Gjort slut och går vidare

Jag har gjort slut. Inte med en människa utan med en tidning, med Allt om trädgård.

Det känns stort för mig, för vi har hållit ihop sedan våren 2002. Det innebär drygt elva år av prenumeration och det är en lång tid. Det blir en vana som är svår att bryta.

Från tidningen har jag fått mycket idéer, underbar inspiration och värdefull kunskap. Mycket har testats i trädgården och ökat mitt eget vetande. Kanske så mycket att det är därför jag vågar språnget för det känns som att vi har glidit isär.

Men jag har två andra inspiratörer kvar, Hemträdgården och Natur & Trädgård. Artiklarna i dessa två går mer på djupet än de i Allt om trädgård, men innehåller inte lika mycket inspirerande bilder. Nu återstår att se om jag kommer att klara mig utan dem.

Potatisodlingen

Hittills har jag tagit upp två familjeportioner av min potatisodling. I år har jag valt att odla mandelpotatis som anses perfekt för Norrländskt klimat. Men tyvärr har jag slarvat med vattningen, vilket troligtvis har bidragit till att knölarna har fått skorv.

 

Potatisen odlas i två pallkragar hög odlingsyta och jag använder mig av växelbruk. I år har turen kommit till en av de första ytorna som skapades i trädgården och som från början bestod av tre pallkragar på rad. Idag har mittsektionen ersatts med marksten och på sikt vill jag byta ut de två kvarvarande kragarna. De lever på övertid och är rejält sönderruttnade längst ner mot marken. Länge räckte dessa tre kragar för mitt odlingsbehov eftersom jag i stort sett bara odlade sådant som inte kräver stor plats. Till exempel rädisor, rödbetor, morot och ärtskidor. Men sedan jag för tre år sedan började odla potatis har behovet av fler odlingsplatser ökat.

De två första åren odlades potatisen enbart i billig påsjord, sådan där som man får fyra påsar för hundra kronor. Istället för att kupa potatisen fyller jag på med påsjorden allt eftersom potatisblasten växer. Årets odling startades med att de groddade potatisarna sattes i fin gammal matjord som förbättrats genom åren med material från vår hushållskompost, därefter har jag "kupat" med påsjord.

Och blasten har vuxit sig riktigt frodig och är hittills fri från angrepp av bladmögel eller liknande. Det är  bara skorven som stör, men den gör inte potatisen oätligt i alla fall. Vad som är extra roligt i år är att potatisen har burit frukt efter blomningen. Å visst ser man tydligt att potatis tillhör släktet tomater?

I Allt om trädgård, under Annikas dagbok, läste jag i våras att man kan så potatis från de frön som bildas i frukten, och att man ska kunna skörda potatis samma år. Jag minns inte exakt och har sökt på Annikas blogg Naturliga ting, men har inte hittat igen det hon skrev. Det jag minns är att den sådda potatisen inte blir likadan som ursprungsplantan. Om jag lyckas ta tillvara på fröna enligt konstens alla regler, tänker jag testa att så potatis nästa år. Också. Som ett experiment utöver den vanliga potatisodlingen.

Årets experiment är att odla mandelpotatis i en blandning av bara sand och gräsklipp. Jag började med att varva sand och färskt gräsklipp tills det blev ett odlingsdjup på 15-20 centimeter. Sedan har jag fyllt på med mer gräsklipp och lite mer sand, därefter bara gräs. Till en början färskt gräs, sedan lite torrare. Att vänta tills gräset torkat upp lite har jag gjort för att potatisen inte ska utsättas för för mycket kväve, men också för att gräsmattan ska få tillbaka lite av sin energi. Gräset är klippt med handjagare och gödslat en gång i början av våren. Med Stroller Kombi tyvärr, men jag hoppas att "giftet" förbrukades medan gräset växte till.

Efter någon månad i sandgräs-bädden spirade i alla fall blasten och det såg ut så här:

Och för några veckor sedan såg odlingen ut så här:

Men än har jag inte grävt något i odlingen och vet därför inte om det blir några potatisar eller inte. Det kan lika gärna vara så att det bara är blast. Det ska bli spännande att se. Kanske berättar jag mer i ett senare inlägg.

Nyaste landet så här långt

I början på sommaren skrev jag ett inlägg om starten på årets odlingar. Då gjorde jag ytterligare en yta för odling av ätbart, framför allt morot för det önskade G-pojken mycket av. Han älskar att så där i farten dra upp en morot, skölja av den och äta direkt. Gärna lite större än vad de hittills blivit, men ändå söt och saftig.

I våras när landet var färdigförberett såg det ut så här:

Efter drygt en månads spirande såg det ut så här:

Nu är odlingen redo för skörd och ser ut så här:

Morötterna är nästan helt dolda bakom blommade ruccola, den ruccola som jag för övrigt hittills gör pesto på. Egentligen borde jag ta bort blommorna för om de mognar och baljorna spricker kommer ruccola spira överallt nästa år. Men humlorna och jag tycker att de är så söta - och goda. Humlorna suger nektar, och samlar pollen tror jag, jag äter dem som de är och de är väldigt söta. Smaken påminner om syrenblommor. Som barn bröt jag och käraste väninnan blomklasar av syren, ryckte ut de små blommorna och sög på den smala delen, en efter en. Sött, gott och nyttigt.

Jag är förvånad över att det faktiskt blev något av broccolin. Buketterna är små och bladen är perforerade av småkryp. Men med tanke på att den egentligen ska förodlas inomhus så är jag glad att fröna grodde och fortsatte växa. Men jag måste nog skörda en av buketterna för den har börjat blomma.

Även en polkabeta har gått upp i blomstånd, syns uppe vid övre vänstra hörnet på bilden. Jag låter den vara kvar för se om det blir frön. Kanske kan jag odla ett helt land med polkagrisrandiga rödbetor nästa år.