Thaiboxning

Återigen har föräldrarna fått följa med på en aktivitet med skolan där barnen testar på thaiboxning. Passet inleds med uppvärmning och stretching. Sedan är det dags att ta plats framför spegeln.

Jag kan bara konstatera att dotter nummer två är en riktig fighter - trots sitt näpna yttre.

Även grabbarna satsar hårt.

Den blåkläddes önskan att börja i någon form av kampsport när vi återvänder hem förstärks.

Till sist avslutas förmiddagens träningspass med en snäll uppvisningsmatch mellan två utövare.

Den leende killen till vänster, en av barnens instruktörer, och hade för bara några dagar sedan gått en match. Dagen till ära visar han därför upp några mindre blessyrer.

Lösa hundar och springning

Innan vi åkte tänkte jag använda Thailands-tiden till att komma igång med joggandet igen. Men det har inte blivit som jag ville. Det finns alldeles för mycket lösa hundar här. Många tillhör troligtvis en ägare trots att de är lösa, men deras vaktinstinkter är det inget fel på. För det mesta skäller de hundar som är innanför staket eller stängsel mest, men de som är lösa är för nyfikna för min smak.

För fem, tio år sedan var jag väldigt, väldigt, VÄLDIGT hundrädd och litade inte på en enda hund, vare sig den var lös eller kopplad. Även om matte eller husse försäkrade att "den vill bara hälsa" så dubblade mitt hjärta sina slag när jag mötte en hund på mina prommenader. Kulmen blev när en ägare skälde ut mig för att jag gjorde fel när hans tre lösa hundar kom springande emot mig. Jag tvärnitade när jag såg att de tog sikte på mig, vände ryggen åt dem och skrek till ägaren att ta in hundarna. Då fick jag (minsann) veta att genom mitt beteende gjorde jag mig mer intressant för hundarna än om jag bara hade gått förbi. Till en början blev jag mest förbluffad och irriterad över att jag blev utsedd till syndabock, men bestämde mig ändå för att börja bekämpa rädslan. Jag började läsa på mer om hundar, deras kroppspråk och hur man bör bemöta dem. Därför har det sakta men säkert blivit bättre och bättre.

Men här känns det inte som man riktigt kan känna sig trygg ändå, för här håller de lösa hundarna ofta ihop i mindre flockar och kan hetsa varandra. Maken som tränar inför maratonlopp, springer ändå, men har med sig ett plaströr på sina rundor. Tydligen ska hundarna ha respekt för käppar och pinnar och de flesta har troligtvis fått smaka på ett rapp eller två från sådana. Jag har i och för sig svårt att tänka mig att en hund blir vänligt inställd av det, men i det här fallet gäller det att visa vem som är starkast, inte vem man kan lita på.

Nu är det inte bara hundar som gör det svårt att jogga eller springa utomhus. Värmen gör sitt till också. För att få långpass i benen köpte maken klippkort på ett gym där det bland annat finns löpband. Han hade tyvärr inte hunnit att vara där mer än tre, fyra gånger innan ägaren kom fram till honom och oroade sig för sin utrustning. Löpband ska tydligen vara väldigt dyra i inköp och makens tretimmarspass nöter naturligtvis. Så därför blev han erbjuden pengarna tillbaka, för på löpbanden fick han inte fortsätta göra långpass. Hur många har blivit bannade från ett gym på grund av att de håller på för länge?

Småkryp och andra djur, dag två och tre

Tillägg dag två:
Trädgårdsmästaren upplyste oss den här morgonen om att det handlar om getingar, inte bin (se första inlägget här).

Efter att det lilla samhället giftsprutats till döds (gillar inte sådant egentligen), upptäcktes ytterligare ett bo, mycket större än det förra. Specialstyrkan kallas in och efter en första besiktning avvaktar man nu tills aktiviteten i boet avtar för natten. Sedan är det god natt för alltid!

 

Dag tre:

Ytterligare en början till ett bo har hittats på vårt hus. Grannen bredvid hade flera stycken och grannen mittemot har ett. Maken har sprutat vårt bo och kommer eventuellt hjälpa grannarna mitt emot. I huset bredvid har deras trädgårdsmästare bekämpat de små liven, iklädd hjälm med visir, motorcykeljacka och vantar. May the force be with us.

Små kryp och andra djur

Omkring huset, på gården, finns fler gäster än vi. Några följer jag med spänning, andra försöker jag vänligt avhysa från fastigheten.

Några som jag trivdes väldigt bra med men som tyvärr har lämnat oss är familjen Duva. Det sörjer jag faktiskt, för jag hade hoppats på att få följa ungen fram till flygfärdighet. Nu tror jag tyvärr att dess lilla hjärta inte längre pickar och slår. Jag bevittnade nämligen när ett syskon togs av en kråkfågel, några dagar innan hela familjen försvann, och kanske gick den kvarvarande ungen samma öde till mötes. Men det var fascinerande att få följa familjen så länge det varade.

Först att se herr Duva väva ett fint bo av växtfibrer och sedan hans kurtiserande ansträngningar att locka till sig en hona. Jag tror att jag var lika glad som han när fru Duva flyttade in och jag fick önska henne God morgon varje dag. Att sedan till sist se deras duniga lilla ungen, när den fick någon av dagens måltider, kändes som en ynnest och jag började verkligen se fram emot att få följa den lilla ungens övningar i flygandets konst. Nu får jag inte det och boet på palmbladet är ödsligt tomt.

Ytterligare en gäst som hjärtat klappat lite extra för är den lilla fladdermusen som inte hann i säng innan gryningen. Utmattad låg den en morgon utmed husets östra gavel, där jag och sönerna försiktigt föste upp den på en sopskyffel och bar den till ett skuggigt parti av trädgården. Där, bakom en buske, fick den lite vatten och en fruktbit. Dagen därpå var den borta och vi utgår ifrån att den flög iväg i skydd av mörkret, stärkt av sömn, frukt och vatten.

 

Några av de mindre uppskattade, men inte desto mindre fascinerande gästerna, är mångfotingen, som med sina många ben och beslutsamma steg gick mot den öppna ytterdörren, samt skalbaggen som försov sig på vår altan. Båda dessa fick raskt byta golv mot gräsmatta i en magkittlande flygtur.

Våra senaste gäster är en svärm bin - tror jag i alla fall, även om insektens kroppsform mer är getinglik - som tycker att ett hörn av altandörren till makens och mitt sovrum är en fin plats att bosätta sig på. Medan jag var barn odlade både min far och min morfar bin. Därför har vetskapen om bins nytta för pollinering och fruktsättning gjort att jag i längsta mån låtit bli att berätta för grannhusets trädgårdsmästare att samma sorts steklar även på den fastigheten bygger bo. Men nu när några har valt att bosätta sig intill en dörr kan jag inte längre hålla tyst, även om de verkar ovanligt fredliga. Jag råkade nämligen mosa en av svärmens medsystrar när jag öppnade altandörren i morse, men ingen av de andra blev irriterade för det, därav min hypotes och förhoppning att de är vänligt sinnade bin.

I morse visade jag de nybyggande gästerna för städerskan, som i sin tur är gift med trädgårdsmästaren och jag antar därmed att det lilla samhället inte kommer att få stanna särskilt länge. Men med bokmärken i Thailexikonet vid ord som nyttiga och honung och ta vara på hyser jag nu en stark förhoppning om att trädgårdsmästaren förbarmar sig över svärmen och låter de små men ack så nyttiga varelserna flytta hellre än dödas.

Tillägg:
Det finns en fortsättning om bina som egentligen är getingar här.

Fem veckor och femton år

Fem veckor har gått sedan vi satte oss i flygplansstolarna mot Thailand. Jag har gått ner i takt så mycket att jag knappt orkar blogga, men ska försöka skärpa mig. För min egen skull, eftersom det hjälper mig att minnas.

I morse sjöng vi för vår dotter. Hon är 15 år nu och nästan vuxen! Lite presenter, sång i valfria stämmor och en minitårta fick förgylla morgonen. Sedan tog vi med fika till skolan för att högtidlighålla henne lite mer. Det passar väldigt bra att hon fyller år på en torsdag just i år. För varje torsdag är det storsamling på skolan vilket innebär att alla barnens anhöriga och vänner är välkomna att delta. Efter samlingen stannar föräldrarna kvar för att fika och prata, medan barnen går till sin lektion.

Idag fick barnen först fika tillsammans med oss innan de gav sig ut i värmen för idrott och röris. Munkar med glasyr, sockermunkar och olika kakor, samt läsk ersatte morgonens fruktstund vilket torde ha gjort barnen extra aktiva. Förhoppningsvis. Och hamnat i lågsocker efter någon timme. Men då hade vi redan åkt hem. Stackars pedagoger!

Att ha barnen i skola här innebär en god möjlighet även för oss föräldrar. Tack vare skolans utflykter och aktiviteter får vi inblick i Thailändsk kultur och vardag. Som till exempel munkarnas välsignelse. Nästa vecka startar skolan ett nytt temaområde att arbeta kring. På tisdag kommer därför barnen att få träna Thaiboxning med en kille som tävlar i just den sporten. Föräldrar är inbjudan att se på under träningen. Men redan i morgon kan vi se thaiboxaren i full aktion när han går en match. Eventuellt törs vi ta oss dit för att kolla.

Om ambulansen kommer

På temat thailändska fordon har vi nu kommit till ambulanser.

Kanske måste man välja när man ringer till larmcentralen.

Vill du åka tre- eller fyrhjuligt? Vinddrag eller luftkonditionerat?

Hoppas, hoppas att vi slipper välja.

Hoppas, hoppas att vi slipper åka ambulans över huvud taget.

Världsomspännande butikskedja?

En av mina grannar hemma jobbar för en stor svensk butikkedja. Därför blev det extra kul att se den här Tuktuken så fint dekorerad med den bekanta loggan.

 

Gulligt tyckte jag och frågade om jag fick ta ett kort. Håll till godo!

Köp inte den här

Jag köpte ordbok att ha med till Thailand innan vi reste. Jag sökte verkligen efter en liknande skriven på svenska, men hittade bara den här som är skriven på engelska. Det bör inte bli något problem tänkte jag och la 119 svenska kronor på disken och fick Berlitz Thai phrase book & dictionary i en påse. Utgåva från 2004 och omtryckt 2008.

När jag nu har använt den en del och därmed granskat innehållet, ser jag att den är nästan tio år gammal och har verkligen inte hängt med i tiden. När jag söker på nätet lutar det åt att bokhandeln där jag köpte ordboken inte uppdaterat sitt sortiment, snarare än att det saknas nyutgåvor. Därför vill jag höja ett varningens finger för denna utgåva och rekommenderar att man letar vidare istället.

Kapitlet om att beställa frukost är kanske inte alldeles uppåt väggarna, men känns väldigt angloamerikansk. Dock måste jag säga till utgivarens fördel att det är ett plus att rissoppa finns i ordlistan. Om vi vore mer thai-influerade skulle vi äta just det till frukost, men än så länge håller vi oss till rostmackor, yoghurt, frukt, juice och te eller kaffe. Så här kastar jag några stenar där jag sitter i mitt glashus.

Ett kapitel som verkligen känns forntida är det om fotografering. Första tanken är, Så bra med ett eget kapitel om detta! Får vi sand eller fukt i kameran behöver det åtgärdas. Men så läser jag lite mer ingående och inser att kapitlet beskriver ord och fraser till stöd för den äldre tekniken med filmrullar, linsfilter och framkallning. Pappa skulle vara överlycklig om denna teknik fortfarande var den gängse och jag har förstått att flera av dagens duktiga fotografer (som till exempel min äldsta dotter eller killen som driver  Emils media) gärna utforskar denna teknik. Men visst är det väl ändå så att man tar med sig digitalkameran i första hand när man beger sig ut på långresa.

Ytterligare ett kapitel som känns riktigt forntida eller rent av urtida är det om att skapa vänner. Här blir det uppenbart att boken är skriven för den anglosaxiska publiken. Sektionen om väder i samband med att lära känna människor talar sitt tydliga språk.

Men framför allt sektionen om dating är riktigt ruggig och känns definitivt skriven för den vite mannen med repliker som Can I get you a drink eller May I take you home. I synnerhet mot bakgrund av att man överallt här ser mindre attraktiva vita män, som kommit upp i de högre siffrorna både vad gäller ålder och vikt, ha yngre thailändska tjejer i sina sällskap.

Aldrig det omvända. Sorgligt så att man vill svära!

Vardagshandling

Jag fick en fråga som gav inspiration till ett eget inlägg. Tack Marit! som undrade: Hur är det med råvaror och affärer och sånt? Finns det typ Ica eller är det olika affärer för olika varor?

Vi har sakta med säkert börjat handla på flera olika ställen för att få hem det vi behöver i vardagen. Inte för att vi behöver det utan för att vi kan roa oss med det. Från början handlade vi allt från Tesco Lotus. Det är en butikskedja liknande ICA eller Coop, med småbutiker som ICA Nära eller Coop Konsum och stora butiker som ICA Maxi eller ett Coop Forum. Numera köper vi framför allt livsmedel som mjölkprodukter, juice, bröd, ägg och kött från Tesco Lotus.

Vi alternerar mellan två Tescobutiker. En lite mindre, som ligger inom tio minuters promenadavstånd, och en drygt två kilometer bort, som ingår i butikskomplexet  Market Village, ett köpcentrum för den något köpstarkare. I den Tescobutiken finns allt från livsmedel, hushållsartiklar och vitvaror till cyklar, hemelektronik, lite möbler, kläder och skor. Allt som en familj kan tänkas behöva till sitt hem med andra ord. Kompletteringshandla kan vi göra på alla de otaliga servicebutiker som till exempel 7eleven-butiker eller FamilyMart som finns i snart sagt varje gatuhörn, men det blir mest glass till barnen när vi är på väg.

De flesta livsmedel som vi använder mycket av i vårt ordinarie liv finns att få tag i även här, men sällan i lika stora kvantiteter. Ost till exempel, som är en stapelvara i kylskåpet hemma, är här förpackade skiva för skiva. Har man tur hittar man en storförpackning på 24 skivor, annars får man hålla tillgodo med tolvskivorsförpackningen. Dessa ostskivor är dessutom nästan uteslutande processade. Det känns inte jättebra, med tanke på de i mina ögon onödiga tillsatser som beskrivs som naturliga färg- och aromämnen, men i det här fallet har nöden ingen lag. Oprocessad hårdost finns att få tag i, men till mycket höga priser och förhållandevis små bitar. Så mina första skivor Norrglimt, Norrlandsost eller Västerbotten kommer säkert att vara extra njutbara när jag kommer hem igen.

Yoghurt är ett annat livsmedel som vi saknar i storförpackning. Eftersom det är så varmt smakar mjölk som frukostdryck inte särskilt gott. Barnen föredrar juice, och gärna den lite syrligare limejuicen framför apelsinjuice. Men lyckligtvis äter de gärna yoghurt till frukost och får på så sätt i sig det viktiga kalciumet. Tyvärr finns de med smak bara i små pluttiga portionsförpackningar som snarare fungerar som aptitretare än magmättare. Den naturella yoghurten som jag och maken föredrar finns för det mesta att köpa i 500 grams förpackning på stora Tescobutiken, Det är i alla fall bättre, men de finns bara i plastförpackningar.

Frukt köper vi oftast på morgon- och kvällsmarknaden i stadsdelen närmast där vi bor. Just nu köper vi mest bananer, vattenmelon, ananas, mandariner och en grapefrukt-liknande frukt men större ändå, som jag genom slagningar på nätet fått fram namnet på: pompelmus eller pomelo. Barnen, som hemma gärna äter lite syrligare frukter som Granny Smith-äpplen och blodapelsiner får ett uns av syrlighetsbehovet tillfredsställt med den här frukten. Den är riktigt god men kräver en stunds meckande innan man kan äta den. Skalet, som är tjockt, och hinnorna mellan klyftorna ska bort innan man kan njuta av det saftiga fruktköttet. Samma sak är det med ananas, som har ett gropigt ytskikt och kräver en viss finess med kniven för att få bort alla hårda skalbitar. En sak är dock bra, ju mognare ananasen är desto mindre av mittenstocken behöver man ta bort. Maken, min alldeles egna mästerkock, brukar skära ihop en stor skål fruktsallad på morgnarna som alla kan ta av till frukost.

På en annan marknad lite längre bort, nära den mindre Tesco-butiken, köpte vi rambutan för att barnen skulle få smaka på den frukt som är speciell för mig och maken. Vi åt den nämligen ofta under vår kombinerade bröllops- och ryggsäcksresa, för ganska precis tjugo år sedan, och mindes med längtan hur gott den smakade då. Jag tycker fortfarande att den är lika ljuvligt god nu som då, men barnen visade inte upp någon klang- och jubelföreställning direkt när de bjöds att smaka.

Det finns en saluhall i centrum av Hua Hin som lockar. Vi har bara besökt den som hastigast, men där kommer vi säkert att botanisera bland grönsaker, kryddor, kött- och fiskråvaror. Kanske blir det ett inlägg därifrån någon gång.

Så här bor vi

Huset som vi hyr är stort och med mycket rymd. Utsidan ger ett kolonialt intryck med verandor på båda våningarna som hålls upp av pelare.

Entrén består av dubbeldörrar med vackert snidade drakar, ett mönster som även går igen på husets alla innerdörrar.

När man öppnar dörren och går in möts man av ett kompassliknande mönster i golvet och en trappa som leder upp till ovanvåningen.

Till höger om entrén finns en soffgrupp med två soffor och ett bord samt en tv-möbel. Till vänster står ett stort matbord med plats för några fler personer än de sex stolar som är placerade runt om. Vid bardisken serveras ofta frukosten de dagar då barnen ska iväg till skolan. På bottenvåningen finns också köket, en klädkammare eller kanske snarare förråd, en gästtoalett och ett gästrum med eget badrum. Där kommer vi husera äldsta dottern när hon kommer och hälsar på.

Köket använder vi ganska flitigt och äter kanske bara ute två-tre gånger i veckan. Att det inte blir oftare beror mest på lättja. Det är så vansinnigt skönt att inte behöva göra sig i ordning inför middagen. Man kan sitta i sitt sladdriga gamla linne och dassiga mjukisshorts, lite halvsvettig efter en dag på stranden eller ute på stan, utan att störa någon. Dessutom är det skojigt att improvisera utifrån nya förutsättningar också. Inte så att vi provar en massa främmande råvaror, men det i alla fall annorlunda än hemma. Maten lagas på gasspis till exempel.

Det finns en jättefin restaurangen som bara ligger några hundra meter från vår grind. Om vi inte orkar laga mat själva kan vi hämta hem mat därifrån eller går vi dit och sätta oss. En vardagsmiddag för fem personer går lös på någonstans mellan tre- och fyrahundra bath. Om vi lyxar till det och avslutar måltiden med en varsin glasskula kommer vi sällan upp i femhundra. Det innebär alltså att vi kan äta gott på restaurang för cirka hundra kronor för oss fem som är här just nu.

På ovanvåningen finns tre sovrum, varav ett är gigantiskt. Där håller jag och maken till. Till detta gigantiska sovrum hör ett eget badrum som jag och maken delar med pojkarna. I hallen som förbinder våra tre sovrum finns ytterligare ett badrum som dottern får ha för sig själv, för en gång skull. Hemma trängs hon med småbröder och föräldrar, medan äldsta systern åtnjuter ett eget.

På ovanvåningen finns också en klädkammare där familjen, som äger och hyr ut huset till oss, har sina privata ägodelar.


Huset står i ett omgärdat område tillsammans med 14 likartade hus. Alla har inte ovanvåning, men byggnadsstilen och husens fasad- och takfärg är desamma. Även staket och grindar runt gårdarna är likartade. Området är det man kallar för grindsamhälle, eller gated community.

Det vill säga, det är omgärdat av höga murar och grindar och bevakas dygnet runt, vilket ger mig kluvna känslor. Å ena sidan känns det väldigt tryggt. Vi vågar låta barnen gå till den gemensamma poolen när de vill utan att oroa oss för annat än att de ska bli osams. Å andra sidan spär det på känslor av främlingskap - vi eller dom, rik eller fattig, västerlänning eller asiat.

Å tredje sidan gör turismnäringens pengar en hel del gott också, i ett land som på mindre än tjugo år gått från bondesamhälle till kunskapssamhälle. Maken citerade här om dagen ur en tidning att det bor cirka 20 000 svenskar i Thailand, varav de flesta har spenderat omkring en miljon var på sina repektive boenden. Jag har inte läst artikeln själv, men helt orimligt låter det inte.

Buddhistisk ceremoni och personlig prövning

Så har barnen gjort sin första skolvecka på Svenska skolan i Thailand - Sanuk. De startade mjukt med en fyradagarsvecka då pedagogerna hade studiedag på fredagen och barnen därmed ledigt.

Totalt har skolan 18 barn vara cirka hälften är skolbarn, resten i förskolan. Alla skolbarnen sitter i samma klassrum vilket innebär att det är ett spann på elever mellan ettan och åttan som får hjälp av en och samma pedagog. De har full arbetsro under arbetspassen, vilket för våra pojkar är ovanligt. Hemma går de i en klass på närmare trettio elever. Vår tjej som alltså går i åttan kan nog tycka att morgonsamlingarna är lite väl småskoleaktiga, men de lär sig lite thailändska ord och fraser under dessa. Till exempel att räkna och namnen på veckodagarna. Det har de också fått lära sig att varje dag har sin egen färg och övar på vad dessa heter på thai. Och det är roligt att kunna och kommer att finnas med barnen länge, kanske för resten av livet.


På andra dagen av barnens skoltid här i Hua Hin, fick skolan besök av buddhistmunkar. De var inbjudna för att hålla en invigningscermoni, något som görs när något nytt tas i bruk eller när verksamheter startas upp. I det här fallet gällde det skolverksamheten i Hua Hin som startades i november. Även barnens familjer var inbjudna att delta, ett tillfälle som vi definitivt inte ville missa.


Garntråd viras ut för att förbinda munkarna med buddha-statyn och varandra

Ett sällskap om nio munkar anlände till skolan vid halv elva-tiden, där man tidigare på förmiddagen föreberett rummet för ceremonin. Golvet var täkt med bastliknande röda mattor och längs ena väggen låg nio tunna kuddar utplacerade för munkarna att sitta på. Ett altare med en mindre buddha-staty och några andra ceremoniella föremål hade också ställts upp, så det kändes nästan som att stiga in i en Wat - ett buddhistiskt tempel. Vi skulle sitta mitt emot munkarna, ansikte mot ansikte, och gärna innan munkarna anlänt. Detta för att inte riskera att hålla våra huvuden högre än munkarna. Enligt buddhismen är huvudet är den heligaste delen på en människa och munkar är de heligaste av människor. Att klappa en vuxen thailändare på huvudet anses som mycket ofint och respektlöst och ger en själv dålig karma.

Fotsulorna å andra sidan, är orenast på en människa. Att peka med foten eller öppna en dörr med foten är ingen lämplig handling. Eller snarare gynnsam eftersom handlingar endast slår tillbaka på den som utför dem. Inte heller bör man sitta så att man visar fotsulorna för munkarna. Tre sätt att sitta på är tillåtna; på knä, nerhasat på rumpan från knäställningen med benen utmed ena sidan eller i skräddarställning med benen i kors. Alla vi ovana västerlänningar alternerade under den närmare två timmar långa ceremonin flitigt mellan dessa tre ställningar. Att sitta på ett hårt golv länge är svårt i sig, att sitta i några få ställningar är ännu svårare, i synnerhet om man som jag hela tiden oroade mig för att för mycket av fötterna var vinklade framåt. Ändå hade jag med en sjal som jag la över fötterna när jag satt i skräddarställning, men mot slutet kom min stora prövning.

Troligtvis hade jag spänt alla tänkbara muskler som finns i fötter och ben, allt för att sitta på rätt sätt. för i samband med en mindre förflyttning, för att ge plats åt en annan, fick jag en underjordisk kramp i vänster ben. Nattkramper som man kan få om man överansträngt vadmuskeln är ingenting mot den kramp jag nu genomled. Min första tanke var att något litet ben brutits någonstans, men kände när jag diskret massera utsidan av nederbenet och foten, att det nog var muskeln det handlade om.

Först efter tre dagar blev jag helt besvärsfri, men hela onsdagen gick jag inga längre sträckor. Men vad är min kramp mot munkarnas prövningar. Munkarna som kom till skolan skulle inte äta mer efter klockan tolv, så ceremonin innehöll även välsignelse av den mat de erbjöds. Därefter satte de sig runt två bordsdukar och intog sin måltid, med oss som betraktare. Det kändes lite konstigt och ofint att titta i dem maten, så ett mindre sorl av små samtal utbröt under tiden och munkarna tittade leende på oss. Jag tror, och hoppas, att de betraktade oss lika mycket som vi betraktade dem.

Det blev en mindre mental vurpa i mitt huvud av att se en buddhistisk munk släcka törsten med läsk av multinationellt märke.