Apberget finns på fler ställen än hemma

Vi gjorde en utflykt här om dagen till ett tempelområde som kallas Wat Khao Takiab, vilket lär betyda apberget. Platsen ligger i slutet av strandremsan utmed Hua Hin, uppe på en höjd eller snarare stenklippa.

Man kan ta sig upp till tempelområdet antingen längs en bilväg eller via trappor på norra sidan. Vi valde det sistnämna och passerade därmed en gigantisk budda-staty, 20 meter hög enligt siffror jag hittat på nätet.

Notera människan som står på trappan framför statyn

På hela området finns också en hel mängd apor, därav namnet Apberget. Där jag bor i vanliga fall, i Sverige alltså, finns ett plats i centrum som i folkmun kallas Apberget. Egentligen är det en utescen med talarstol, men till vardags sitter folk på trapporna och käkar rullkebab, glass eller bara hänger. Därför tyckte jag att det var lite kul att det här tempelområdet i Hua Hin kallas samma sak.

Trapporna upp var ett smärre fyspass kan jag lungt påstå. Men man brukar säga att det är lättare att gå uppför än nerför, så jag borde inte klaga. Man kunde se på en katt som vi mötte i trappan att det var svårt för den att gå nerför och att den tog det väldigt försiktigt.

De första aporna vi stötte på fascinerade naturligtvis. Att få se djur i vilt tillstånd är något speciellt även om dessa helt vant sig med mänsklig närvaro. Något som de förstås lärt sig att dra fördel av genom att stjäla allt de kunde lägga sina små aphänder på.

Den första apan vi stötte på satt och mumsade på något som den möjligtvis kan ha kommit över genom en överraskningsmanöver. En annan tog samma väg upp som vi, det vill säga trapporna. Den och katten brydde sig förresten inte ett dugg om varandra, när de passerade i trappan.

När vi sedan gick vidare mot själva templet stötte vi på flera grupper med apor i olika sociala konstellationer som jag som primatsläkting kan relatera till. Där var små apungar som kivades precis som människobarn, vuxna apor som blev putsade som vore de hos frisören. Och så den här mamman som låter sin unge dia samtidigt som hon håller koll på andra flockmedlemmar.

Bekanta växter

Huset där vi bor här i Hua Hin har en fin designad trädgård. Inte främst avsedd för lek och stoj, men väl för kontemplation. Många växter är väldigt vackra och har skulpturala former. Flera av dem har jag ingen aning om vad de heter, men några få är bekanta från tidigare resor. Ytterligare några har jag sett som krukväxter hemma.

Exempelvis bougavillean-buskarna, som så vackert står i blom, är bekant från Mallorca. Och från blomsteraffären känner jag igen de mindre palmväxterna, i förgrunden på nästkommande bild, som troligtvis är någon form av dracena.

Bakom en sidobyggnad på gården finns en liten plantering där en kokospalm växer. Några nötter har fallit ner, men två sitter fortfarande på tillväxt.

Men kanske faller även de snart, för enligt väderprognosen har vi några blåsiga dagar framför oss och regn också i början av nästa vecka. Det ser vi med spänning fram emot. Det lär bli något utöver det vi är vana med.

Lyser stjärnorna klarare nu?

Det ligger ett litet skräp på golvet som jag petar till med tån. Vips så får skräpet ben och blir en liten spindel. Ingen stor en, bara en liten rackare.
- Inte ska du vara här inne, säger jag. Vänta lite.

Jag klättrar upp i sängen för att komma åt att öppna fönstret mot baksidan. Det är placerat bakom sängens huvudgavel. Utanför är det varmt och annorlunda dofter slår emot mig. Varm fuktig växtlighet och något som eldas, kanske torra växtdelar. Det retar en aning i halsen. Utsikten på baksidan av huset är vacker, frodig.

Bananplantor växer alldeles intill muren på vår baksida. En av plantorna bär just nu på en stock omogna bananer. Små korta, men som snart kommer att vara gudomligt goda. Dessa små korta bananer, som vi köper här, har en syrlig underton som jag inte känner hos bananerna som finns i fruktdisken hemma.

På avstånd hör jag myllrande ljud ur den thailändska vardagen. Tuppar, mopeder, ett tåg som signalerar. Och något annat som låter entonigt och repetitivt. Vad är det?

Spindeln! Den ska ju få komma ut. Jag hämtar en tidning som ligger under glasbordet vid soffan i vårt sovrum. Vi har ett master bedroom. Very much master skulle man kunna säga, för det är stort. Säkert större än vardagsrummet där hemma. Jag tar en Newsweek och går tillbaka till spindeln.
- Kom nu. Upp på tidningen. Här kan du inte ligga och skrämma barnen. Eller grannfrun om hon vore här.

När spindeln är fri, hör jag vad det är som låter. Det som jag först inte kunde placera. Det är munkar som mässar. Jag blir stående i fönstret och lyssnar. Länge lyssnar jag till deras sångliknande mässande. Vackert och rofyllt.

När jag drar igen fönstren med insektsnät faller blicken på sänglinnet som vår säng är bäddad med.

Med munkarnas mässande införlivade i min själ känns det som att jag just har utfört en god gärning. Hoppas att spindeln inte längtar in igen.

Symmetriska former i botanikens värld

Det finns många intressanta växter i trädgården till huset där vi bor i Hua Hin. I trädgården finns bland annat en The Travellers Palm, eller Ravenala madagascariensis (vad den hette kände jag inte till innan, även om jag är trädgårdsnörd, utan jag googlade och fick träff här). Växten är verkligen speciell. Första bilden är en närbild där jag fotograferar upp längsmed stammen.

 

På andra bilden återfinns samma planta längst bak. Förhoppningsvis kan bilden något så när avspegla rätt perspektiv. Den är i alla fall flera meter hög, kanske åtta meter, och har en diameter på kanske trettio-fyrtio centimeter. Alla blad växer ut likt en solfjäder vilket gör att växten är helt platt åt två håll, som ger en fram- och en baksida. Utmed sidorna breder bladen ut sig som armar som strävar uppåt. Jag tycker att den har en väldigt vacker, med sin skulpturala och symmetriska form.

För jag gillar symmetri. Jag har funderat kring varför det är så, och kommit fram till att jag tycker om symmetri eftersom det innebär att min hjärna får vila när mina ögon betraktar något symmetriskt. Om det istället är rörigt och kaosartat behöver min hjärna lägga ner mer energi på att analysera synintrycken, än om allt är i symmetrisk ordning. Ordning enligt mitt sätt att se, ska jag väl tillägga för att vara tydlig.

Men jag har ändå märkt att jag med åren blivit mer och mer tolerant mot andra formationer än det klassiska altararrangemanget. Det vill säga en sak i mitten och två andra på var sin sida om. Fast troligtvis har det med erfarenhet att göra. Min hjärnan har lärt sig att förstå andra former och därför accepterar den dessa fortare. Så nu för tiden får det gärna vara lite asymmetriskt, men inom rimliga gränser. Jag hanterar utan problem oregelbundna grupperingar om tre av någonting till exempel. Snabbt hittar hjärnan en triangel och får därefter vila. En gruppering om fem kan också funka om det gäller växter. Fast där kan även fyra vara helt okey, om tre av växterna sitter närmare varandra inom triangelformen, och den fjärde lite längre ifrån. Som vore den på rymmen. Och helst ska växterna vara av samma sort, men även där håller hjärnan på att lära sig.

Så nu för tiden kan det börja klia i fingrarna om jag ser tre föremål uppställda på rad. Då vill jag hellre gruppera om den till en triangel. Här i huset som vi hyr, har jag redan börjat flytta runt på hyresvärdarnas grejer. Allt för att få dem att passa min så kallade ordning. Resan hit var så rörig och kaosartad att hjärnan fick extremt stort behov av struktur, logik och symmetri efteråt. Jag har därför inte kunnat lägga band på mitt arrangerande. Inte heller vänta tills hyresvärdarna, som för tillfället lånar ett av de andra husen på området, lämnar Hua Hin.

Många gånger tycker jag att jag har en klar logik bakom mitt arrangerande, men om den logiken är lika uppenbar för andra som för mig är kanske inte lika troligt. Inte helt förvånande har vi flera psykiatriska diagnoser i släkten.

Och som vi säger i familjen det finns ingen normal människa som inte är lite tokig. I vår släkt är det helt enkelt normalt att vara lite eljest. Som tuppen.

Tuppen gal

Nära där vi bor finns kvarter med thailändare som lever under enkla förhållanden.

Där någonstans bor också en tupp som troligtvis är galen. Eller förhoppningsvis något annat som jag just nu lägger energi på att försöka klura ut. För jag vill inte gärna sätta stämpeln galen på den. Jag skulle inte vilja få den stämpeln på mig, så därför vill jag inte sätta den på någon annan, eller annat, heller. Även om just den här tuppen är lite annars, eljest och udda.

Så här är det: tuppen galer inte på morgonen utan på kvällen och natten! Nu senast drog den igång tjugo över elva på kvällen. Men slutade ganska snabbt. Natten innan harklade den sig vid halv två och höll sedan på ett bra tag.

Min teori kring varför det är så är kanske lite långsökt, men just nu känns den i trötthetens spår ganska rimlig. Alltså, tuppar brukar användas som väckarklockor. De galer i gryningen för att tala om att nu är det dags att stiga upp och börja göra rätt för sig. Eller brukar och brukar. Hos oss i Sverige och västvärlden brukar tuppar inte göra det nu för tiden, men de brukade det under det gamla bondesamhällets tid. Och här i kvarteret nära där vi bor finns en ganska stor skara människor som nog knotar på dagarna lång för att få ihop till brödfödan. Så här brukar de nog stiga upp arla tidigt. Så än så länge anser jag att teorin håller. Tuppar används alltså som väckarklockor.

Därför klurar jag på om den här tuppen är dresserad. Kanske har dennes ägare behov av att stiga upp på natten. Kanske behov av att uträtta några sysslor som inte hinns med dagtid, eller som bara kan utföras nattetid. Troligtvis är det inte helt noga med tiden, sysslorna kan göras med något varierad starttid, men alltid på natten. Det är nog därför som ägaren har dresserat tuppen att gala när ägaren behöver. Inte som det är brukligt i gryningen när det börjar bli ljust ute. För ljust är det inte när tuppen drar igång.

Vilka orsaker och skäl det nu än finns till att tuppen gal på natten och inte på dagen, så stör den faktiskt en aning. Vi sover gärna med ett fönster eller balkongdörren öppen något. Nätterna är inte så varma än, så man kan gärna låta nattkylan svalka sovrummen istället för air conditioner eller oscillerande fläktar. Och åtminstone ett fönster per sovrum är försedd med myggnät, så myggor behöver man inte oroa sig för när man ska sova. Bara tuppen.

En dag på stranden

Idag gick vi till stranden för ett dopp i det blå. De senaste dagarna har varit blåsiga här i Hua Hin, så vattnet är rejält grumligt. Men de som vi hyr huset av berättar att det sällan är klart vatten här. För att uppleva det och eventuellt snorkla kan man ta sig ut till Koh Tao, vilket vi naturligtvis kommer att göra vid tillfälle.

Men idag nöjde vi oss med att bada. Emellanåt gick det att hålla barnen i skuggan, men efter ett tag frös de och ville ut i solen. Eller frös är kanske inte det rätta ordet, men de blev lite hurvna som vi säger i norrland, i alla fall.

Jag råkade gnugga in solskyddskräm i ögon och det sved minsann. Ögonen tårades så mycket att jag nästan inte kunde se. Dessutom blev jag ljuskänslig och vindkänslig vilket spädde på tårandet. Ingen bra kombo på en strand i Thailand. Men jag lindrade svedan med saltvatten - och har man fått saltvatten i ögonen någon gång så vet man att det känns det med. Sedan skylde jag mig från ljuset och vinden med solskärm i pannan och en blus svept omkring huvudet.

Ett litet titthål lämnade jag, som ett fönster att följa livet på stranden genom.

Editerat: Lånat bilden från dotterns blogg och lagt till i efterhand.

Dramatisk start på äventyret

Nu äntligen har vi kommit oss till rätta i huset. Ett dygn har förflutit sedan vi klev över tröskeln till vår tillfälliga bostad. Dygnet innan var minst sagt händelserikt.

Först var flyget mellan vår bostadsort och Stockholm försenat med en timme. Men inte gjorde det något, vi var på väg och hade gått om tid innan anslutningsflyget till Wien skulle lyfta. Flera timmar förlöpte i makligt tempo i Sky City. Lunch intogs och kaffe och läsk och vatten och toaletten användes ett antal gånger. Vid tretiden kommer maken och gossarna tillbaka från ett sådant besök och med skäck i rösten meddelar att flyget till Wien är inställt! Gulp!

Men smidigt löses det med ombokning till Thai Air (från Austrian Airlines) och direktflyg från Stockholm till Thailand, men inte Bankok som förra rutten utan till Phuket och därefter inrikesflyg till Bankok. Flygresan blev jobbig, med svårt att somna och sova. Alla lyckades till slut få några timmars sömn, men efter frukostserveringen började en av G-pojken må illa och efter ett tag kom första uppkastet. De sista timmarna av den flygningen blev därför lite ansträngda. Dessutom visste vi att vi hade ytterligare en och en halv timmes flygtid framför oss med nästa flyg och därefter tre timmar i buss från Bankok till Hua Hin. Men den lille gossen var tapper. Inte minst när det blev uppenbart att vi var på väg att missa nästa flyg.

Köerna till passkontrollerna gick långsamt, det var varmt och jobbigt för oss som var friska, ännu jobbigare för en som har besvärligt i magen. G-pojken var trött och slut och behövde sitta, så han och jag gick ifrån kön med avsikt att klämma oss tillbaka när resten av familjen väl var framme. Där vi satt såg jag en passpersonal som gick runt bland köerna och hämtade småbarnsfamiljer till en snabbkö. Jag knep henne och berättade att sonen är sjuk och frågade om familjen kunde få gå i snabbkön. Hela familjen på fem personer var för många, men jag och G-pojken gick bra. Lite surt, men alltid något. Sagt och gjort. Vi tog oss igenom och väntade på de andra tre.

Och vi väntade och väntade och väntade samtidigt som vi höll ögonen på bagagebanden. Väskor kom och gick, men ingen av våra. När så väl familjen var samlad igen fick maken tag i en flygplatspersonal och förklarade läget. Vi slussades mellan några personer och alla såg fundersamma ut. De kom fram till att bagaget troligtvis skickats direkt till nästa flyg. Vi hade blivit informerade på Arlanda att vi skulle behöva checka in bagaget på nytt i Phuket, men så var alltså inte fallet. Trodde man.

När de därefter förstod att vi var på väg att missa flyget till Bankok blev det kuta av. Vi behövde inte gå genom tullen utan fick raskt ta oss genom bakdörrar och trapphus till rätt gate. Personer med walkie-talkies avlöste varandra, slussade oss vidare och vidare och till slut satt vi i flygplanet. Som visade sig vara exakt samma som vi åkt med från Stockholm. Personalen var också densamma och de önskade oss välkomna tillbaka. G-pojken hade väl gjort intryck antar jag, men som vid det här laget började piggna till en aning även om aptit saknades. Men då tyckte N-pojken att det räckte.

Han oroade sig för bagaget, skolböckerna bland annat och hur det skulle bli om vårt bagage inte skulle vara med till Bankok. Trött i brist på god sömn, slut av allt köande i varm passkontrollshall och stressen över att kanske missa Bankok-flyget tog ut sin rätt. Sammanbitna tårar (till mammans förtvivlan som anser att en rejäl gråtattack kan lätta upp stämningen - efteråt) steg upp i ögonen. Vi försökte bekräfta, lugna och trösta men helt bra var det inte. Att vi ändå fick vårt bagage, att det hade varit med och inte kommit bort lättade upp stämningen så pass att vi bestämde oss för att ta en långfärdstaxi till Hua Hin. Den buss vi skulle ha åkt med hade förstås gått, men det visste vi redan i Stockholm att vi inte skulle hinna med och nästa buss skulle gå om först en timme. Nu ville vi vidare.

Ingen var särskilt hungrig så därför köpte vi bara med oss vatten att ha. Men ju längre resan gick desto mer ont i magen fick N-pojken. Till slut var måttet rågat och han lättade på trycket. Hela världen rasade och han ville hem till Sverige. Hem till det vanliga, rena, mindre stora Sverige. Vi stannade till på en mack men den hungrigaste ville inte kliva ur bilen med söndergråtet ansikte. Pappan gjorde sitt bästa för att proviantera och barnen fick i sig, näringsfattig men energität bukfylla.

När jag är hungrig tar jag mig en Snickers sa man i reklam på den gamla goda tiden, var det Gunde Svan eller bara en annan dalmas. I alla fall var det någon gång under förra århundradets senare del. Det kan funka ganska bra 2013 också, men har man ont i magen, är ledsen och har haft en bror som kräkts så är det lätt hänt att man åker utmed samma gata. Så att säga. Vi konstaterar att det var en himla tur att vi bunkrat upp med kräkpåsar från flygen, för nu behövdes de igen för N-pojken.

Vi kom till slut fram, blev varmt mottagna och kunde installera oss. N-pojken var fortsatt i chock och ville hem så fort som möjligt. Pappan fick sova med honom i pojkarnas rum, medan G-brodern fick sova hos mig. Nu, inför andra natten, ligger de och småpratar i sitt rum i den egna sängen och småbusar lite. Förhoppningsvis förlöper natten utan byte av sängar. Dagens intryck har i alla fall varit mycket mer positiva med bad i pool, köp av sandaler och god mat. Samt en snabbt besök till stranden och havet.

I morgon blir det dagens huvudaktivitet. Bad i havet och lek på stranden.

Vegetarisk linsgryta med indisk touch

För länge sedan, på 1990-talet, var jag vegetarian, eller demi-vegetarian i några år. Det vill säga jag åt inget kött, men väl ägg, mjölkprodukter och fisk.

Det låg inga etiska skäl bakom, bara ren självbevarelsedrift. Man hade sedan några år tillbaka rapporterat om galna ko-sjukan i medier. Våren 1990 studerade jag i England, ett land som just då utpekades som ett av galna ko-sjukans högsäten. Därför kändes det tryggt att avstå från kött under studietiden där. När jag sedan kom tillbaka till Sverige hade det blivit en vana och jag fortsatte äta vegetarisk kost.

Nu när man rekommenderas att ha minst en köttfri dag i veckan, känns det inte svårt eller besvärligt att laga en vegetarisk rätt som är både god och näringsrik. Här om dagen gjorde jag en linsgryta, eller dal som det står i kokböckerna, som jag blev nöjd med och gärna delar.

Dal - Linsgryta
Receptet borde räcka till fyra personer.

1,5 dl linser som kokas enligt förpackning. Du kan välja vilken typ av linser du vill. Senast hade vi beluga.

1 lök
0,5 tsk senapsfrö
1-2 msk olja
2 vitlöksklyftor
2-3 tsk spiskummin
2-4 tsk koriander
0,5-1 tsk kanel
1 tsk socker
1 frp krossade tomater med chili, 500 g
1 dl vatten   

Tips
Börja med den mindre kryddmängden och smaka av istället. Om du använder vanlig tomatkross eller passerade tomater du tillsätta chili för att få smak och lite sting.

Gör så här
Hacka löken fint och fräs den i oljan en liten stund. Tillsätt senapsfrö, sätt på lock och sänk temperaturen. Låt löken puttra på ganska låg värme i cirka 5-10 minuter tills den är mjuk men inte bränd. Krossa vitlöksklyftorna och tillsätt dem tillsammans med övriga kryddor. Mosa den mjuka löken och blanda den med kryddorna så att det blir ett grövre mos. Tillsätt krossade tomater. Skölj ur förpackningen med vattnet och häll i grytan. Låt allt småputtra. När linserna kokat klart tillsätts de. Smaka av och tillsätt mer av kryddorna om så önskas. Låt gärna grytan småputtra ett tag så att kryddorna gifter sig.

Vi brukar servera grytan med basmatiris som kryddats med några kapslar kardemumma. Som tillbehör har vi  matlagningsyoghurt, riven kokos, chutney, blandade grönsaker och tortillas som klipps i kvartar. Helst vill vi egentligen ha naan-bröd men har inte hittat det optimala receptet än.

Varför, om vad och förväntningar

I och med det nya året gör jag en avstämning av bloggen så här långt. Jag funderar kring varför jag ville blogga, om vad jag ville skriva och vilka förväntningar jag hade när jag startade upp.

Varför jag ville blogga har jag klart för mig. Jag ville testa hur det fungerar att blogga, lära mig något nytt. Och utforska om det kan vara ett sätt att dokumentera vår kommande Thailandsvistelse.

När jag funderade kring vad jag skulle skriva om utgick jag främst från några intressen, men även att händelser och tankar ur vardagen skulle få plats. Jag valde alltså att inte nischa mig alltför hårt. Några kategorier hade jag nog från början, men sedan har de kommit eftersom. Den senast i dag till exempel, Vardag som nästan helt har fått ersätta kategorin Allmänt. Det finns både fördelar och nackdelar med att inte nischa sig. Fördelen är att jag kan hämta substans till inlägg från alla möjliga håll. Nackdelen att bloggen blir spretig för läsare, men framför allt att det ibland är svårt att hitta inspiration. Havet av ämnen att ösa ur blir oändligt och svårgreppbart. Till en början hade jag förberett flera inlägg som schemalades, vilket gjorde att bloggen uppdaterades varje dag. Det var enkelt då eftersom odlings- och trädgårdssäsongen fortfarande pågick. I perioder har det varit svårare.

När jag funderar kring vilka förväntningar jag hade med att börja blogga, inser jag bland annat att jag hade en orealistisk förväntan på kommentarer. Drömmande föreställde jag mig att det skulle skrivas långa kommentarer med bearbetade, snirkliga och vackra utläggningar som i sin tur inspirerade till nya kommentarer eller inlägg. Efter ytterligare funderingar tänker jag, att om jag vill ha inspirerande ordväxlingar borde jag kanske satsa på att skriva brev istället. Privata brev direkt till en person. Alla är ju inte är som jag, som lämnar ut delar av mig själv och mina tankar till den som hittar hit. Kommentarer är synliga för alla som läser. Och alla vill inte synas. Men jag har aldrig varit duktig på att skriva brev.

Ett alternativ för att ta bort möjligheten att ha förväntningar på kommentarer, är att skippa kommentarsfältet här på bloggen. Så att jag inte ens behöver fundera på om det kanske har kommit en kommentar. Men det känns inte kul det heller.

Summerar jag mina reflektioner kommer jag fram till att jag fortsätter att blogga ett tag till. Definitivt under tiden vi är i Thailand i alla fall. Jag fortsätter skriva om högt och lågt. Om allt och inget. Om Vardag, skapande och annat. Och jag låter kommentarsfältet vara kvar, men ska jobba med mina orealistiska förväntningar. Tills vidare är allt som vanligt.

Mellandagspyssel

En kollega och jag brukar prata stickning. Bland annat. Hon har tipsat mig om hur man kan sticka sockar utan häl. Det görs genom att man vrider mönster. Jag googlade och hittade ett bra mönster på Järbos hemsida. Men nu har de gjort om den och det verkar inte finnas längre. Som tur är har jag sparat en kopia på hårddisken.

Principen är att sticka resårstickning två räta och två aviga i några varv. Fyra enligt Järbo-beskrivningen, jag stickar tre varv. Därefter förskjuts mönstret en maska. Första räta maskan stickas över den sista aviga maskan i föregående resår. På så sätt vrids mönstret.

Nu inför jul gjorde jag små tuber till min brorsdotter som bara är några månader. Tanken var att de skulle kunna användas till både händer och fötter, men den lilla har större fötter och händer än vad jag föreställt mig. De blev inte så luftiga och gosiga som jag hade tänkt. Dessutom satte formen på dem igång fantasin och associationsförmågan hos både barnafadern och fastern. Vi blev lite slamsigt fnissiga mitt i julklappsöppnandet. Därför visas inga bilder på vantarna/sockarna, även om det kanske skulle locka hit läsare.

Inspirerad av tekniken bestämde jag mig för att prova mönstret i ett par vantar och konstaterar att det funkade alldeles utmärkt. Tummen blev något för lång för min hand, men det kanske är bra med lite luft längst fram. För att tillfredsställa mitt behov av symmetri vred jag ena vantens mönstret åt ena hållet och andra vantens åt andra hållet.

Nu ska jag bara fästa några trådar innan de är färdiga för någons händer.

Färg och form

Det är nytt år och med den kommer nya möjligheter. I trädgården kommer rabatter att skapas eller grävas om. Växter kommer att flyttas, tas bort eller kompletteras. Men just den här rabatten, som jag tycker mycket om, genomgick en vitalisering i fjol så den kommer jag inte göra så mycket i.

Den är sammansatt främst utifrån bladens färger och former. I de fall växterna ger blommor ska de antingen vara vita eller mörka. I toner som brunt, violett eller blått. Rabatten ligger i norrläge, med bra väldränerad men fuktig jord och många soltimmar under växtsäsongen. Här i norra Sverige har vi många ljusa timmar under sommaren och jag tror att det är tack vare att solen går upp i nordöst och ner i nordväst som just den här rabatten är så frodig.

Längst bak och inne i hörnet har jag randgräs bakom en ormbunke, som är drygt 15 år gammal. Lite här och var finns flera aklejor med olika blad- och blomfärg som genom åren förädlat sig själva. Plymspireor med vita blommor, förökad genom delning, står tillsammans med en vitblommande näva och blåblommande rödbladig revsuga framför ormbunken. Höstsilveraxet hinner aldrig blomma men har vackra rödbruna blad som gör sig fint bredvid den större funkians ljusgröna. Framför står flera plantor av en annan funkia med blågröna blad samt ytterligare en variant med vitt längs bladets kanter. Mellan höstsilveraxet och funkian ståtar en kirgislök. Den blommar med en fin lila boll som pryder ända fram till sen höst med en vacker fröställning.

På våren skjuter det upp liljekonvaljer också, mellan höstsilveraxet och funkiorna, men oftast hinner jag bara se bladen för de döljs snabbt av de andra växterna. För att lukta på den ljuvligaste av blomdofter knäböjer jag därför inför min rabatt och gömmer ansiktet bland växterna.