Små kryp och andra djur

Omkring huset, på gården, finns fler gäster än vi. Några följer jag med spänning, andra försöker jag vänligt avhysa från fastigheten.

Några som jag trivdes väldigt bra med men som tyvärr har lämnat oss är familjen Duva. Det sörjer jag faktiskt, för jag hade hoppats på att få följa ungen fram till flygfärdighet. Nu tror jag tyvärr att dess lilla hjärta inte längre pickar och slår. Jag bevittnade nämligen när ett syskon togs av en kråkfågel, några dagar innan hela familjen försvann, och kanske gick den kvarvarande ungen samma öde till mötes. Men det var fascinerande att få följa familjen så länge det varade.

Först att se herr Duva väva ett fint bo av växtfibrer och sedan hans kurtiserande ansträngningar att locka till sig en hona. Jag tror att jag var lika glad som han när fru Duva flyttade in och jag fick önska henne God morgon varje dag. Att sedan till sist se deras duniga lilla ungen, när den fick någon av dagens måltider, kändes som en ynnest och jag började verkligen se fram emot att få följa den lilla ungens övningar i flygandets konst. Nu får jag inte det och boet på palmbladet är ödsligt tomt.

Ytterligare en gäst som hjärtat klappat lite extra för är den lilla fladdermusen som inte hann i säng innan gryningen. Utmattad låg den en morgon utmed husets östra gavel, där jag och sönerna försiktigt föste upp den på en sopskyffel och bar den till ett skuggigt parti av trädgården. Där, bakom en buske, fick den lite vatten och en fruktbit. Dagen därpå var den borta och vi utgår ifrån att den flög iväg i skydd av mörkret, stärkt av sömn, frukt och vatten.

 

Några av de mindre uppskattade, men inte desto mindre fascinerande gästerna, är mångfotingen, som med sina många ben och beslutsamma steg gick mot den öppna ytterdörren, samt skalbaggen som försov sig på vår altan. Båda dessa fick raskt byta golv mot gräsmatta i en magkittlande flygtur.

Våra senaste gäster är en svärm bin - tror jag i alla fall, även om insektens kroppsform mer är getinglik - som tycker att ett hörn av altandörren till makens och mitt sovrum är en fin plats att bosätta sig på. Medan jag var barn odlade både min far och min morfar bin. Därför har vetskapen om bins nytta för pollinering och fruktsättning gjort att jag i längsta mån låtit bli att berätta för grannhusets trädgårdsmästare att samma sorts steklar även på den fastigheten bygger bo. Men nu när några har valt att bosätta sig intill en dörr kan jag inte längre hålla tyst, även om de verkar ovanligt fredliga. Jag råkade nämligen mosa en av svärmens medsystrar när jag öppnade altandörren i morse, men ingen av de andra blev irriterade för det, därav min hypotes och förhoppning att de är vänligt sinnade bin.

I morse visade jag de nybyggande gästerna för städerskan, som i sin tur är gift med trädgårdsmästaren och jag antar därmed att det lilla samhället inte kommer att få stanna särskilt länge. Men med bokmärken i Thailexikonet vid ord som nyttiga och honung och ta vara på hyser jag nu en stark förhoppning om att trädgårdsmästaren förbarmar sig över svärmen och låter de små men ack så nyttiga varelserna flytta hellre än dödas.

Tillägg:
Det finns en fortsättning om bina som egentligen är getingar här.