Buddhistisk ceremoni och personlig prövning

Så har barnen gjort sin första skolvecka på Svenska skolan i Thailand - Sanuk. De startade mjukt med en fyradagarsvecka då pedagogerna hade studiedag på fredagen och barnen därmed ledigt.

Totalt har skolan 18 barn vara cirka hälften är skolbarn, resten i förskolan. Alla skolbarnen sitter i samma klassrum vilket innebär att det är ett spann på elever mellan ettan och åttan som får hjälp av en och samma pedagog. De har full arbetsro under arbetspassen, vilket för våra pojkar är ovanligt. Hemma går de i en klass på närmare trettio elever. Vår tjej som alltså går i åttan kan nog tycka att morgonsamlingarna är lite väl småskoleaktiga, men de lär sig lite thailändska ord och fraser under dessa. Till exempel att räkna och namnen på veckodagarna. Det har de också fått lära sig att varje dag har sin egen färg och övar på vad dessa heter på thai. Och det är roligt att kunna och kommer att finnas med barnen länge, kanske för resten av livet.


På andra dagen av barnens skoltid här i Hua Hin, fick skolan besök av buddhistmunkar. De var inbjudna för att hålla en invigningscermoni, något som görs när något nytt tas i bruk eller när verksamheter startas upp. I det här fallet gällde det skolverksamheten i Hua Hin som startades i november. Även barnens familjer var inbjudna att delta, ett tillfälle som vi definitivt inte ville missa.


Garntråd viras ut för att förbinda munkarna med buddha-statyn och varandra

Ett sällskap om nio munkar anlände till skolan vid halv elva-tiden, där man tidigare på förmiddagen föreberett rummet för ceremonin. Golvet var täkt med bastliknande röda mattor och längs ena väggen låg nio tunna kuddar utplacerade för munkarna att sitta på. Ett altare med en mindre buddha-staty och några andra ceremoniella föremål hade också ställts upp, så det kändes nästan som att stiga in i en Wat - ett buddhistiskt tempel. Vi skulle sitta mitt emot munkarna, ansikte mot ansikte, och gärna innan munkarna anlänt. Detta för att inte riskera att hålla våra huvuden högre än munkarna. Enligt buddhismen är huvudet är den heligaste delen på en människa och munkar är de heligaste av människor. Att klappa en vuxen thailändare på huvudet anses som mycket ofint och respektlöst och ger en själv dålig karma.

Fotsulorna å andra sidan, är orenast på en människa. Att peka med foten eller öppna en dörr med foten är ingen lämplig handling. Eller snarare gynnsam eftersom handlingar endast slår tillbaka på den som utför dem. Inte heller bör man sitta så att man visar fotsulorna för munkarna. Tre sätt att sitta på är tillåtna; på knä, nerhasat på rumpan från knäställningen med benen utmed ena sidan eller i skräddarställning med benen i kors. Alla vi ovana västerlänningar alternerade under den närmare två timmar långa ceremonin flitigt mellan dessa tre ställningar. Att sitta på ett hårt golv länge är svårt i sig, att sitta i några få ställningar är ännu svårare, i synnerhet om man som jag hela tiden oroade mig för att för mycket av fötterna var vinklade framåt. Ändå hade jag med en sjal som jag la över fötterna när jag satt i skräddarställning, men mot slutet kom min stora prövning.

Troligtvis hade jag spänt alla tänkbara muskler som finns i fötter och ben, allt för att sitta på rätt sätt. för i samband med en mindre förflyttning, för att ge plats åt en annan, fick jag en underjordisk kramp i vänster ben. Nattkramper som man kan få om man överansträngt vadmuskeln är ingenting mot den kramp jag nu genomled. Min första tanke var att något litet ben brutits någonstans, men kände när jag diskret massera utsidan av nederbenet och foten, att det nog var muskeln det handlade om.

Först efter tre dagar blev jag helt besvärsfri, men hela onsdagen gick jag inga längre sträckor. Men vad är min kramp mot munkarnas prövningar. Munkarna som kom till skolan skulle inte äta mer efter klockan tolv, så ceremonin innehöll även välsignelse av den mat de erbjöds. Därefter satte de sig runt två bordsdukar och intog sin måltid, med oss som betraktare. Det kändes lite konstigt och ofint att titta i dem maten, så ett mindre sorl av små samtal utbröt under tiden och munkarna tittade leende på oss. Jag tror, och hoppas, att de betraktade oss lika mycket som vi betraktade dem.

Det blev en mindre mental vurpa i mitt huvud av att se en buddhistisk munk släcka törsten med läsk av multinationellt märke.