Nyårspyssel

Med nyårsdukning i åtanke har jag skapat servettringar av luffartråd. 

Jag tycker att det kan vara klurigt att upprepa samma form flera gånger. Eller egentligen brukar jag hänga upp mig på att formen inte blir identisk från ett objekt till ett annat. Därför fick det bli olika mönster på servettringarna. Skapade i stunden utan tanke på att de ska föreställa något. I övrigt är luffarslöjd enkelt. För att komma igång behövs bara ståltråd, en avbitartång att nypa av med och en rundtång att böja tråden med. Sedan kan man ge sig hän.

Ofta böjer jag på fri hand, bara med rundtången och mina fingrar. Men, som idag, tar jag först hjälp av något som motsvarar storleken på det jag tänker skapa. För att få varven på servettringarna lika stora till exempel, virade jag först ståltråden fem varv kring en rund träpinne med cirka 4 centimeters diameter. Därefter formades ändarna på fri hand.

Och nu är jag riktigt nöjd med mina första servettringar och önskar därmed  
Gott slut!

I andra hand

Fick här om dagen nöjet att följa med äldsta dottern och hennes kompis till Pingstkyrkans Second Hand. Butiken hade halva priset på allt och de skulle dit och fynda.

Jag gillar verkligen Pingstkyrkans andra hands-butik, men inte för att den ligger i ett industriområde och bara har öppet två gånger i vecka. Jag tycker om att de har fräscha grejer och att allt är arrangerat på ett sätt som tilltalar mig. Färg och material får stå ihop och gör att det blir överskådligt och lätt att söka. Provhytterna är fina med olika tapeter i varje och med en stol som matchar tapeten. På ena väggen hänger en större spegel, stor nog att se sig i helfigur. På motsatt vägg hänger en mindre spegel som går att haka ner om man vill se hur provplagget ser ut bakifrån. Och så finns det ett ganska stort fik också, för den som vill ha något i munnen eller bara slå sig ner en stund.

Mest av allt går jag igång på husgeråd. Den här gången fick jag med mig en enkel vit duk med gröna ränder som bildar ett rutmönster. Den blir perfekt till sommarens picknick-korg. Jag hittade ytterligare en vinröd handhandduk som kompletterar de två som köptes förra gången. En oval ugnsform i vit keramik köpte jag också, eftersom flera av dem vi hade har gått sönder. Och till sist köpte jag en julkruka fastän julen snart är över.

Julnötterna, som inte kom fram innan vi reste bort för gemensamt julfirande med släkten, passar fint i den.

Om en månad

Just nu har jag svårt att fokusera på att det snart är jul - den högtid som familjen längtar mest efter av alla högtider, inklusive födelsedagar. Säkert av olika orsaker: klappar, mat, tid för eftertanke eller kvalificerad familjetid. Men ändå, en av höjdpunkterna på året.

Det är i och för sig inte så konstigt att jag är splittrad, för om en månad har vi just packat upp våra resväskor och börjat boa in oss i vårt tillfälliga hem.

Där ska vi, som jag har skrivit om tidigare, bo och leva i elva veckor. Vi ska njuta av varandras sällskap, av sol och värme och av den Thailändska kulturen. Det känns fortfarande overkligt att vi ska göra det här, men ändå obeskrivligt härligt! Äntligen ska vi göra det som vi i många år pratat om men inte realiserat.

Min förhoppning är att livstempot där borta blir så lugnt att vi glömmer allt vad vardagsstress heter. Redan nu använder jag tankar på resan för att gå ner i varv. Om något känns dåligt, jobbigt eller stressigt dirigerar jag om tankarna till en sinnebild av det kommande äventyret.

Så julen får ursäkta, men i år har den konkurrens.

Mietek överlevde

Här om dagen lyssnade jag till Mietek Grocher som överlevde förintelsen. Man brukar säga att en katt har nio liv men denne älskvärde lille man har avverkat fler än så.

Mietek berättar om fasansfulla gärningar utförda av nazister under andra världskriget, både i ghettot där han bodde inledningsvis och i olika koncentrationsläger. Men också om mirakulösa och slumpartade händelser som räddade hans liv många gånger om. När den två timmar långa föreläsningen är till ända är jag helt manglad mentalt. Men också fylld av stor tacksamhet och varm ödmjukhet över att Mietek delar med sig. Att åter, och åter igen, dela med sig av sina erfarenheter från det fruktansvärda krig där vissa människor helt förlorade värde och andra helt tappade värderingar är stort.

Han själv poängterar i slutet av föreläsningen att han inte känner någon hat gentemot tyskar, men vi som lyssnar förstår att sorgen alltid är närvarande. Hans röst bryts flera gånger men han fortsätter bara prata och snart är den stadig igen. Så stadig den kan vara hos en äldre man på 86 år.

Har du två timmar över tycker jag absolut att du ska lyssna till honom. Det finns en föreläsning på UR Play där han berättar om sitt liv för högstadieelever någonstans i Sverige. Han har även skrivit en bok med titeln Jag överlevde, som finns att låna på alla bibliotek.

Den går också att beställa från bokförlaget Inova. Där hittar jag följande stycke: Under drygt fem års accelererande helvete gjorde nazisterna sitt yttersta för att förinta Europas judar. Fem år när varje dag bokstavligen innebar en kamp för livet. Mietek Grocher överlevde! Sex miljoner judar gjorde det inte.

Mietek Grocher. Bild hämtad från bokförlaget Inovas hemsida

Julens goda

Jag lagar inte jättemycket mat om jularna, men det finns några tillbehör som jag inte gärna är utan på julbordet.

En återkommande favorit är leverpastej smaksatt med glögg. Den har blivit som en tradition för mig. Det finns alltid en bit av den här glöggpastejen på julbordet, men jag börjar njuta av den så snart den svalnat. På en smörgås till frukost eller mellanmål, allt medan kalenderljuset sakta brinner ner ytterligare ett datum.

I en gammal kokbok hittade jag för många år sedan en rödbetssallad som har blivit ett måste. Den är smaksatt med syrligt äpple, lite gräddfil och pepparrot. En riktig höjdare som känns fräsch och är inte alls mäktig som många julsallader annars kan vara. Till fyra deciliter inlagda rödbetor går det åt ett syrligt äpple, cirka en deciliter gräddfil och någon matsked pepparrot. Rödbetsskivor och äppelbitar, utan skal och kärnhus naturligtvis, hackas snabbt i matberedare med kniven. Därefter blandas allt ihop till önskad konsistens och styrka. Jag gillar när min rödbetssallad har lite sting och är därför ganska generös med pepparroten, men det kan man vara försiktig med om man inte vill ha det så starkt. Det går att utesluta gräddfilen också om man vill.

Hemgjord senap är ett annat måste och har blivit en klassiker. Den görs på Colemans senapspulver, socker och grädde. När den kokat klart spetsas den med lite Kaluha och ska gärna vara så pass senapsstark att det kittlar i näsan. Men i år ska jag prova en annan variant. Familjen kommer att fira jul med min släkt och i den finns glutenallergi att ta hänsyn till. Colemans senapspulver innehåller vetemjöl och därför ska jag utgå ifrån ett annat senapsrecept som Tareq Taylor gjorde i Trädgårdsonsdag. Eftersom jag gillar kaffesmaken i min vanliga senap så kommer jag att titta lite på det här receptet också och försöka kombinera dem.

Det är oftast så jag gör när jag bakar eller lagar mat. Jag utgår från ett recept men hämtar inspiration från andra samtidigt. Jag undrar vad det betyder, att ha svårt att hålla sig till ett recept? Jag vill gärna tro att jag har samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag numera vågar ta ut svängarna lite mer i min matlagning.

Några steg närmare

För en tid sedan kom våra pass tillbaka med fina visumstämplar och idag har samtliga i familjen påbörjat sina vaccinationer. De tre yngsta barnen har fått alla de sprutor som behövs. Jag, maken och äldsta dottern ska få en omgång till. Nu är vi några steg närmare paradiset.

Elva av vinterns kallaste och snöigaste veckor kommer vi nämligen att vara i Thailand. Vi lämnar den kalla och mörka delen av jordklotet för att, om möjligt, komma ikapp med livet, vårt eget universum och allting. För att travestera Douglas Adams.

Det ska bli otroligt spännande, men ibland kommer oron över mig. Framför allt när jag tänker på att det äldsta barnet kommer stanna hemma större delen av tiden. Hon ska bara hälsa på oss under några veckor. Studier och egen önskan att få klara sig själv gör att det passar bäst.

De yngre baren kommer att gå i skola i Thailand. Friskolan Svenska skolan i Thailand - Sanuk erbjuder undervisning efter svensk läroplan och med svenska pedagoger. Det blir deras vardag under nio veckor. Skolan ligger bara några hundra meter från stranden där många lektioner i idrott kommer att bedrivas. En av pojkarna är egentligen inte särskilt sugen på att resa så långt bort och så länge. Han tycker bäst om när allt är som vanligt och oroar sig ganska mycket för att vi ska tappa bort varandra. Därför har vi lovat att följa med till skolan och stanna där så länge han vill. Både jag och min man kommer att vara helt lediga, så vi kan med glädje vara med på skolan om han vill det. Efter ett tag kanske det räcker att bara följa med dit, stanna en stund och därefter gå till stranden medan de är i skolan.

Spännande blir det, och vi kommer alla på ett eller annat sätt få nya erfarenheter som lever i oss resten av livet.

Ljus i mörker

Kvällen har tillbringats i goda vänners lag. Glöggprovning, fika, godis och trevliga samtal lyste upp årets första decemberkväll. Som gå bort-gåva till värdinnan gjorde jag en ljuslykta av ett tomt senapsglas.

Av järntråd för luffarslöjd böjde jag till ett handtag och en ljushållare. Med den kan man lyfta upp ljuset när det ska tändas, men är också en fin dekoration. Idag blev handtaget ett hjärta, väldigt passande. Eftersom kvällens värdinna har ett mycket stort hjärta. Och är ett annat slags ljus i mörker.

Med önskan om en fridfull första advent!

Kärt stök

Imorgon ska jag börja med julstöket. Gardiner ska bytas, adventsljusstakar ska kontrolleras, fönsterstjärnor monteras, hyacinter inhandlas och utomhusbelysning sättas upp. En hel del att göra med andra ord, men ändå ett kärt besvär.

Under Allhelgona-helgen var jag sugen på att sätta upp utomhusbelysningen, men kom mig inte för.  Förr var jag principfast och alldeles för sträng mot mig själv. Jag satte inte upp någonting innan dagen D, det vill säga den första advent. Numera är jag mer tillåtande. November är alldeles för mörkt för att inte få tjuvstarta lite med ljusslingor ute. Dessutom är tiden för julförberedelser nästan så kort den kan vara i år och i mitt tycke alldeles för kort. Det bästa är när sista advent är sex dagar innan julafton, för då finns gott om tid till allt jag vill göra. Och det är viktigaste numera, att bara göra det jag vill, inte det jag tror att jag måste! Jag har därför inga problem med att hänga upp gardiner utan att putsa fönstren. Det kan jag göra när jag byter tillbaka i januari, när ljuset återvänder och lorten börjar synas riktigt mycket.

I år vill jag, som alla andra år, baka pepparkakshus. Ända sedan 1996 har jag och maken gjort det. Första året bakade vi med ett litet barn, numera med fyra stora. Då, vid vårt första pepparkaksbygge, använde vi ritningar till vårt blivande hus som modell. Resultatet blev inte helt lyckat. Proportioner och hållfasthet var inte anpassade för pepparkaksdeg, förstås. De senaste åren har vi gjort en pepparkaks-by, med ett par små hus och en kyrka, istället för bara ett hus. Men förra året fick var och en ett eget litet hus att dekorera helt efter eget tycke. Det var praktiskt av många orsaker. De åren barnen fick dekorera en del var av ett hus, ville de äldre inte låta de yngre ansvara för framsidor eller synliga takdelar. Man kan säga att deras syn på estetik skiljer sig, både då som nu. De yngre barnen dekorerar sina hus framför allt med den kommande plundringen i åtanke. Ju mer non-stops, kristyr och silverkulor, desto godare i januari.

Pepparkakshus vill jag mest baka för att de sprider en ljuvlig doft av jul, men såklart vill jag baka för att äta också. Saffransbullar, smultringar, hasselnötskakor bland annat. Smultringar bakade alltid min mormor till jul och mamma blir nostalgisk när hon äter dem. Smultringar är förresten det norska ordet för flottyrringar så det är en slags munkar alltså.

Men först ska belysning och gardiner upp.

Så många kramar behövs

För ganska många år sedan hörde jag något fint om hur många kramar en människa behöver. Jag googlar på antal kramar per dag och får träff direkt:

Fyra kramar per dag behövs för att överleva överhuvudtaget. Åtta kramar per dag för att må bra och tolv kramar per dag för att växa som människa!

 

Läskigt egentligen, om man börjar räkna på det. Vi är sex personer i familjen. Det är alltså fem andra som ska ha kramar. Om alla kramar skulle komma från mig skulle det bli en himla massa kramande under en dag. Jag har inget emot att kramas, det är inte det, men skulle jag verkligen hinna? Vissa av barnen får definitivt inte fyra kramar per dag av mig. Äldsta barnet tror jag inte ens får fyra kramar per vecka. Nu när jag tänker efter undrar jag om hon får fyra kramar per månad?!

Nu är det en himla tur att hon och hennes yngre syster har en massa fina kompisar. Och det är väl naturligare att vilja kramas med jämnåriga än med sin mor och far när man är i början och slutet av tonåren.

Jag sätter mitt hopp till att de kramas mycket i deras kompiskretsar.

Föräldraskap och jämnställdhet

Jag läste en intressant artikel i den lokala dagstidningen här om dagen. Den initierades av den då stundande högtiden Fars dag. Eller högtid är kanske inte rätt ord, men jag hittar inget annat. I alla fall, jag fastnade särskilt för ett stycke mitt i artikeln:

Intressant iakttagelse det där. Det får mig att minnas min reaktion när ett av våra barn, troligtvis för första gången, söker tröst hos sin pappa. Och inte mig. Först blir jag ställd och snopen, men efter lite reflektion inser jag att det är ju det vi har jobbat för. Tidigt i vårt föräldraskap började vi medvetet svara på varandras mamma- respektive papparop för att på så sätt dela på barnens behov.

Så idag händer det ganska ofta, att när barnen ropar mamma svarar min man, eller det omvända, barnen ropar på pappa och jag svarar.

Vad är pimiento?

Tack kära grannfru, för att du frågar! Med den har du satt en lavin i rullning. Jag har fått inspiration till ännu ett vardagsämne som jag härmed ger arbetsnamnet Bakning mat och annat gott. Det kanske modifieras med tiden.

Precis den frågan som Mona ställer har vi också ställt oss när vi har lagat rätten Köttbullar i tomatsås, som jag skrev om här. Nu senast haffade jag en personal på frukt- och grönt-avdelningen där jag handlar den mesta av min mat. Jag fick tag i en mat-passionerad man som inte bara besvarade frågan, utan även gav en mängd alternativ att använda som pimiento och en historielektion kring varför matbutiken inte har det i lager.

Han börjar berätta att ordet pimiento stammar ur det spanska språket och att pimiento är vanlig i den spanska matlagningen. Om jag nu fick in all information rätt i skallen, så är det helt enkelt torkad grönsak, ofta paprika. Men jag tror att det kan vara andra grönsaker också, som vinner på att få reducerat vatteninnehåll och därmed en förtätad, rikare smak. Till exempel tomat och chili.

Vidare ger han mig ett konkret tips på hur jag kan göra min egen pimiento. Man ugnsrostar paprika långsamt på låg värme och över lång tid, på samma sätt som när man tillagar tjälknöl. Den enda skillnaden är att paprikan ska bli helt torr, det vill man ju inte att tjälknöl ska bli.

Sedan kommer han på att de har torkade chilifrukter som kanske kan funka som ersättning just den dagen. Han ilar iväg till en hylla fylld med både färsk och torkad chili. Vi doftar på olika torkade chilifrukter, jämför skillnader i smak och resonerar kring andra användningsområden. Det är självplock och samma pris för alla sorter så jag plockar med mig flera torkade chilifrukter av ancho och chipotle i en påse. Ancho-chili är mild och söt i smaken, som pulver använder vi den när vi gör vår tacoblandning. Chipotle-chili är något starkare, har en rökt ton, är också söt men inte lika mycket som anchon.

Allt enligt den passionerade på frukt- och gröntavdelningen. Hans historielektion däremot, den lämnar jag därhän. Där hängde jag inte med riktigt.

Den bäste av dem alla

Idag firar vi barnens far på alla pappors speciella dag. Vi firar med att fixa middag åt honom. Annars är det oftast han som ser till att vi får mat i magen, även om vi är några personer som har kommit starkt de senaste åren.

Men i dag är han alltså entledigad, äldsta dottern har satt menyn och tillsammans lagar vi en smarrig pastarätt med köttbullar i tomatsås som Markus Aujalay är skapare till. Vi  har testat den tidigare och jag rekommenderar den gärna. Klicka på bilden för recept.

Så idag firas han, barnens far, som också är mitt hjärtas kär, min andra halva och livskamrat. Den bäste av dem alla!

Att trivas, blomma och må gott

Efter en sommar på kollo verkar det som att min orkidé tänker blomma igen. Senast den blommade var i februari tror jag, i samband med att den köptes.

Den har fått vara ute i trädgården hela sommaren. Hängt i en ampel i en genomskinlig plastkruka avsedd för orkidéer, lapat dagsljus, skapat klorofyll och haft det allmänt trivsamt. Ibland har jag doppat den i vår regnvattentunna tills orkidékomposten har blivit genomfuktad och sedan hängt tillbaka den.

Efter att den kom in i huset igen har jag inte gjort särskilt mycket. Av estetiska skäl flyttades den över till en glaskruka istället, även om det inte är särskilt bra för rötterna. Krukan är tät i botten och det kan ge både syrebrist och röta om man vattnar för generöst och ofta. Fast det är nog ingen risk hos mig. Våra blommor lär sig snabbt hushålla med den vattenmängd de får. När de minst tåliga slokar kraftigt får alla en ny påfyllning och det kan gå veckor mellan vattningarna.

Jag är inte så bra på det där omsorg om plantor och krukväxter. Jag försöker ge dem de självklara förutsättningarna i form av näring, vatten och förhållandevis rätt odlingsbetingelser. Sedan vill jag att de ska klara sig själva. Det har inneburit att det numera inte finns så många finlir-växter kvar i huset. Det är bara den här orkidén då som förhoppningsvis kommer att överleva, och helst leva och må gott här hos oss.

Alla växter som vi haft som inte gillar orgelbunden vattningen och det lite torra och varma inomhusklimatet moderna hus erbjuder, har sakta med säkert tynat bort och dött. Kvar finns mest bara tjockbladiga växter som Yuccapalm, Garderobsblomma, en lägre variant av Svärmorstunga, och någon form av Aralia. Och ett stackars Penningträd som kämpar för sin existens. Men den har inte rätt odlingsbetingelser, det måste jag erkänna. Den skriker efter ny jord, hoppas på en större kruka och vill helst stå på ett ljusare ställe.

Jo, jag har några Ampelliljor också som trivs. Det beror säkert på deras förmåga att lagra vätska i tjocka rotdelar som suger åt sig och sväller upp när de lever i överflöd. Om det sedan blir lite sämre tider kan den hämta kraft ur dem. Så borde vi alla göra egentligen. På det själsliga planet tänker jag, inte det fysiska. Vi borde lagra all själsligt välmående i små inre kapslar eller klumpar, som vi kan hämta kraft ur när det behövs.

Mer på temat egna frön

Om man som jag är road av trädgård och odling kan man med fördel låta några plantor i köksträdgården gå i frö. På så sätt tar man fram sitt eget utsäde inför nästkommande år. För andra året i rad lät jag till exempel några baljor av sockerärter mogna helt för att ha som utsäde nästa år. Sockerärtor äter man annars innan ärtorna i skidan blir för stora. Ju närmare mognad, desto beskare ärta. Så man behöver i princip bara köpa utsäde av ärtor en gång, sedan kan man hålla sig självförsörjande.

Ruccola är också lätt att få frön av. Den går i blom tidigt men får inte särskilt snygga blommor. Eller i alla fall inte den enklare ruccolavarianten sandsenap som får gula blommor. Jag har en annan sort som jag tror är en äkta ruccola. Den får vaniljgula blommor med mörka nerver och är rätt fin om den blandas med andra växter eller planteras tätt.

Av misstag provade jag med morot för några år sedan. Jag hade helt enkelt missat att dra upp en morot hösten innan och nästföljande år gick den i blom. Inte särskilt vacker till utseendet men på något sätt vacker ändå med sin kraft och livsvilja. Jag kommer inte ihåg om jag tog rätt på och sådde fröna. Bara att jag hela sommaren fick motivera en av sönerna att inte dra upp den innan fröna hade mognat. Jag försökte få honom intresserad av frötillväxten som ett experiment, om det skulle kunna gå att odla morötter av fröna. Men han var mest nyfiken på roten och föreställde sig den både som gigantisk och extra saftig efter två somrar i jorden. Min idé om frö, grobarhet och försöksodling var naturligtvis ett alldeles för långt tidsperspektiv för en ivrig liten grabb. När vi väl drog upp den, och ja det var han som fick göra det, var den blek i färgen och såg inte särskilt aptitlig ut. Dessutom var den nästan luden av alla små rötter som bildats utmed hela den tjocka pålroten för att försörja fröställningen med näring och vatten.

Att ta sig upp från bottenläge

Just nu pågår något som kallas för Psykeveckan i staden där jag bor och man har rubriken Se livets möjligheter på den här veckan. Det slår an fint i mig och vill därför dela med mig av mina personliga erfarenheter. Jag hoppas att det inte uppfattas som för privat. Sluta bara läs i så fall.

Jag har varit sjuk i själen vid tre tillfällen i livet. Eller, jag har fått diagnoser vi tre tillfällen i alla fall. De två första hörde samma, för de bottnade båda i förlust av ett barn. Den senaste var arbetsrelaterad och orsakad av en kombination av osäker anställning och personlig läggning.

Det första tillfället kom som sagt ur en förlust av ett litet barn. Ett barn som vi fick och förlorade under samma dag. Sammanlagt var jag sjukskriven i ett halvår för att bearbeta sorgen, men det förlängdes med så korta perioder som två veckor att jag inte upplevde någon ro att komma igenom. Mot slutet av en period var jag så ångestfylld inför tanken på att mötas av misstro, att inte läkaren skulle tro på mitt tillstånd och därmed inte heller förlänga sjukskrivningen. När den ändå blev förlängd gick det åt en massa dagar att återhämta mig från den stress oron fört med sig.

Efter sex månader fick jag ingen ytterligare förlängning med motivationen att det brukar räcka med ett halvt år i sådana här fall. Det finns risk att tillståndet blir  kroniskt annars, sa man. Att jag inte hade ett socialt sammanhang att gå tillbaka till gjorde inte saken bättre. Jag stod utan jobb och skulle ut och marknadsföra mig som arbetskraft. Jag kan lugnt påstå att sjukskrivningen bara hjälpte mig genom den akuta fasen, resten trycktes undan. Dessutom blev jag gravid igen och valde då att fokusera på den nya situationen. Att vi skulle få tvillingar kändes som en väldigt spännande resa och en extra gåva från någon där uppe. Men min fantastiska barnmorska fick mig sjukskriven efter bara fyra-fem månaders graviditet. Hon hade vår förlust i åtanke, men motiverade dessutom till sjukskrivande läkaren att tvillinggraviditeter kräver extra vila. Jag tror att den sjukskrivningen gjorde att jag kunde fungera förhållandevis väl när våra pojkar fötts.

Det andra tillfället kom när pojkarna nästan var två år gamla och började i förskolan. Då var jag så slut i själen att jag började grina på väg hem under en av inskolningsdagarna. Men jag förstod först ingenting: vad har jag att vara ledsen för? Allt är ju bra nu! Visst hade jag varit trött länge, jag var arg ofta och hade svårt att fatta beslut. Till exempel att fatta ett så pass enkelt beslut som vilken växt jag skulle köpa till trädgården. Under läkarbesök på vårdcentral fick jag diagnosen posttraumatisk stress. Det var inte alls konstigt att jag var ledsen fick jag veta och fick också förklaringar på mina symtom, även tunnelseendet som jag inte kunde fatta var det kom ifrån. Jag fick veta att det är ett av flera symtom på min diagnos. Jag snavade på det mesta som låg på golvet, mycket leksaker förstås men också vår dammsugare som ju inte är så liten.

Så den obearbetade sorgen efter det döda barnet tillsammans med den trötthet som kommer av att vara småbarnsförälder till tvillingar och ytterligare två barn hade kört mig i botten. Alla som har tvillingar förstår vad det innebär. Man vill precis lika mycket som när man har ett barn i taget. Men man brottas också med att vara rättvis, att ge lika mycket, helst samtidigt till båda. Och man kräver otroligt mycket av sig själv. Man vill vara supermamman i alla lägen. Jag skulle till exempel absolut hel-amma mina pojkar dygnet runt. Absolut inte ge något tillägg. Ofta försökte jag dubbel-ammade jag dem, men på natten ammade jag dem en och en för att åtminstone få ligga ner och kanske småslumra. Men det krävs inget geni för att förstå att det inte blir mycket sömn och återhämtning när man väcks fyra gånger per natt av bebisar som vill äta. Speciellt under tillväxtfasen då de krävde mer mjölk än vad som fanns? Då kunde det bli upp mot åtta gånger.

Jag vet flera tvillingföräldrar (läs tvillingmammor) som faktiskt visar symtom på utbrändhet när det är dags att skola in barnen på förskola. I vårt fall sa min man stopp efter ett tag. Han köpte helt enkelt hem tillägg så att han kunde ge den mest missnöjde av dem två. Oftast var det en och samma pojke. Han som ville att den första, tunnare och lite sötare mjölken bara skulle spruta in i munnen utan större egen ansträngning. Den andre pojken tyckte om att ligga länge vid bröstet och få i sig den tjockare gräddigare mjölken. Den som kommer på slutet och ger det där härliga hullet som bara småbebisar kan få.

Vid mina tillfällen av psykisk sjukdom har samtal med professionella fungerat väldigt bra. Jag har pratat med psykologer, kuratorer och beteendevetare och alla har hjälp mig läka olika delar vid olika tillfällen. Under den senaste sjukskrivningen fick jag prata med en fantastisk psykolog som gjorde att jag kände mig så bekräftad. Jag fick tänka, tycka och reflektera som jag ville och hon kunde alltid bekräfta mig i mina känslor. Det var väldigt befriande. Jag fick också, via jobbet, träffa en underbar beteendevetare som gav mig verktyg att hantera situationer som tidigare gjort mig utbränd. I de flesta fall har dessa samtal varit den enda behandlingen, men jag har i och med utbrändheten fått erfara vilken hjälp medicin kan vara. Ibland hjälper samtal bara till viss del och man behöver något mer för att hålla sig borta från den djupaste och svartaste botten. Så var det den senaste gången.

Numera är jag ganska övertygad om att jag har en skörhet som inte alla människor har. Bland annat läste jag för ett tag sedan en kommentar hos UnderbaraClara (tidigare refererat till det här) där jag för första gången stötte på begreppet HSP, Highly sensitive personalities. Där beskrivs HSP med begreppet stark-skör på svenska. En stark-skör person jobbar i ojämn rytm, i bland med full gas i botten, i bland i snigelfart. Ytterst sällan i maklig och jämn takt. Just vid det senaste sjukdomstillfället kan jag nog relatera till det, men har inte satt mig djupare in i det för att säga att det stämmer på just mig.

Idag är jag trygg med att det finns så mycket  hjälp att få och alla möjligheter att ta sig upp från bottenläge. Kram till dig som orkade läsa ända hit. Ta hand om dig. Se livets möjligheter!

Sprängfylld livskraft

Efter sommarens blomning har jag nu flera kuvert med frön. Det vanligaste är att jag klipper bort fröställningar på de växter jag inte vill ha fler av innan fröna mognar. Framförallt daggkåpan håller jag efter. Jag har hur många plantor som helst och alla stammar ur en enda som sattes för mer än tio år sedan.

Samma sak är det med stjärnflockan och den vackra vita myskmalvan. Fast fördelen med att ha många plantor av samma sort är att man kan plocka omfångsrika buketter.

När det gäller perenner, lökar och tvååringar brukar jag oftast sprida ut fröna direkt. Antingen nära mamma-plantan för att lättare känna igen groddbladen när de gror samtidigt, eller där jag vill ha fler. Men i år har jag sparat frön i separata små kuvert, vikta av tidningspapper.

 

För några år sedan köpte jag en ljusblå grekvädd som jag tycker är väldigt söt. Jag har försökt få fler av den genom att sprida frön direkt i rabatten, men det har hittills inte lyckats. Eftersom det skulle vara trevligt med fler av den ska jag därför till våren försöka driva upp några plantor i kruka istället. Och hoppas på att det lyckas bättre. 

Efter vårblomningen torkade jag kapslar med frön från mina kungsängsliljor, har både lila och vita. Jag tänker dela med mig av dem till släkt och vänner, även om det i och för sig kommer att ta ett antal år innan lökarna har vuxit på sig så pass att de ger blommor. Men det är kul att testa.

Även om tvååringen digitalis, eller fingerborgsblomman, nästan är som ett ogräs med sin livskraft och gro-villighet torkade jag några fröställningar från både vita och rosa blommor. Jag är lite sugen på att använda fröna till gerilla-odling, men vet inte riktigt om jag törs. Just digitalis är lite giftig och kan användas medicinskt, mot hjärtflimmer tror jag. Jag vill ju inte riskera att få ett liv på mitt samvete. Men å andra sidan har jag svårt att tänka mig att någon skulle äta av växten bara så där utan vidare.

Det vore hur som helst härligt att kasta ut frön lite här och var till lyst för andra. Till exempel i rondellen närmast min bostad. I den växer bara ett glesare gräs, möjligtvis ogräs, och verkar inte skötas på annat sätt än att plätten klipps på sensommaren. Där skulle det vara trevligt med lite blommor som piggar upp, gärna i olika färger. Jag har blåklint i trädgården sedan ett par år. Dess blåa färg är väldigt vacker och lyser upp fint.

 Kanske törs jag slänga ut lite frön från den i rondellen. Den är i vart fall inte giftig.

Så många händer som behöver värmas

Nu har jag stickat ytterligare ett par vantar. Den här gången är de gjorda till en ung man. Han kommer till vårt hus emellanåt, framför allt till vår yngre dotters rum.

Hela sommaren såg jag honom i en röd jacka och det var så vackert mot hans bruna hy, svarta hår och mörka ögon. Så när det blev höst och kallare kände jag mig inspirerad att sticka ett par vantar i svart och rött åt honom.

Häromdagen såg jag att han har en blå jacka nu.

Idag minns vi

Idag minns vi alla som inte längre finns bland oss, som fattas oss eller som aldrig fick bli.

Hos oss tänder vi ljuset för vår egen lille Isak som kom och gick samma dag. Vi tänder även ljuset för dem vi minns och saknar. Men ljuset brinner också för alla som behöver styrka att i stunden hantera sorg eller sjukdom. Med hopp om en ljusare dag!

Det här med kommentarer

Mamma berättade här om dagen att hon inte kan lämna kommentarer här på bloggen. Jodå, sa jag, det kan du visst och tänkte tyst för mig själv Hon är nog inte så van.

Men skäms på mig! Jag borde veta bättre. För det första är mamma mer aktiv på Facebook än vad jag är, för det andra tar hon stora steg vad gäller datoranvändande och betalar numera sina räkningar via internetbank och för det tredje kommenterar hon sina barnbarns bloggar utan problem. Vid närmare titt på mina inställningar visar det sig att jag inte tillät anonyma kommentarerna.

Nu är det åtgärdat - så välkommen att kommentera mina inlägg. Alla.

Skrämmande låga priser

På bara några dagar har familjen tillryggalagt nästan 150 mil. I söndags drog vi 73 mil söderut och tre dagar senare vände vi hem igen. Detta för att få träffa en ny liten familjemedlem.

På vägen hem stannade vi till på ett av landets Ikea-varuhus för att äta lunch. Jag och döttrarna gick till lunchrestaurangen medan maken följde sönerna till Ikeas snabbmatshörna där varmkorvar lockade. Maken la ut 55 kronor. För det fick han sex korvar, två läsk, en kaffe och tre kanelsnäckor. Jag betalade 154 kronor och för det fick vi en Caesar-sallad, en räkmacka och en gravad lax med potatis och hovmästarsås, tre vatten, två kaffe och tre chokladmousse. Sex personer fick alltså lunch med guldkant för drygt 200 kronor, även om grabbarnas käk inte kan klassas som annat än bukfylla utan något större näringsinnehåll. Räkmackan är tveksam, men den hade i alla fall rikligt med räkor och ett skivat ägg. Laxen och salladen däremot är i mina ögon fullvärdig lunch. 209 kronor!?

Jag ifrågasätter starkt att det överhuvudtaget finns en lönsamhet med dessa priser och ställer mig frågan: Vilka är förlorare? Företaget Ikea, de anställda på Ikea eller underleverantörer till Ikea?

Den outsinliga källan till glädje

Sedan jag själv lämnat barnafödande och småbarnsår bakom mig har jag utvecklat ett tantvarnings-beteende. Så fort jag ser en bekant med bebis eller litet barn kan jag inte motstå. Jag bara måste jollra med barnet, stryka över kinden eller hålla handen på den lilla. Det är som ett begär.

Och nu äntligen, inom kort kommer jag att få träffa familjens senaste tillskott. För ett par månader sedan föddes en bebis och min yngre bror och hans sambo blev därmed föräldrar till en tjej. Och mina barn fick sin första kusin på min sida. Och jag blev faster! Tyvärr så bor de en himla massa mil bort, eller rättare sagt, det är vi som bor en himla massa mil ifrån dem och den övriga släkten. Men snart så får vi träffa henne. Då ska hon få ett par röda virkade baby-converse.

Tidigare i år gjorde jag ett par gröna till min kusins pojke. Jag hittade beskrivningen på bloggen Livet som pysselkiise.

Nu gäller det att jag sansar mig när vi äntligen träffar det lilla livet, inte kasta mig över henne och gosa på en gång. Jag har i och för sig med åren lärt mig att det lönar sig att  vara lite försiktig till en början och ganska lågmäld. Att mest prata med föräldern och bara då och då titta på barnet, le lite och avvakta. Då visar barnet om det är intresserat av dialog. Får se om det funkar på lillkusinen också.

Jag vill hoppa av

Jag kan inte förlika mig med det faktum att jag som välmående västerlänningar är en bidragande del i den oreflekterade konsumtionshetsen.

Vårt konsumtionssamhälles grundbult går ut på att kvantitet går före kvalitet, produkter skapas eller tjänster erbjuds till minsta möjliga kostnad, allt utan någon som helst hänsyn till människa eller miljö. Varor produceras så snabbt, billigt och i sådana enorma kvantiteter att all respekt för liv försvinner. Djur föds upp och lever under vidriga förhållande för att inte sällan avlivas bortom alla etiska grundprinciper. Grödor gen-manipuleras, övergödslas och besprutas för att ge största möjliga avkastning. Kläder och dess råvaror tas fram av extremt underbetalda arbetare under miljövidriga förhållanden både för dem själva och jordklotet. Hur man gör och vad de får för konsekvenser är underordnat, bara den ekonomiska vinningen maximeras.

Jag vill egentligen inte vara medskapande till den här typen av samhället, men hur i hela friden ska man göra för att bryta sig ur? Visst, vi källsorterar, komposterar hushållsavfall, handlar en hel del ekologiska livsmedel och det händer att vi köper ekokläder ibland. Och så har vi åtminstone en köttfri dag i veckan, men det är ju inte särskilt svårt då de yngre barnen gärna skulle äta pannkaka sju dagar i veckan. Ungefär tre dagar per månaden äter vi någon mer smakrik vegetarisk rätt. Det blir ofta linsgryta eller kikärtsbiffar. Men inte räcker det på långa vägar.

Åh vad jag vill hoppa av den här hemska karusellen. Men den snurrar alldeles, alldeles för fort!

Kyla och frost

Det var kallt i helgen - och vackert!
På lördagsmorgonen kunde jag inte låta bli att gå en runda redan innan fruktosten. Kall blev jag eftersom jag skyndade ut i bara tofflor och utan jacka. Men jag fick se lite av det vackra.

En av sommarens långkörare. Fingerborgsblomman som stammar ur en planta från mor och far står sig än.

  

Fetbladsväxterna ligger som små sockrade smycken mot marken.

Några blad sitter kvar på vinbärsbusken och låter sig beskådas när solens låga strålar glittrar i frosten.

 

Chokladmyntan kämpar tåligt på och försöker värma sig i morgonljuset.

Den gamla hushållskomposten är just idag vacker både i funktion och utseende med de små och förskönande kristallerna.
 

 

Ett blad från rosenflockeln har singlat ner i vattentunnan och av nattens kyla täckts med ett tunt lager is.

 

Ett björklöv har vissnat och fallit ner på vår träspång som leder från trädgården till skogen.

Vår katt lämnar spår på sin morgonpromenad.

Återbruk, återvinning och andrahandsvaror

I lördags följde jag med en av mina döttrar till Pingstkyrkans andrahandsbutik och kom hem med flera fynd.

Jag köpte en liten rutig duk till brödfat i vinrött, rosa och vitt som verkade helt oanvänd. Jag har oftast dukar i botten på brödfaten, men ibland passar inte färgen med övriga dukningen eller säsongen. Då använder jag vanliga servetter. Men med den här nya har jag fått ytterligare en att välja bland.

En osthyvel köpte jag också. Osthyvlar är det alltid brist på hos oss även om vi har tre stycken. En är ett hatobjekt som ingen vill använda, en börjar ge upp och en är riktigt bra. Men så hittade jag en söt och lite gammaldags osthyvel där i andrahandsbutiken som jag bara inte kunde motstå. Nu hoppas jag den är bra, men jag har inte vågat testa den än. Den är ju så söt, tänk om den är usel som hyvel, hur ska jag då förhålla mig till den?

Potatisskalare hade vi två av en gång i tiden men den ena är försvunnen och varit borta i minst ett år. I komposten har den inte hamnat för den skattar jag en gång per år och borde ha sett. Det är inte en alldeles orimlig tanke att den skulle ha kunnat hamna i komposten. För flera år sedan försvann en av mina sekatörer. Jag kunde inte begripa var den var och beklagade mig över att den var borta. Men efter något år eller två kom min man till mig med den, som en present, servad oljad och fin. Han hade hittat den i trädgårdskomposten. Men som sagt potatisskalare nummer två har vi aldrig hittat igen. Så det blev ytterligare ett av mina fynd, en ny begagnad potatisskalare.

Bland husgeråd hittade jag en kul men kanske inte så nödvändig grej, en smörkrusare. Ett verktyg som man drar över smöret med för att göra randiga kulor. Kan bli lite festligare att ha smörkulor i en skål eller på fat än att ställa fram Bregott-paketet när man dukar fint. Så den kunde jag inte heller motstå.

Sedan hittade jag två tjocka och i stort sett oanvända handhanddukar i en snygg och höstigt vinröd ton. Ja tack! sa jag och la ner dem i korgen tillsammans med ett nystan av fint tunt ylle. Det kan jag använda när jag gör vantar eller sockor. Eller kanske en luftig schal.

Till sist köpte jag även en låg vas för korta blomstjälkar, VASEN från IKEA och en bedårande delfin i glas som ska pryda badrummet.

 

Så jag har alltså fått två vinröda handhanddukar, en liten duk till brödfat, en osthyvel, en potatisskalare, ett krusjärn för smörkulor, ett nystan av tunn fin ull, en liten vas och en delfin för 108 kronor! Jag är jättenöjd med mina fynd, men någonstans inom mig känns det nästan som stöld. Det är faktiskt skamligt billigt och bara möjligt tack vare alla dessa glada och entusiastiska frivillig-arbetarna.

Det här tror jag vi tar och skiter i

Jag håller på att värdera årets odlingsinsatser mot utfallet och har kommit till tomater och paprika.

Jag har bara provat att odla tomat en gång tidigare och det var för minst tio år sedan. Det gick inte så bra då vill jag minnas, få tomater med för mycket jobb och jag var avskräckt för ett decennium. Men så i våras hittade jag en sort som jag trodde skulle klara att växa utomhus, på min altan, i Norrland, mot en södervägg. Och dessutom ge lite skörd medan sommaren ännu var. Jag hittade frön till en busktomat vid namn Bloody Butcher, bara namnet gjorde det hela lite spännande, och som klassades som en tidig sort. Det är alltid bra att hitta utsäde som klassas som tidiga när man odlar i Norrland. För då kanske man hinner skörda innan frosten, i alla fall enligt litteraturen.

Så jag sådde mina tomatfrön, skolade om och skolade om och skolade om tills de till slut hamnade i var sin tjugoliters-hink. Drömmande föreställde jag mig att få plocka solvarma tomater till måltiderna, och mellan måltiderna också för den delen. Men en bit in på sommaren, när inga blommor ännu syntes till på tomatplantorna, bestämde jag mig för att skapa lite bättre odlingsförutsättningar. Jag köpte en växthusliknande hylla med plastöverdrag och ställde in tomathinkarna i. Fortfarande på en altan, i Norrland, mot en södervägg. Allt för att tomaterna skulle få ett varmare och jämnare klimat.

Plastöverdraget luktade vedervärdigt när solen gassade på och jag fick för mig att tomaterna skulle bli giftiga av de frigjorda plastgaserna. Tomaterna lastades ur och hyllan flyttades till odlingsdelen som ligger i bakkant av trädgården. Allt för att slippa plastlukten. Efter det blev nog tomaterna lite styvmoderligt behandlade. För de gav en väldigt liten skörd och rodnade först när de plockats av och legat på fat inne i värmen någon vecka eller två.

Jag sådde paprika också. En liten gullig sort som jag hade stora förhoppningar på. En buskvariant den med, vid namn Redskin. Men det var först i september som den började få uppsvällda frukter. Nu hoppas jag att de snart börjar mogna och väntar med spänning på att de ska skifta färg mot det röda. 

Just nu känns det lite surt och jag är inte säker på att jag kommer att odla tomater igen förrän jag har ett riktigt växthus. Paprika kommer jag nog inte heller att odla igen, däremot chili. Jag fick en färdig planta habanerochili förra året. Den gav små starka frukter hela förra sommaren, hösten och stor del av vintern. Det var först nu i våras den gav upp. Jag gillar helt enkelt inte att odla växter som kräver mycket fjäsk och omvårdad, men som sedan i alla fall är snåla med att ge tillbaka. Ungefär som med människor kan jag tänka mig.

Vem där?

Med anledning av mina ryska "läsare" (se Här får man passa sig) kan jag inte låta bli att fundera över vem som läser min blogg. Ibland länkar jag hit från Facebook vilket verkar fungera som en slags reklamannons. Jag kan till exempel se på statistiken att de inlägg som inte blir länkade får färre läsare.

Jag gillar nya infallsvinklar och vidgade referensramar. Därför är jag nyfiken på hur inläggen landar hos dig. Om de väcker tankar, idéer eller motargument. Därför vore det spännande att få kommentarer på det jag skriver. De kan vara långa, korta, fylliga eller tunna - det spelar absolut ingen roll.

Men framför allt, min förhoppning är att du som tittar in här ska tycka att det är lite småmysigt, kännas värt att lägga tid på och att du får med dig lite inspiration ibland. Eller kanske några tänkvärda ord.

Här får man passa sig

Jag har inte bloggat särskilt länge och har inte särskilt många läsare. Men jag roar mig ändå med att se på statistiken ibland. Statistiken visar hur många läsare ett inlägg har och varifrån de kommer i världen. Man kan till och med se från vilken källa läsaren har utgått. Till exempel då jag länkar till ett inlägg från Facebook så syns det att den som läst inlägget kommit från Facebook.

Häromdagen började jag få läsare från Ryssland. Inte många, men mer än en handfull i alla fall och naturligtvis blev jag förbryllad. Jag känner bara en person med ryskt ursprung och hon bor i samma stad som jag. Sedan gjorde jag något korkat och som jag inte rekommenderar andra att göra, jag klickade på en av länkarna till läsarkällorna. Oj oj oj, vilka bilder!! Här vill jag inte gå in på detaljer men så mycket kan jag säga att det var inte mycket tyg på den sidan och personerna var väldigt akrobatiska...

Och det nästan mest komiska i sammanhanget är att inlägget som hade läsare via Ryssland hade titeln Än finns tid att njuta. Nu har jag redigerat det inlägget och tagit bort de två sista orden. För ett tag framöver kommer jag att undvika ord i rubriken som på något sätt kan tolkas som vuxenmys.

Varierade odlingsresultat

Jag har verkligen inte fått lön för mödan när det gäller årets vitlöksskörd. Den blev inte alls så som jag hade önskat.

Vitlöksskörd 2011

Fjolårets odling placerades i bakkant av en ny rabatt. När det var dags att skörda var vitlökarna stora och jättefina. Årets odlades i en pallkrage avsedd och använd för just odling. De blev inte alls så stora och fina som jag hade föreställt mig att de skulle bli. Jag såg redan under sommaren att lökblasten var klenare än fjolårets. Några tynade faktiskt till och med bort.

Vitlöksskörd 2012

Nu funderar jag på vad som kan ha gått fel. En teori är att jorden i pallkragen är utarmad även om jag tycker att den inte borde vara det. Jag tillsätter alltid antingen hushållskompost eller naturgödsel ett par veckor innan vårsådden. Men när det gäller den här pallkragen är jag osäker. Det kan vara så att jag medvetet lät bli att gödsla förra hösten eftersom näringen kan lakas ur på våren, med smältvattnet.

En annan teori är att årets vitlök inte har fått lika mycket sol som fjolårets. Jag har mina pallkragar i bakkant på tomten och strax bakom växer gles skog med höga tallar. Mitt på sommaren är det egentligen inget problem eftersom solen står så högt, men eftersom vitlök sätts hösten innan skörd så kanske de spelar roll.

En tredje teori är att jag skördade för sent. Vitlökarna hade hunnit få bebisar eller vad man nu ska kalla det. Små nya vitlökar som kommer en bit upp på blasten. Det fick i och för sig fjolårets vitlök också och även de var kraftigare än årets bebisar.

Inför nästa år har jag nu satt vitlöken i en djupare pallkrage. Jorden består i stort sett bara av påsjord och gödsel som man får betala hundra kronor för fyra stycken för, vilket duger bra vid odling av potatis. För det är just potatis jag har odlat i år i den djupare pallkragen. Proportionerna har varit tre jord och en gödsel till att börja med. Sedan har jag fyllt på med fler jordpåsar allt eftersom potatisen ska kupas. Det verkar som att potatis inte behöver inte bättre jord än så eftersom de är inte så näringskrävande.

För mycket näring kan däremot inverka negativt på potatisens smak och konsistens, allt enligt litteraturen. Jag har själv ingen praktisk erfarenhet av det. Bara att de två år jag har odlat potatis med påsjord så har det blivit omkring tjugo-tjugofem liter potatis vid respektive skörd. Det tycker jag är mycket med tanke på att jag odlar på liten yta och egentligen sätter potatisen för tätt.

Förra året, när jag satte mandelpotatis, vill jag minnas att det gick åt tretton potatisar på en odlingsplats som är en pallkrage stor och två pallkragar djup. I år satte jag ännu fler potatisar av en sort som heter Amandine, en fransk delikatess som kan skördas tidigt. Jag minns inte exakt hur många, definitivt fler än tretton, men färre än tjugo. För att rymma fler sätter jag dem omlott i stället för i raka rader. Jag har fått för mig att de får tillräckligt med livsutrymme om de sätts omlott. Ungefär på samma sätt som när man bakar, man lägger kakor eller bullar omlott för att rymma fler på plåten utan att de jäser eller flyter ihop.

Även om utfallet av vitlöksodlingen inte var till belåtenhet, så är jag nöjd med potatisens. Stora fina och utsökta att rosta i ugnen med det tunna skalet kvar, ripplade med god olivolja och generöst saltade med flingor. Dessutom älskar jag att jobba i trädgården och har i alla fall fått njuta av det. På så sätt kan jag konstatera att erfarenheten i sig är värd varenda tidsenhet, energignutta och svettdroppe. "Always look on the bright side of life! pfipfi pfipfi pfi pfi pfipfi pfi pfi"

Mobilfodral

För några veckor sedan fick jag en ny jobbtelefon. En iPhone. Men inget fodral. Naturligtvis vill man vara extra rädd om en telefon som tillhör jobbet, så fram tills nyligen har den fått ligga i leveranslådan för att inte repas. 

På fikarasterna har jag sneglat på andras mobilfodral för att om möjligt hitta det optimala. En kollega visade sitt snygga vita skinnfodral med en riktigt smart lösning. På många fodral får man pilla som tusan för att få upp telefonen ur fodralet, men på det här fanns en rem med spänne. När man drar i remmen följer telefonen med upp ur fodralet. Verkligen smart, och är det något jag går i gång på så är det smarta lösningar.

Inspirerad av det där fodralet har jag nu virkat min egen variant. Av tjockt och mjukt yllegarn och ett spänne från en gammal duffel. Gosigt för mobilen, men kanske inte så stöttåligt. När man drar i låstampen följer mobilen med upp - precis som på kollegans fodral.

 

Men så bara någon dag efter att mitt egenhändigt gjorda mobilfodral var klart, kom en födelsedag med uppvaktning och paket. I ett av paketen låg ett jättesnyggt och riktigt praktiskt mobilfodral i svart skinn.

Man öppnar det som en bok och det fiffigaste av allt är att man inte behöver ta ur telefonen för att surfa, fotografera, ringa eller svara.

Så nu har jag två mobilfodral. Var och en fiffig på sitt sätt.