Jag har sorg. Här om dagen fick jag besked att min barndomsvän har förlorat sin flera års långa kamp mot cancer. Sommaren 2010 träffades vi igen, efter mer än tjugo års paus. Då hade hon precis fått tillbaka håret efter en cellgiftsbehandling. Hon bar en kort fräsch och sportig frisyr som förvillade. Jag förstod inte hur sjuk hon egentligen var, visste bara att ena bröstet var borttaget och att hon gick på kontroller.
Nu finns hon inte längre. En man saknar sin fru, två barn saknar sin mamma, en bror saknar sin syster, en far saknar sin dotter och jag sörjer allt hon inte hann vara med om.
Frid över Rebeckas minne.
SvaraRaderaJag tar fram de goda minnena då hon liten spansktalande söt flicka och gick förbi vårt hus, fick syn på dig och sa " Hej unge, ska vi leka " och lekte gjorde ni den sommaren och många andra somrar då hon kom till sin mormor.
Ni var Abba, ni var flamencodansare med rosor i håret och ni skrev kärleksbrev till grannpojken.
Ni var två väninnor som delade många minnen och hemligheter.
Då jag fick veta att Rebecka är död är det med stor sorg jag tar emot beskedet, men kan också känna en värme över att få möta henne både som barn och vuxen.
<3 <3 <3
Jag känner också värme och tacksamhet över att vi tillsammans fick träffa Rebeca och hennes familj 2010.
RaderaMinnet av vår midsommarafton i den medelhavska värmen, med poolbadande barn, mat från både det svenska smörgåsbordet och typisk mallorkinska rätter samt många samtal, vårdar jag ömt. Och att det var till stor glädje för Rebeca och hennes familj.