Lunchdags

Idag lagar stora A mat åt mig och lilla E på restaurangen där hon jobbar - Vapiano på Flinders Lane i Melbourne. Det kan ha sina fördelar att vara mor och syster till en staff trainer, chefen Bruno stod för notan.

Botanisk trädgård, strosa och mat

Under de två första dagarna har vi guidats i Melbournes centrala delar. Frukost på lokal tisdag förmiddag följt av kort promenad i botanisk trädgård.

Sedan fortsatt strosande i centrum med lite shopping och en fika. Sverige är en fika-kultur på ett sätt som man inte hittat här, våra unga värdar har noterat att det inte är lika vanligt med fik och caféer som hemma. Men de är fantastiska bra på kaffe i alla tappningar.

På kvällen går vi på ett ställe med sushi på rullband. Finns inte det man vill ha knappar man in beställning på en skärm.

När man är mätt, proppmätt eller i sushi-koma ber man serveringspersonal räkna antalet tallrikar och betalar sedan per tallrik i kassan.

 

Onsdag dag åker vi en tur till Queen Victoria Market, strosar runt och tittar på prylar och matförsäljningen. Och så äter vi förstås....

 



Flygresan

Resan till Melbourne gick mycket bättre än jag hade förväntat mig. Att första sträckan flögs på eftermiddag och en bit in på natten gjorde mycket till. Då kände jag inget behov av att sova.
Och så var det bra med en ljudbok, Spotify och lite telefonspel som förströelse.

Samma himmel där som här

Snart kommer jag och näst äldsta dottern resa långt bort. Vi ska hälsa på äldsta dottern i Australien. Spänd förväntan, packningsplanering och lite oro över den långa flygresan är vad min hjärna är upptagen med.

Och just nu se om det funkar att blogga från mobilen.

Stanna upp en stund

 

Jag känner inte till ursprunget till uttrycket Stanna upp en stund och låt själen komma ikapp, men det är i alla fall vad jag behöver göra. Sedan lång tid tillbaka. Och återkommande. Just nu är jag inne i en period då jag är väldigt känslig för stress.

Men jag har tur, jag får otroligt mycket hjälp och förståelse från min arbetsgivare för min inre stress. Jag har träffat en beteendevetare för att förstå och få verktyg att hantera den. Jag inser också att den till största del är skapad av mig själv, men att jag har svårt att stå emot tempot och tonen runt omkring. Är någon upp i varv blir jag upp i varv. Jag har liksom ingen rustning mot stressade människor, utan sugs med. Sedan påverkas jag som många andra av de konstanta stormfloder av intryck som vi frivilligt matar oss med. Nästan tvångsmässigt följer man med i sociala medier och det svåra är att sätta gränser för sig själv. Annars blir det lätt att man kollar Facebook och de där bloggarna miljarder gånger om dagen. Osunt!

Så för att stanna upp en aning läser jag just nu om Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. Jag fick den i julas och slukade den då omedelbart, lät mig översköljas av orden och omfamnas av tonen. Nu när jag läser om boken försöker jag gör det långsamt och lite i taget för att sedan stanna upp och filosofera kring texten. Jag har fallit för idén om sabbat och vilans betydelse som en slags paus eller uppstannande för att komma ikapp sig själv.

Lyssna! säger själen

Orken är inte på topp just nu. Jag har tvingats dra ner på tempot och är sjukskriven på deltid en tid framöver. Det känns bra, framför allt behövligt.

Mina erfarenheter av utmattningsdepression och posttraumatisk stress gör att jag numera känner igen signalerna; att jag mitt i stegen glömmer var jag är på väg; att jag är lättrörd till tårar för minsta lilla; att irritation och känslan av att bli störd är det jag känner när jag är behövd och efterfrågad; att det är svårt att komma tillbaka in i det jag höll på när jag blir störd; att ljudkänslighet gör att jag vill munkavla alla i min närhet. Och det värsta av allt, den förlamande tröttheten som gör att det mesta jag ska företa mig med kräver en gigantisk energisamling. Jag känner mig som ett ånglok som ska starta i uppförsbacke, och eldaren som ska kasta in kolet i ångpannans fyrbox har bara en arm, och i handen håller han en pytteliten spade med vilken han inte får med tillräckligt med kol för att hålla jämna steg med förbränningen. Så känns det.

Jag tror mig ha ringat in vilken droppe det var som fick bägaren att rinna över och fått mig att må som jag mår just nu. Jag har nämligen gjort som många andra lättledda svenskar, jag har testad 5:2. Det gick jättebra de första veckorna, men sedan började signalerna komma. Jag sökte mer information på nätet och inser att 5:2 inte alls är lämpligt för personer som har en historia med återkommande depressioner.

Så nu är jag alltså sjukskriven på deltid och ska försöka få till den där mentala vilan som jag så väl behöver. Lättar sagt än gjort bara, vardagen kräver ju sitt. När jag planerar att få en hel dag hemma utan intryck, har två fjärdedelar av barnen magsjuka och sitter i vardagsrummet och ser på film med en himla massa ljud. Och på jobbet försvinner inte mina uppgifter bara för att jag inte är där. När jag väl är där går mycket av tiden åt till administration och sedan är den arbetsdagen slut. Mycket snack och liten verkstad blir det. Så där måste jag styra upp känner jag - begränsa, lämna ifrån mig, säga nej, ändra tidsplaner är en bra början.

Och så ska jag röra på mig minst 30 minuter varje dag enligt läkarens ordination, för det är bra mot depression. Men jag har tappat bort mina löparskor, andra paret för i år som försvinner till och med. Jag har frågat mina döttrar, men de har egna skor och använder inte mina. Så de måste finnas någonstans i huset. Fast kanske har vittrorna lånat dem, de gillar allt som är fint och mina båda löparskor var fina. Det senaste paret var vita och rosa, och det före var vita, blåa och lite silvriga har jag för mig. Jag har bett vittrorna lämna tillbaka dem när de har haft dem klart, men än har de inte kommit fram.

Ringblommor, dill och jordärtskockor

Nu blåser höstvindarna kring husknuten och morgontemperaturen kryper närmar och närmare nollstrecket för var dag som går. Odlingssäsongen närmar sig slutet och mycket är skördat men inte allt.

Ringblommorna lyser fortfarande upp i en av odlingsrutorna. De är inte riktigt lika fina som på bilden för den är tagen för mer än en månad sedan, men det har varit fin färgharmoni att odla ringblommor tillsammans med dill och jordärtskocka. Hela rutan har gått i uppiggande gult och lime. Nu har dillen helt gått i kron (eller vad det nu heter) och bildat bruna frön. Och jordärtskockan som är mer än 1,5 meter hög har fått blomknoppar som nog inte hinner blomma innan frosten spränger de gröna cellerna. Jag fick några knölar av en kollega förra hösten och i år har de bara fått växa till. Men nästa år ska jag skörda.

Ringblommor odlar jag för att göra salva. Förra året la jag färska kronblad från ringblomma i en burk och fyllde på med olivolja. Det fick stå och dra ett par veckor i ett soligt fönster, sedan silade jag bort bladen. Därefter värms oljan och lite bivax smälts med i.

I år har jag först torkat bladen sedan slagit på olja. Hoppas att salvan blir lika bra i år.

Polkabetan, den vackra och goda

I år är det första gången jag odlar polkabeta. Det är en rödbeta fast röd- och vitrandig som en polkagris på insidan. Den är så fin när man delar den itu. När den är rå vill säga. Kokt blir den mer gulaktig med randiga skiftningar. Inte lika snygg men fortfarande väldigt god.

Sensommarens matfavorit har varit chevre-gratinerade polkabetor toppat med honung och hackade hasselnötter.

Koka rödbetorna med skal, rot och en bit av blasten kvar tills de är mjuka. Man kan testa genom att sticka en vass knivspetts i den. Om betan glider av spetsen när man lyfter uppåt är den klar. Att man har kvar lite av blasten och den långa smala roten är för att rödbetan inte ska blöda ut för mycket av sin färg under kokningen.

Slå av kokvattnet och häll på kallt vatten. Låt rödbetorna svalna en stund i kastrullen. Skala sedan genom att gnida eller nypa av skalet. Det går väldigt lätt, men man blir lite rosa om fingrarna.

Ansa eventuellt och skär i bitar. Lägg i en ugnsfast form, smula över chevre, ringla över honung och strö över hackade hasselnötter.

Skjuts in i ugnen tills osten ser mjuk ut eller får färg. Lämplig ugnstemperatur är 200-225 grader.

Havtorn i mängder

Jag har ett par havtornsbuskar som i år ger rikligt med bär. Idag plockade jag av en och en halv liter, men det märks knappt. Det finns fortfarande mycket kvar att skörda.

För några år sedan planterade jag tre plantor, en hanplanta och två honplantor med namnen Romeo och Julia. Gulligt tycker jag. Det finns flera andra par att välja bland, bland annat Svenne och Lotta som kanske låter bekant för oss som har minnen från sjuttiotalet. Vem minns inte Bang, en boomerang?

Romeos hanblommor ser ut som bronsskimrande knölar och växer tätt intill stammen. Redan nu har han bildat dem, men det är först till våren de blommar och sprider pollen med vinden. Står det då några Julior i närheten så är chansen stor att hennes pyttesmå blommor, som även de sitter tätt intill stammen, pollineras och utvecklas till bär. Min Romeo är placerad norr om mina två Julior och verkar vara en intressant individ. Han visar tecken på att vara en regnbågsindivid, för han har burit både han- och honblommor i år. På några få ställe sitter enstaka bär tillsammans med nästa års hanblomsanlag. Sådant gillar jag - könsöverskridande och mångfacetterad.

Havtornens bär är väldigt nyttiga, både antiinflammatoriska och vitaminrika. Fast jag planterade buskarna mer för att de är tåliga mot blåst. Jag strävar efter att få ett bättre microklimat i trädgården, att välja buskar som tål blåst och bryter vind är ett steg på vägen. På vår del av gatan ligger fem fastigheter på rad med större delen av trädgårdarna i söderläge. Varmt kan man tro, men trädgårdarna är förhållandevis öppna, så det blir riktigt blåsigt när ostvindarna från havet eller nordvästvindarna från inlandet får vina fritt.

Därför satte jag tre havtornsbuskar för att skapa lä, för att förse fåglar med mat och för att förgylla min trädgård. De orangea bären är verkligen dekorativa, det silvrigt gröna bladverket liknar olivträdens och för tankarna till olivlundar eller lavendelfält. Men nu när plantorna har etablerat sig har jag, nästan lite bittert, fått erfara att havtorn har en otrolig livskraft. Det borde jag i och för sig vara glad för, men den skickar långa rotskott som dyker upp mer än en meter från huvudplantan. Rakt upp i gräsmattan eller mitt i en annan buske. Mina havtorn tar ingen hänsyn till omgivande vegetationen eller att jag har andra visioner med mina trädgårdsarrangemang, den brer bara ut sig. Flera gånger har jag kapat rotskott och delat med mig av till andra. Vissa har inte överlevt på sina nya växtplatser, men andra verkar spira och kommer förhoppningsvis att ge bär med tiden.

Havtorn är inte jättelätt att skörda. Bären sitter alldeles inpå grenen och man kan lätt klämma sönder bäret när man ska få loss det från busken. Det hände både en och annan gång idag, Jag blev både kladdig, blöt och frusen. Jag har läst att man kan knipsa av grenar från sin havtorn, frysa in dem i sin helhet och därefter enklare pilla bort bären. Jag ska eventuellt stamma upp min ena Julia, kanske testar jag om det funkar bättre, fast kall om fingrarna blir jag väl ändå.

Vitlök och rödlök

Nu har turen kommit till sammanfattning av årets odling av vit- och rödlök. Lök ska man skörda när blasten viker sig ner och börjar torka något. Men det är svårt att vänta tills dess, nyfikenheten tar ibland över.

Vitlöken är helt skördad och jag kan lite besviket konstatera att lökarna inte blev lika stora som den allra första gången de odlades. I år heller. De togs upp för ett par veckor sedan men hade säkert kunnat vara kvar i jorden ett tag till. Tydligaste tecknet på det är att en av vitlökarna inte hade klyftat sig än, utan är en så kallad solovitlök. Men flera av de andra hade fått smålökar uppe på blasten, så jag kände mig manad att skörda. Dessutom gjorde en ofrivillig samodlingen med potatis att jag ville ta upp vitlöken helt.

Rödlök i mittenrutan i vänstra odlingsfältet, vitlök i odlingsrutan till höger.

Det är inte så att jag medvetet har satt potatis i tillsammans med vitlök. Orsaken till att de har växt tillsammans i år är att små potatisar blivit kvar i jorden från fjolårets odling. De slank väl mellan grepens gafflarna kan jag tänka. Det brukar finnas små potatisar, inte större än en jordnöt, bland den skördeklara potatisen. Redan tidigt i sommar började något spira mellan vitlöksblasten som fort visade sig vara potatis. När så potatisblasten helt dolde vitlöksblasten drog jag upp all vitlök trots att de säkert hade kunnat växa tillsammans ett tag till.

Jag är väldigt nyfiken på om den här spontana samodlingen ger någon potatis eller om det bara ger blast, men jag ska försöka att vänta ett tag till innan jag tar till grepen.

 

Rödlöken ser ut att bli bra, det är andra året jag odlar rödlök. I våras satte jag smålökarna tätare än rekommenderat, kanske med 10 centimeter mellanrum. Det har funkat även om lökarna inte blir gigantiska. Fast å andra sidan jag vill inte ha för stora rödlökar eftersom vi sällan använder stora lökar i matlagningen.