Orken är inte på topp just nu. Jag har tvingats dra ner på tempot och är sjukskriven på deltid en tid framöver. Det känns bra, framför allt behövligt.
Mina erfarenheter av utmattningsdepression och posttraumatisk stress gör att jag numera känner igen signalerna; att jag mitt i stegen glömmer var jag är på väg; att jag är lättrörd till tårar för minsta lilla; att irritation och känslan av att bli störd är det jag känner när jag är behövd och efterfrågad; att det är svårt att komma tillbaka in i det jag höll på när jag blir störd; att ljudkänslighet gör att jag vill munkavla alla i min närhet. Och det värsta av allt, den förlamande tröttheten som gör att det mesta jag ska företa mig med kräver en gigantisk energisamling. Jag känner mig som ett ånglok som ska starta i uppförsbacke, och eldaren som ska kasta in kolet i ångpannans fyrbox har bara en arm, och i handen håller han en pytteliten spade med vilken han inte får med tillräckligt med kol för att hålla jämna steg med förbränningen. Så känns det.
Jag tror mig ha ringat in vilken droppe det var som fick bägaren att rinna över och fått mig att må som jag mår just nu. Jag har nämligen gjort som många andra lättledda svenskar, jag har testad 5:2. Det gick jättebra de första veckorna, men sedan började signalerna komma. Jag sökte mer information på nätet och inser att 5:2 inte alls är lämpligt för personer som har en historia med återkommande depressioner.
Så nu är jag alltså sjukskriven på deltid och ska försöka få till den där mentala vilan som jag så väl behöver. Lättar sagt än gjort bara, vardagen kräver ju sitt. När jag planerar att få en hel dag hemma utan intryck, har två fjärdedelar av barnen magsjuka och sitter i vardagsrummet och ser på film med en himla massa ljud. Och på jobbet försvinner inte mina uppgifter bara för att jag inte är där. När jag väl är där går mycket av tiden åt till administration och sedan är den arbetsdagen slut. Mycket snack och liten verkstad blir det. Så där måste jag styra upp känner jag - begränsa, lämna ifrån mig, säga nej, ändra tidsplaner är en bra början.
Och så ska jag röra på mig minst 30 minuter varje dag enligt läkarens ordination, för det är bra mot depression. Men jag har tappat bort mina löparskor, andra paret för i år som försvinner till och med. Jag har frågat mina döttrar, men de har egna skor och använder inte mina. Så de måste finnas någonstans i huset. Fast kanske har vittrorna lånat dem, de gillar allt som är fint och mina båda löparskor var fina. Det senaste paret var vita och rosa, och det före var vita, blåa och lite silvriga har jag för mig. Jag har bett vittrorna lämna tillbaka dem när de har haft dem klart, men än har de inte kommit fram.
