In på upploppet

Vi börjar närma oss slutet av vårt äventyr i Thailand. Elva veckor går väldigt fort, allt går fort när man har kul sägs det ju, och jag undrar vart tiden tog vägen. Har vi hunnit med det vi ville? Ville vi det vi hann med? Vad kommer vi att sakna härifrån? Vad har vi saknat hemifrån under tiden vi varit här? Det är mycket som ska summeras och det kommer ta den tid det kräver. Inget man gör i all hast.

Men en sak tror jag att vi kan konstatera, vi känner oss mätta för den här gången. Vi börjar se fördelar med att åka hem. Och nu säger vi hem om Sverige igen, det gjorde vi inte för några veckor sedan. Då var huset här i Hua Hin vårt hem. Vi såg inte längre än någon dag framåt, då kunde fem dagar framåt vara oplanerade. Nu är fem dagar överskådliga och innebär en övergång från ett tillstånd till ett annat. Från ledighet till arbete, från en sorts rutiner till en annan sorts rutiner, från värme till kyla, från hetta till svalka, från svett till frossa, från tomma påslakan till tjocka täcken.

Men det är väl så det mänskliga psyket fungerar. När man vet att man närmar sig slutet av något förbereder man sig på olika sätt. Man kan leta fel på det man snart ska lämna för att göra avskedet mindre smärtsamt.

Men man kan också känna tacksamhet för det man fått och acceptera det stundande avskedet.