Det räcker att finnas till

Redan vid nyår formulerade jag några regler för det här året, för att hjälpa mig att må bättre.

Så här sa jag till mig själv.

Jag ska inte vara flexibel.
Jag ska göra en sak i taget.
Jag ska belöna mig regelbundet.
Jag ska vila ofta.
För det jag kan bestämma, ska jag också själv bestämma över.

Jag har skrivit om det tidigare, att jag hamnar i depression emellanåt. Jag har förstått att jag är en sån där stark-skör person som ångar på i full fart tills en träffar väggen. Brinner ut. Hamnar i diket.

För ungefär ett år sedan var det dags igen och jag försökte länge tillfriskna genom att bara jobba mindre. Alltså min enda åtgärd var att vara deltidssjukskriven. Men till slut var jag så djupt nere i depression att jag blev tvungen att börja medicinera igen. Då hade jag kämpat i nästan ett halvår med att försöka vila mig i form. På deltid. Till en början kändes det som ett misslyckande att ta tabletterna, men det var depressionen som talade. Idag har jag accepterat att de behövs för att hålla själen, eller om det är kemin, i balans. Om det är för evigt eller inte, det får framtiden visa.

Jag är stresskänslig också. Min stress beror nästan uteslutande på mina inre krav, mina föreställningar och förväntningar på mig själv. Inte på att någon annan säger att jag inte räcker till, inte levererar tillräckligt snabbt och bra eller inte är smart nog. Så jag håller på att programmera om mina tankebanor. Jag har vid olika tillfällen träffat beteendevetare som visat mig verktyg att hantera stress. Men det är ju så att bara för att en har en hammare i handen är det inte säkert att en vet hur en ska använda den. Nu försöker jag använda mig av verktygen och har formulerat några tankekort som broms och vägledning när jag börjar stressa upp mig.

När jag blir stressad ska jag vara sann mot mig själv. 
Jag ska lyssna på vad kroppen och själen säger. Stela axlar, värkande magsäck, orolig mage, svårt att somna, vakna på natten, svårt att fatta beslut, allmän oroskänsla. Allt det är tecken på att jag inte mår bra.

När jag är stressad ska jag inte vara flexibel.
På arbetet planerar jag mina arbetsuppgifter - jag kan välja tre uppgifter per tidsperiod (dag/vecka/månad/år beroende på omfattning) och prioritera dem. Bara riktigt akuta händelser går före. Om överordnad kräver att en annan uppgift ska göras så får denne även förhålla sig till min listan över uppgifter och därmed besluta vilka som får vänta.

När jag känner mig stressad kan jag tänka att det finns tid. I morgon till exempel.

Och inte minst tänka på Tomas Sjödins ord ur Det händer när du vilar:

"Det räcker att finnas till, allt annat är bonus"