En virkad trasmatta till

Så här blev den, min senaste dörrmatta, virkad av andrahandsfyndade mattrasor i röda, rosa och vinröda nyanser.

Jag blev inte helt nöjd. Det är något i kompositionen som inte stämmer, tror det är den röda randen som blev för utmärkande. Tanken var att den skulle fungera som ett balanserande mitt, men istället skaver den i mina ögon. Kanske hade jag tyckt att det blivit bättre med en tunnare rand eller att jag hade virkat med en remsa som var mönstrad. Föreställer mig att det hade blivit lite mer liv eller balans då.

Sedan grämer jag mig lite över att jag virkade hårdare och hårdare ju längre jag höll på. Mattan har blivit böjd på grund av det och det går inte att sträcka ut, hur mycket jag än försöker. Men strunt samma, den rätta funktionen har den i alla fall. Med den nätta storleken av inte fullt 80x50 centimeter passar den att ligga innanför altandörren.

I huvudet har en idé börjat ta form - blir jag allt för störd på mattan viker jag ihop den, virkar sidostycken och handtag eller en bärrem. Vips så blir det en väska!

Tycker björnar om hjortron?

Igår gick jag och maken en tur på myren för att plocka hjortron. Tillsammans vågar jag, men jag tror inte att jag skulle ha vågat gå ensam. För här om dagen såg nämligen en väninna till vår yngre dotter en björn lufsa omkring vid vårt kvarter. Vi vet sedan tidigare att det vandrar björn inom vår stadsdel. På försommaren möttes en motionär av en björnunge i ett av motionsspåren här. Motionären hade tydligen tvärvänt och det är nog klokast. I skogen däremot tror jag att det är säkrare Där kan björnen lättare gömma sig när den får människovittring eller hör oss, men när den kommer så nära som in på kvarteret känns det inte lika självklart. Hur som helst bestämmer jag och maken oss för att förgylla lördagen med att plocka hjortron.

Vi går rakt söderut från vår tomt, genom ris av blåbär och skvattram, korsar en stig och fortsätter ut på myrmark där vi hittar våra första hjortron. Tyvärr är de lite böta, troligtvis på grund av kraftiga regnskurar dagen innan. Vi följer myren åt sydost och plockar bär längs ena kanten där de är lite finare. Men egentligen vi vill längre bort, till ytterligare en myr som förra året var full av perfekta mogna hjortron. För att ta oss dit måste vi gå över en rullstensås, en bergsknalle, eller kläpp som man säger här och in på ett naturskyddsområde med tillhörande fågelsjö.

Direkt nedanför rullstensåsen finns en liten bäck med en enklare träbro över. Vid träbron gör jag halt, spårjägaren i mig gör halt, vad är det här för spår? Med björnbesöket i färskt minne associerar jag naturligtvis till björnspår. Maken, som inte går igång på sånt här, säger att det nog är tassmärken från en hund eller mest troligt bara lite blöta fläckar. Jag bestämmer att det är djurspår och fortsätter; nog är de lite för stora för att komma från en hund? Tycker mig höra en återhållen suck och inser att makens engagemang i fråga är över. Jag gör ett sista försök; spåren är för små för att komma från en vuxen björn, men det kan vara en björnunges? Ingen reaktion, varken medhåll eller mothugg. Men det är ju så spännande! Jag tar en bild i alla fall och ställer en öppen fråga; vad kan det vara för spår?

Kan det vara spår av en björnunge?

Vi fortstätter vår vandring och efter drygt två timmar har vi plockat drygt fyra liter hjortron. Nu ligger de och väntar på att bli sylt. Ska bara få torka upp lite först så att det blir lättare att rensa bort småskräp som följt med.

Bevingad

Så är den här igen. Minnesdagen.

Döden lurar på en plats där man vill tro att bara livet bor.

Ett barn föds, en liten pojke.

Så svag; protesterar inte när han tas ur det varma moderslivet.

Många samlas runt honom, vill ge all hjälp som går att ge.

Han kämpar, men orkar inte.

Han får vingar.

Fynda i andrahandsbutiker

Tidigare i våras virkade jag en liten trasmatta att ha innanför altandörren. På sommaren går vi så mycket ut och in den vägen att det är bra att ha något att ställa skor och tofflor på. Eller att gnugga av grässtrån från små och stora fotsulor på.

Förra veckan började det att klia i virk-fingrarna igen, men trasklippandet lockande inte alls. För att slippa klippa beslutar jag att söka i ortens andrahandsbutiker efter material. Kanske inte helt tidseffektivt, men väldigt roligt. Jag älskar att ta gott om tid på mig och går alltid igenom (säger man så - igenom?) avdelningarna med  husgeråd och hemtextil noggrant. Nu senast botaniserade jag bland böckerna också.

Tre ställen har jag hittills varit på, men det finns några till som är värda ett besök. Myrorna har jag inte varit till på länge och blir positivt överraskad över det nya sättet att presentera varorna. Bokavdelningen och framför allt pocketböckerna är fint ordnade i bokhyllor i bokstavsordning. Jag hittar några böcker, bland annat Bodil Jönssons Tankar om tid som jag har velat läsa länge, men också en bok av Stefan Sundström som säkert kan vara berikande. Får kanske anledning att återkomma om den.

Men framför allt hittar jag till min lycka många trasmattenystan från samma tyg, ett rosa trikåtyg klippt i en bra bredd på remsorna. På Myrorna betalar man per påse som man själv får fylla. Tio kronor per fylld påse är priset och de är ungefär lika stora som mindre apotekspåsar. Om jag vore en riktig snålvarg hade jag säkert kunnat klämma ner alla nystan i en och samma påse, men det känns ovärdigt när det även för tjugo kronor är ett riktigt kap.

Även på Pingstkyrkans andrahandsbutik PMU hittar jag mattrasor. Där tar man fem kronor hektot. Det finns mest udda-nystan så till de rosa från Myrorna plockar jag åt mig alla nystan som går åt rosa, rött och vinrött. Men sedan kan jag bara inte låta bli att köpa mer och försöker i min girighet hålla mig till en blå, grön och grå färgskala. Två och ett halvt kilo och 125 kronor landar det till slut på. Absolut skäligt med tanke på vilket arbete det är att klippa.

Jag lämnar PMU-butiken nöjd över att äntligen kunna börja ett nytt virkprojekt. Men även med en vag känsla av att inte riktigt ha gjort rätt för mig; utöver mina hett eftertraktade mattrasor köper jag några pocketböcker för fem kronor styck, elva djupa tallrikar för tio styck och till sist två små ugnsformar. Den ena ugnsformen som är av vitt stengods vill man ha femton kronor för. Den andra som är i glas och från Ikea fem - fem ynka kronor!

Nu är det dags att rensa bland överflödet här hemma och skänka vidare.

Glutenfritt fröknäcke

Till ruccolapeston som jag berättade om i förra inlägget bjöds ett fröknäcke. Det är enkelt att göra och går snabbt att blanda ihop, gräddningen tar däremot tid men då kan man roa sig med annat.

Jag har gjort fröknäcket flera gånger. Bland annat till min äldsta dotters examenslunch där en av gästerna har celiaki, det vill säga är glutenallergiker. Då serverade vi ost till, vilket också passar bra. Jag kallar knäcket för Kerstins fröknäcke eftersom min äldsta dotter har fått det av sin pojkväns mamma, som heter just Kerstin.

Kerstins fröknäcke innehåller
0,5 dl linfrö
0,5 dl sesamfrö
0,25 dl pumpakärnor
0,75 dl solroskärnor
2 dl majsmjöl
1 krm salt
0,5 dl olivolja
2,5 dl vatten
flingsalt

Börja med att sätta ugnen på 150 grader. Lägg ett bakplåtspapper på en plåt av storleken 30x40 cm.

Blanda alla frön och kärnor tillsammans med majsmjöl och salt i en bunke. Tillsätt oljan och rör om. Koka upp vattnet och tillsätt det. Rör allt till en jämn gröt. Skulle smeten blir för hård kan man tillsätta lite mer vatten. Vänd ut smeten på bakplåtspappret och bred ut den jämnt. Ända ut i kanterna. Strö över lite flingsalt eller mald kvarnsalt. Grädda mitt i ugnen i ca 70 minuter och låt knäcket kallna innan det bryts i bitar.

Jag har provat att baka både tunnare kex och tjockare knäcke av det här receptet. När jag vill ha tunnare brukar jag lägga ett bakplåtspapper ovanpå och kavlar sedan ut smeten litet till. Sen micklar jag lite med kanterna för att få dem jämntjocka och raka. Jag trycker in och fördelar om smet, på så sätt slipper jag brända kanter. Till sist använder jag en kaksporre och gör skåror med. Jag vill ha jämnstora bitar och tycker att det blir lättare att bryta med skåror, men det är säkert en smak- och vanesak.

Ruccolapesto

Här om dagen gjorde jag en riktigt god pesto som innehåller rostade solrosfrön istället för pinjenötter och ruccola i stället för basilika.

Jag odlar ruccola i min trädgård och på ett ställe har den växt sig väldigt stor, troligtvis på grund av vårt Bokashi-avfall. Ruccolabladen är i mitt tycke lite för grova och behöver finstrimlas för att göra sig som kryddsättning i en blandsallad. Det går med andra ord inte åt så mycket. Men så slår det mig att jag borde kunna göra pesto på bladen och börjar googla, och hittar ett recept på Lollos Matblogg.

Eftersom jag har svårt att strikt följa recept och redan från början har så mycket ruccola dubblar jag mängderna i receptet, sedan modifierar jag ytterligare lite. Jag struntar i svartpeppar eftersom jag får halsbränna av det, och ersätter den inte heller med något annat som ger sting. Ruccolan är i sig pepprig och kan räcka, tänker jag. Därefter delar jag upp oljemängden på två olika oljor, både olivolja och rapsolja. Jag tycker att smaken från olivoljan kan bli för dominant och när jag gör vinägrett balanserar jag gärna upp den med någon mer neutral olja. Den här gången blir det rapsolja, inte kallpressad som jag tycker är alldeles för bitter, utan en mild avsedd för matlagning, stekning och bakning. Resultatet blir till slut en smakrik och riktigt god pesto.

Min ruccolapesto innehåller:
100 gram rostade solroskärnor
70 gram ruccola, egenodlad den här gången
2 vitlöksklyftor
1 tesked salt
100 gram riven smakrik ost (jag använder en ost som heter Smörgåsost gjord av Norrmejerier, men ser på deras hemsida, bland tillfälliga partier, att den finns i fler olika sorter. Den här torde vara av västerbottenstyp).
2 deciliter olivolja
1 deciliter rapsolja

Jag börjar med att rosta solroskärnor i stekpanna, det tar en stund och man bör röra ofta så att de inte bränns. Sedan mixas de tillsammans med ruccola, vitlök, salt och två tredjedelar av olja. Därefter tillsätter jag den rivna osten och fortsätter mixa. Med mixerstav ska tilläggas, samtidigt som jag höjer ett varnande finger. För ganska snart blir massan alldeles för varm, säkert på grund av klen och överhettad motor i mixerstaven. Osten klibbar ihop sig och vägrar blanda sig med oljan. Jag häller på resten av oljan i förhoppning att det ska blandas. Först verkar det fungera, men ganska snart separerar det sig. Igen. Suck!

Jag blir först riktigt missnöjd eftersom jag ska ta med peston till våra kära grannar, dit vi är bjudna på grillafton. Men efter avsmakning är jag ändå tillräckligt nöjd för att ta med en tredjedel av den tjocka peston. Den är i alla fall bredbar och faktiskt inte extremt energität nu när oljan inte vill blanda sig. Till detta bakar jag fröknäcke och tar med (recept kommer i senare inlägg).

Resten av peston ställs i kylskåpet. Oljan som har blivit vackert grön får också vara kvar. Dagen efter, när allt håller samma temperatur, blandas allt enkelt bara med en gaffel.