Gjort slut och går vidare

Jag har gjort slut. Inte med en människa utan med en tidning, med Allt om trädgård.

Det känns stort för mig, för vi har hållit ihop sedan våren 2002. Det innebär drygt elva år av prenumeration och det är en lång tid. Det blir en vana som är svår att bryta.

Från tidningen har jag fått mycket idéer, underbar inspiration och värdefull kunskap. Mycket har testats i trädgården och ökat mitt eget vetande. Kanske så mycket att det är därför jag vågar språnget för det känns som att vi har glidit isär.

Men jag har två andra inspiratörer kvar, Hemträdgården och Natur & Trädgård. Artiklarna i dessa två går mer på djupet än de i Allt om trädgård, men innehåller inte lika mycket inspirerande bilder. Nu återstår att se om jag kommer att klara mig utan dem.

Potatisodlingen

Hittills har jag tagit upp två familjeportioner av min potatisodling. I år har jag valt att odla mandelpotatis som anses perfekt för Norrländskt klimat. Men tyvärr har jag slarvat med vattningen, vilket troligtvis har bidragit till att knölarna har fått skorv.

 

Potatisen odlas i två pallkragar hög odlingsyta och jag använder mig av växelbruk. I år har turen kommit till en av de första ytorna som skapades i trädgården och som från början bestod av tre pallkragar på rad. Idag har mittsektionen ersatts med marksten och på sikt vill jag byta ut de två kvarvarande kragarna. De lever på övertid och är rejält sönderruttnade längst ner mot marken. Länge räckte dessa tre kragar för mitt odlingsbehov eftersom jag i stort sett bara odlade sådant som inte kräver stor plats. Till exempel rädisor, rödbetor, morot och ärtskidor. Men sedan jag för tre år sedan började odla potatis har behovet av fler odlingsplatser ökat.

De två första åren odlades potatisen enbart i billig påsjord, sådan där som man får fyra påsar för hundra kronor. Istället för att kupa potatisen fyller jag på med påsjorden allt eftersom potatisblasten växer. Årets odling startades med att de groddade potatisarna sattes i fin gammal matjord som förbättrats genom åren med material från vår hushållskompost, därefter har jag "kupat" med påsjord.

Och blasten har vuxit sig riktigt frodig och är hittills fri från angrepp av bladmögel eller liknande. Det är  bara skorven som stör, men den gör inte potatisen oätligt i alla fall. Vad som är extra roligt i år är att potatisen har burit frukt efter blomningen. Å visst ser man tydligt att potatis tillhör släktet tomater?

I Allt om trädgård, under Annikas dagbok, läste jag i våras att man kan så potatis från de frön som bildas i frukten, och att man ska kunna skörda potatis samma år. Jag minns inte exakt och har sökt på Annikas blogg Naturliga ting, men har inte hittat igen det hon skrev. Det jag minns är att den sådda potatisen inte blir likadan som ursprungsplantan. Om jag lyckas ta tillvara på fröna enligt konstens alla regler, tänker jag testa att så potatis nästa år. Också. Som ett experiment utöver den vanliga potatisodlingen.

Årets experiment är att odla mandelpotatis i en blandning av bara sand och gräsklipp. Jag började med att varva sand och färskt gräsklipp tills det blev ett odlingsdjup på 15-20 centimeter. Sedan har jag fyllt på med mer gräsklipp och lite mer sand, därefter bara gräs. Till en början färskt gräs, sedan lite torrare. Att vänta tills gräset torkat upp lite har jag gjort för att potatisen inte ska utsättas för för mycket kväve, men också för att gräsmattan ska få tillbaka lite av sin energi. Gräset är klippt med handjagare och gödslat en gång i början av våren. Med Stroller Kombi tyvärr, men jag hoppas att "giftet" förbrukades medan gräset växte till.

Efter någon månad i sandgräs-bädden spirade i alla fall blasten och det såg ut så här:

Och för några veckor sedan såg odlingen ut så här:

Men än har jag inte grävt något i odlingen och vet därför inte om det blir några potatisar eller inte. Det kan lika gärna vara så att det bara är blast. Det ska bli spännande att se. Kanske berättar jag mer i ett senare inlägg.

Nyaste landet så här långt

I början på sommaren skrev jag ett inlägg om starten på årets odlingar. Då gjorde jag ytterligare en yta för odling av ätbart, framför allt morot för det önskade G-pojken mycket av. Han älskar att så där i farten dra upp en morot, skölja av den och äta direkt. Gärna lite större än vad de hittills blivit, men ändå söt och saftig.

I våras när landet var färdigförberett såg det ut så här:

Efter drygt en månads spirande såg det ut så här:

Nu är odlingen redo för skörd och ser ut så här:

Morötterna är nästan helt dolda bakom blommade ruccola, den ruccola som jag för övrigt hittills gör pesto på. Egentligen borde jag ta bort blommorna för om de mognar och baljorna spricker kommer ruccola spira överallt nästa år. Men humlorna och jag tycker att de är så söta - och goda. Humlorna suger nektar, och samlar pollen tror jag, jag äter dem som de är och de är väldigt söta. Smaken påminner om syrenblommor. Som barn bröt jag och käraste väninnan blomklasar av syren, ryckte ut de små blommorna och sög på den smala delen, en efter en. Sött, gott och nyttigt.

Jag är förvånad över att det faktiskt blev något av broccolin. Buketterna är små och bladen är perforerade av småkryp. Men med tanke på att den egentligen ska förodlas inomhus så är jag glad att fröna grodde och fortsatte växa. Men jag måste nog skörda en av buketterna för den har börjat blomma.

Även en polkabeta har gått upp i blomstånd, syns uppe vid övre vänstra hörnet på bilden. Jag låter den vara kvar för se om det blir frön. Kanske kan jag odla ett helt land med polkagrisrandiga rödbetor nästa år.

En virkad trasmatta till

Så här blev den, min senaste dörrmatta, virkad av andrahandsfyndade mattrasor i röda, rosa och vinröda nyanser.

Jag blev inte helt nöjd. Det är något i kompositionen som inte stämmer, tror det är den röda randen som blev för utmärkande. Tanken var att den skulle fungera som ett balanserande mitt, men istället skaver den i mina ögon. Kanske hade jag tyckt att det blivit bättre med en tunnare rand eller att jag hade virkat med en remsa som var mönstrad. Föreställer mig att det hade blivit lite mer liv eller balans då.

Sedan grämer jag mig lite över att jag virkade hårdare och hårdare ju längre jag höll på. Mattan har blivit böjd på grund av det och det går inte att sträcka ut, hur mycket jag än försöker. Men strunt samma, den rätta funktionen har den i alla fall. Med den nätta storleken av inte fullt 80x50 centimeter passar den att ligga innanför altandörren.

I huvudet har en idé börjat ta form - blir jag allt för störd på mattan viker jag ihop den, virkar sidostycken och handtag eller en bärrem. Vips så blir det en väska!

Tycker björnar om hjortron?

Igår gick jag och maken en tur på myren för att plocka hjortron. Tillsammans vågar jag, men jag tror inte att jag skulle ha vågat gå ensam. För här om dagen såg nämligen en väninna till vår yngre dotter en björn lufsa omkring vid vårt kvarter. Vi vet sedan tidigare att det vandrar björn inom vår stadsdel. På försommaren möttes en motionär av en björnunge i ett av motionsspåren här. Motionären hade tydligen tvärvänt och det är nog klokast. I skogen däremot tror jag att det är säkrare Där kan björnen lättare gömma sig när den får människovittring eller hör oss, men när den kommer så nära som in på kvarteret känns det inte lika självklart. Hur som helst bestämmer jag och maken oss för att förgylla lördagen med att plocka hjortron.

Vi går rakt söderut från vår tomt, genom ris av blåbär och skvattram, korsar en stig och fortsätter ut på myrmark där vi hittar våra första hjortron. Tyvärr är de lite böta, troligtvis på grund av kraftiga regnskurar dagen innan. Vi följer myren åt sydost och plockar bär längs ena kanten där de är lite finare. Men egentligen vi vill längre bort, till ytterligare en myr som förra året var full av perfekta mogna hjortron. För att ta oss dit måste vi gå över en rullstensås, en bergsknalle, eller kläpp som man säger här och in på ett naturskyddsområde med tillhörande fågelsjö.

Direkt nedanför rullstensåsen finns en liten bäck med en enklare träbro över. Vid träbron gör jag halt, spårjägaren i mig gör halt, vad är det här för spår? Med björnbesöket i färskt minne associerar jag naturligtvis till björnspår. Maken, som inte går igång på sånt här, säger att det nog är tassmärken från en hund eller mest troligt bara lite blöta fläckar. Jag bestämmer att det är djurspår och fortsätter; nog är de lite för stora för att komma från en hund? Tycker mig höra en återhållen suck och inser att makens engagemang i fråga är över. Jag gör ett sista försök; spåren är för små för att komma från en vuxen björn, men det kan vara en björnunges? Ingen reaktion, varken medhåll eller mothugg. Men det är ju så spännande! Jag tar en bild i alla fall och ställer en öppen fråga; vad kan det vara för spår?

Kan det vara spår av en björnunge?

Vi fortstätter vår vandring och efter drygt två timmar har vi plockat drygt fyra liter hjortron. Nu ligger de och väntar på att bli sylt. Ska bara få torka upp lite först så att det blir lättare att rensa bort småskräp som följt med.

Bevingad

Så är den här igen. Minnesdagen.

Döden lurar på en plats där man vill tro att bara livet bor.

Ett barn föds, en liten pojke.

Så svag; protesterar inte när han tas ur det varma moderslivet.

Många samlas runt honom, vill ge all hjälp som går att ge.

Han kämpar, men orkar inte.

Han får vingar.

Fynda i andrahandsbutiker

Tidigare i våras virkade jag en liten trasmatta att ha innanför altandörren. På sommaren går vi så mycket ut och in den vägen att det är bra att ha något att ställa skor och tofflor på. Eller att gnugga av grässtrån från små och stora fotsulor på.

Förra veckan började det att klia i virk-fingrarna igen, men trasklippandet lockande inte alls. För att slippa klippa beslutar jag att söka i ortens andrahandsbutiker efter material. Kanske inte helt tidseffektivt, men väldigt roligt. Jag älskar att ta gott om tid på mig och går alltid igenom (säger man så - igenom?) avdelningarna med  husgeråd och hemtextil noggrant. Nu senast botaniserade jag bland böckerna också.

Tre ställen har jag hittills varit på, men det finns några till som är värda ett besök. Myrorna har jag inte varit till på länge och blir positivt överraskad över det nya sättet att presentera varorna. Bokavdelningen och framför allt pocketböckerna är fint ordnade i bokhyllor i bokstavsordning. Jag hittar några böcker, bland annat Bodil Jönssons Tankar om tid som jag har velat läsa länge, men också en bok av Stefan Sundström som säkert kan vara berikande. Får kanske anledning att återkomma om den.

Men framför allt hittar jag till min lycka många trasmattenystan från samma tyg, ett rosa trikåtyg klippt i en bra bredd på remsorna. På Myrorna betalar man per påse som man själv får fylla. Tio kronor per fylld påse är priset och de är ungefär lika stora som mindre apotekspåsar. Om jag vore en riktig snålvarg hade jag säkert kunnat klämma ner alla nystan i en och samma påse, men det känns ovärdigt när det även för tjugo kronor är ett riktigt kap.

Även på Pingstkyrkans andrahandsbutik PMU hittar jag mattrasor. Där tar man fem kronor hektot. Det finns mest udda-nystan så till de rosa från Myrorna plockar jag åt mig alla nystan som går åt rosa, rött och vinrött. Men sedan kan jag bara inte låta bli att köpa mer och försöker i min girighet hålla mig till en blå, grön och grå färgskala. Två och ett halvt kilo och 125 kronor landar det till slut på. Absolut skäligt med tanke på vilket arbete det är att klippa.

Jag lämnar PMU-butiken nöjd över att äntligen kunna börja ett nytt virkprojekt. Men även med en vag känsla av att inte riktigt ha gjort rätt för mig; utöver mina hett eftertraktade mattrasor köper jag några pocketböcker för fem kronor styck, elva djupa tallrikar för tio styck och till sist två små ugnsformar. Den ena ugnsformen som är av vitt stengods vill man ha femton kronor för. Den andra som är i glas och från Ikea fem - fem ynka kronor!

Nu är det dags att rensa bland överflödet här hemma och skänka vidare.

Glutenfritt fröknäcke

Till ruccolapeston som jag berättade om i förra inlägget bjöds ett fröknäcke. Det är enkelt att göra och går snabbt att blanda ihop, gräddningen tar däremot tid men då kan man roa sig med annat.

Jag har gjort fröknäcket flera gånger. Bland annat till min äldsta dotters examenslunch där en av gästerna har celiaki, det vill säga är glutenallergiker. Då serverade vi ost till, vilket också passar bra. Jag kallar knäcket för Kerstins fröknäcke eftersom min äldsta dotter har fått det av sin pojkväns mamma, som heter just Kerstin.

Kerstins fröknäcke innehåller
0,5 dl linfrö
0,5 dl sesamfrö
0,25 dl pumpakärnor
0,75 dl solroskärnor
2 dl majsmjöl
1 krm salt
0,5 dl olivolja
2,5 dl vatten
flingsalt

Börja med att sätta ugnen på 150 grader. Lägg ett bakplåtspapper på en plåt av storleken 30x40 cm.

Blanda alla frön och kärnor tillsammans med majsmjöl och salt i en bunke. Tillsätt oljan och rör om. Koka upp vattnet och tillsätt det. Rör allt till en jämn gröt. Skulle smeten blir för hård kan man tillsätta lite mer vatten. Vänd ut smeten på bakplåtspappret och bred ut den jämnt. Ända ut i kanterna. Strö över lite flingsalt eller mald kvarnsalt. Grädda mitt i ugnen i ca 70 minuter och låt knäcket kallna innan det bryts i bitar.

Jag har provat att baka både tunnare kex och tjockare knäcke av det här receptet. När jag vill ha tunnare brukar jag lägga ett bakplåtspapper ovanpå och kavlar sedan ut smeten litet till. Sen micklar jag lite med kanterna för att få dem jämntjocka och raka. Jag trycker in och fördelar om smet, på så sätt slipper jag brända kanter. Till sist använder jag en kaksporre och gör skåror med. Jag vill ha jämnstora bitar och tycker att det blir lättare att bryta med skåror, men det är säkert en smak- och vanesak.

Ruccolapesto

Här om dagen gjorde jag en riktigt god pesto som innehåller rostade solrosfrön istället för pinjenötter och ruccola i stället för basilika.

Jag odlar ruccola i min trädgård och på ett ställe har den växt sig väldigt stor, troligtvis på grund av vårt Bokashi-avfall. Ruccolabladen är i mitt tycke lite för grova och behöver finstrimlas för att göra sig som kryddsättning i en blandsallad. Det går med andra ord inte åt så mycket. Men så slår det mig att jag borde kunna göra pesto på bladen och börjar googla, och hittar ett recept på Lollos Matblogg.

Eftersom jag har svårt att strikt följa recept och redan från början har så mycket ruccola dubblar jag mängderna i receptet, sedan modifierar jag ytterligare lite. Jag struntar i svartpeppar eftersom jag får halsbränna av det, och ersätter den inte heller med något annat som ger sting. Ruccolan är i sig pepprig och kan räcka, tänker jag. Därefter delar jag upp oljemängden på två olika oljor, både olivolja och rapsolja. Jag tycker att smaken från olivoljan kan bli för dominant och när jag gör vinägrett balanserar jag gärna upp den med någon mer neutral olja. Den här gången blir det rapsolja, inte kallpressad som jag tycker är alldeles för bitter, utan en mild avsedd för matlagning, stekning och bakning. Resultatet blir till slut en smakrik och riktigt god pesto.

Min ruccolapesto innehåller:
100 gram rostade solroskärnor
70 gram ruccola, egenodlad den här gången
2 vitlöksklyftor
1 tesked salt
100 gram riven smakrik ost (jag använder en ost som heter Smörgåsost gjord av Norrmejerier, men ser på deras hemsida, bland tillfälliga partier, att den finns i fler olika sorter. Den här torde vara av västerbottenstyp).
2 deciliter olivolja
1 deciliter rapsolja

Jag börjar med att rosta solroskärnor i stekpanna, det tar en stund och man bör röra ofta så att de inte bränns. Sedan mixas de tillsammans med ruccola, vitlök, salt och två tredjedelar av olja. Därefter tillsätter jag den rivna osten och fortsätter mixa. Med mixerstav ska tilläggas, samtidigt som jag höjer ett varnande finger. För ganska snart blir massan alldeles för varm, säkert på grund av klen och överhettad motor i mixerstaven. Osten klibbar ihop sig och vägrar blanda sig med oljan. Jag häller på resten av oljan i förhoppning att det ska blandas. Först verkar det fungera, men ganska snart separerar det sig. Igen. Suck!

Jag blir först riktigt missnöjd eftersom jag ska ta med peston till våra kära grannar, dit vi är bjudna på grillafton. Men efter avsmakning är jag ändå tillräckligt nöjd för att ta med en tredjedel av den tjocka peston. Den är i alla fall bredbar och faktiskt inte extremt energität nu när oljan inte vill blanda sig. Till detta bakar jag fröknäcke och tar med (recept kommer i senare inlägg).

Resten av peston ställs i kylskåpet. Oljan som har blivit vackert grön får också vara kvar. Dagen efter, när allt håller samma temperatur, blandas allt enkelt bara med en gaffel.

En hel trädgårdsdag

Idag har jag njutit av min trädgård hela dagen.

Först körde jag alla kvistar från höstens och vårens beskärningar i kompostkvarnen. Fliset sparar jag i en säck för framtida bruk, kanske som marktäckare eller som strö vid i komposten. Nu använder vi i och för sig inte komposten särskilt mycket eftersom vi har bokashi, men till vintern kan ströet användas vid efterkompostering av den färdiga bokashin. Tre bokashi-hinkar har vi fyllt. Den första grävde jag ner i samband mer vårsådden, den andra är klar i morgon och kommer att grävas ner i rabatterna, den tredje ska få mogna klart i två veckor. Vad jag gör med den vet jag inte än, kanske testar jag efterkompostering, eller så gräver jag ner det med. Hur som helst är det alltid roligt och spännande att experimentera och lära nytt.

Efter kompostkvarnandet åkte duken över årets odlingar av. Vi har haft fin väder under hela andra halvan av maj. Ovanligt varmt för att vara Norrland, vi gick från vårvinter till sommar på nolltid. Vissa vårlökar blommade över på bara några dagar. Nu behöver vi inte oroa oss för frost längre så duken åkte alltså av idag. Därunder hade morötterna börjat spira, precis som de ska. Polkabetorna också. Till min stora lycka verkar även jordärtskockorna ha överlevt. I höstas fick jag några rötter av en kollega. När jag tidigare i vår grävde om i pallkragarna var jag helt övertygade om att jordärtskockorna hade dött under vintern. Det dök inte upp några knölar alls under grävningen. Men så idag när jag lyfte av odlingsduken hade det kommit några blad bland potatisblasten som definitivt inte var potatis. Vid närmare granskning kunde jag sluta mig till att det var jordärtskockan som börjat spira. Nu har jag flyttat den till en annan pallkrage med mindre yviga växter. Den får samsas med dill, ruccola, ringblomma och koriander.

Till sist snyggade jag till lite på framsidan. I höstas fuskade jag till mig en rabatt genom att bara gräva hål för daggkåpor utan att ta bort gräsmattan runt om kring. Nu när vi har klippt gräset ett par gånger ser det inget kul ut med långt gräs mellan plantorna. Min tanke att låta daggkåpebladen dölja gräset och på sikt svälta ut det i brist på ljus ligger lite för långt fram i tiden för att jag ska stå ut. Så idag täckte jag gräset med genomfuktade tidningar som jag därefter strödde täckbark över. Det blev precis så fint som jag hade tänkt mig.

Speciellt om jag jämför hur det såg ut i höstas.