också de senaste åren. Nu har jag gjort ett par svarta lovikkavantar till mig själv som nästan är färdiga. Jag ska bara brodera lite dekorationstrådar på mudden i samma färg som finns i tofsen sedan är de helt klara.


Jag minns mina vita lovikkavantar som jag hade när jag var liten. Hur tunga de blev när de blev blöta, men aldrig kalla. Man kunde vara ute och leka hur länge som helst utan att bli kall om händerna. Tårna däremot var som isbitar. Jag minns hur snön frös fast i vantluddet och hur man knaprade på de små snökristallerna och fick ludd i munnen.

Just nu är ett annat par av mina hemstickade och tunnare ullblandningsvantar borta. Eventuellt har jag slarvat bort dem eller så har någon av flickorna lånat dem. När det händer är det inte säkert att de kommer tillbaka. Hursomhelst så saknar jag dem när jag är ute och höstjobbar i trädgården just därför att jag inte blir kall om fingrarna när de blir fuktiga.

söndag 7 oktober 2012

Växer i fristad

Pergolavy

Försommarens pionknopp



Fetblad och kärleksört

Gräslök
Min trädgård är min fristad och jag törs nog säga ett den är mitt favoritställe på jorden. Jag är nog som mest ett med mig själv när jag är i trädgården. Jag gräver upp, flyttar och ibland delar på mina växter. Och planterar nytt också förstås.

Där njuter jag av att både grovjobba mig svettig och meditativt småpyssla på knä. Våren och hösten är grovjobbens tid. Då gräver jag bort, upp och djupt, och de senaste åren har bit för bit av gräsmattan grävts bort. Fast ska man vara riktigt ärlig så är det min man som gräver när jag vill ha bort grässvålen. Jag brukar entusiastiskt börja, men efter en halv kvadratmeter och flera timmar senare är jag helt slut. Då ber jag den käraste maken som med raska steg kommer med spaden. Och när han då börjar jobba ser det så där snuskigt enkelt och lätt ut. Han blir vare sig svettig eller får andnöd. Lätt frustrerande, men vackert att se på.

Så för varje säsong blir våra rabatter och vår köksträdgård större och större, medan gräsmattan blir mindre och mindre.

Och sedan, efter allt grävande, flyttande och slit kommer sommarvärmen och allt blir stilla i trädgården. De nyplanterade växterna får vara i fred för att etablera sig. Det går att ägna sig åt lite stillsam ogräsrensning förstås, men mest går jag omkring och är. Jag samtalar med mina växter, funderar på om de trivs, frågar om de behöver något eller om de vill flytta till en annan plats i trädgården. Eller till någon annans trädgård.