Dramatisk start på äventyret

Nu äntligen har vi kommit oss till rätta i huset. Ett dygn har förflutit sedan vi klev över tröskeln till vår tillfälliga bostad. Dygnet innan var minst sagt händelserikt.

Först var flyget mellan vår bostadsort och Stockholm försenat med en timme. Men inte gjorde det något, vi var på väg och hade gått om tid innan anslutningsflyget till Wien skulle lyfta. Flera timmar förlöpte i makligt tempo i Sky City. Lunch intogs och kaffe och läsk och vatten och toaletten användes ett antal gånger. Vid tretiden kommer maken och gossarna tillbaka från ett sådant besök och med skäck i rösten meddelar att flyget till Wien är inställt! Gulp!

Men smidigt löses det med ombokning till Thai Air (från Austrian Airlines) och direktflyg från Stockholm till Thailand, men inte Bankok som förra rutten utan till Phuket och därefter inrikesflyg till Bankok. Flygresan blev jobbig, med svårt att somna och sova. Alla lyckades till slut få några timmars sömn, men efter frukostserveringen började en av G-pojken må illa och efter ett tag kom första uppkastet. De sista timmarna av den flygningen blev därför lite ansträngda. Dessutom visste vi att vi hade ytterligare en och en halv timmes flygtid framför oss med nästa flyg och därefter tre timmar i buss från Bankok till Hua Hin. Men den lille gossen var tapper. Inte minst när det blev uppenbart att vi var på väg att missa nästa flyg.

Köerna till passkontrollerna gick långsamt, det var varmt och jobbigt för oss som var friska, ännu jobbigare för en som har besvärligt i magen. G-pojken var trött och slut och behövde sitta, så han och jag gick ifrån kön med avsikt att klämma oss tillbaka när resten av familjen väl var framme. Där vi satt såg jag en passpersonal som gick runt bland köerna och hämtade småbarnsfamiljer till en snabbkö. Jag knep henne och berättade att sonen är sjuk och frågade om familjen kunde få gå i snabbkön. Hela familjen på fem personer var för många, men jag och G-pojken gick bra. Lite surt, men alltid något. Sagt och gjort. Vi tog oss igenom och väntade på de andra tre.

Och vi väntade och väntade och väntade samtidigt som vi höll ögonen på bagagebanden. Väskor kom och gick, men ingen av våra. När så väl familjen var samlad igen fick maken tag i en flygplatspersonal och förklarade läget. Vi slussades mellan några personer och alla såg fundersamma ut. De kom fram till att bagaget troligtvis skickats direkt till nästa flyg. Vi hade blivit informerade på Arlanda att vi skulle behöva checka in bagaget på nytt i Phuket, men så var alltså inte fallet. Trodde man.

När de därefter förstod att vi var på väg att missa flyget till Bankok blev det kuta av. Vi behövde inte gå genom tullen utan fick raskt ta oss genom bakdörrar och trapphus till rätt gate. Personer med walkie-talkies avlöste varandra, slussade oss vidare och vidare och till slut satt vi i flygplanet. Som visade sig vara exakt samma som vi åkt med från Stockholm. Personalen var också densamma och de önskade oss välkomna tillbaka. G-pojken hade väl gjort intryck antar jag, men som vid det här laget började piggna till en aning även om aptit saknades. Men då tyckte N-pojken att det räckte.

Han oroade sig för bagaget, skolböckerna bland annat och hur det skulle bli om vårt bagage inte skulle vara med till Bankok. Trött i brist på god sömn, slut av allt köande i varm passkontrollshall och stressen över att kanske missa Bankok-flyget tog ut sin rätt. Sammanbitna tårar (till mammans förtvivlan som anser att en rejäl gråtattack kan lätta upp stämningen - efteråt) steg upp i ögonen. Vi försökte bekräfta, lugna och trösta men helt bra var det inte. Att vi ändå fick vårt bagage, att det hade varit med och inte kommit bort lättade upp stämningen så pass att vi bestämde oss för att ta en långfärdstaxi till Hua Hin. Den buss vi skulle ha åkt med hade förstås gått, men det visste vi redan i Stockholm att vi inte skulle hinna med och nästa buss skulle gå om först en timme. Nu ville vi vidare.

Ingen var särskilt hungrig så därför köpte vi bara med oss vatten att ha. Men ju längre resan gick desto mer ont i magen fick N-pojken. Till slut var måttet rågat och han lättade på trycket. Hela världen rasade och han ville hem till Sverige. Hem till det vanliga, rena, mindre stora Sverige. Vi stannade till på en mack men den hungrigaste ville inte kliva ur bilen med söndergråtet ansikte. Pappan gjorde sitt bästa för att proviantera och barnen fick i sig, näringsfattig men energität bukfylla.

När jag är hungrig tar jag mig en Snickers sa man i reklam på den gamla goda tiden, var det Gunde Svan eller bara en annan dalmas. I alla fall var det någon gång under förra århundradets senare del. Det kan funka ganska bra 2013 också, men har man ont i magen, är ledsen och har haft en bror som kräkts så är det lätt hänt att man åker utmed samma gata. Så att säga. Vi konstaterar att det var en himla tur att vi bunkrat upp med kräkpåsar från flygen, för nu behövdes de igen för N-pojken.

Vi kom till slut fram, blev varmt mottagna och kunde installera oss. N-pojken var fortsatt i chock och ville hem så fort som möjligt. Pappan fick sova med honom i pojkarnas rum, medan G-brodern fick sova hos mig. Nu, inför andra natten, ligger de och småpratar i sitt rum i den egna sängen och småbusar lite. Förhoppningsvis förlöper natten utan byte av sängar. Dagens intryck har i alla fall varit mycket mer positiva med bad i pool, köp av sandaler och god mat. Samt en snabbt besök till stranden och havet.

I morgon blir det dagens huvudaktivitet. Bad i havet och lek på stranden.