Ringblommor, dill och jordärtskockor

Nu blåser höstvindarna kring husknuten och morgontemperaturen kryper närmar och närmare nollstrecket för var dag som går. Odlingssäsongen närmar sig slutet och mycket är skördat men inte allt.

Ringblommorna lyser fortfarande upp i en av odlingsrutorna. De är inte riktigt lika fina som på bilden för den är tagen för mer än en månad sedan, men det har varit fin färgharmoni att odla ringblommor tillsammans med dill och jordärtskocka. Hela rutan har gått i uppiggande gult och lime. Nu har dillen helt gått i kron (eller vad det nu heter) och bildat bruna frön. Och jordärtskockan som är mer än 1,5 meter hög har fått blomknoppar som nog inte hinner blomma innan frosten spränger de gröna cellerna. Jag fick några knölar av en kollega förra hösten och i år har de bara fått växa till. Men nästa år ska jag skörda.

Ringblommor odlar jag för att göra salva. Förra året la jag färska kronblad från ringblomma i en burk och fyllde på med olivolja. Det fick stå och dra ett par veckor i ett soligt fönster, sedan silade jag bort bladen. Därefter värms oljan och lite bivax smälts med i.

I år har jag först torkat bladen sedan slagit på olja. Hoppas att salvan blir lika bra i år.

Polkabetan, den vackra och goda

I år är det första gången jag odlar polkabeta. Det är en rödbeta fast röd- och vitrandig som en polkagris på insidan. Den är så fin när man delar den itu. När den är rå vill säga. Kokt blir den mer gulaktig med randiga skiftningar. Inte lika snygg men fortfarande väldigt god.

Sensommarens matfavorit har varit chevre-gratinerade polkabetor toppat med honung och hackade hasselnötter.

Koka rödbetorna med skal, rot och en bit av blasten kvar tills de är mjuka. Man kan testa genom att sticka en vass knivspetts i den. Om betan glider av spetsen när man lyfter uppåt är den klar. Att man har kvar lite av blasten och den långa smala roten är för att rödbetan inte ska blöda ut för mycket av sin färg under kokningen.

Slå av kokvattnet och häll på kallt vatten. Låt rödbetorna svalna en stund i kastrullen. Skala sedan genom att gnida eller nypa av skalet. Det går väldigt lätt, men man blir lite rosa om fingrarna.

Ansa eventuellt och skär i bitar. Lägg i en ugnsfast form, smula över chevre, ringla över honung och strö över hackade hasselnötter.

Skjuts in i ugnen tills osten ser mjuk ut eller får färg. Lämplig ugnstemperatur är 200-225 grader.

Havtorn i mängder

Jag har ett par havtornsbuskar som i år ger rikligt med bär. Idag plockade jag av en och en halv liter, men det märks knappt. Det finns fortfarande mycket kvar att skörda.

För några år sedan planterade jag tre plantor, en hanplanta och två honplantor med namnen Romeo och Julia. Gulligt tycker jag. Det finns flera andra par att välja bland, bland annat Svenne och Lotta som kanske låter bekant för oss som har minnen från sjuttiotalet. Vem minns inte Bang, en boomerang?

Romeos hanblommor ser ut som bronsskimrande knölar och växer tätt intill stammen. Redan nu har han bildat dem, men det är först till våren de blommar och sprider pollen med vinden. Står det då några Julior i närheten så är chansen stor att hennes pyttesmå blommor, som även de sitter tätt intill stammen, pollineras och utvecklas till bär. Min Romeo är placerad norr om mina två Julior och verkar vara en intressant individ. Han visar tecken på att vara en regnbågsindivid, för han har burit både han- och honblommor i år. På några få ställe sitter enstaka bär tillsammans med nästa års hanblomsanlag. Sådant gillar jag - könsöverskridande och mångfacetterad.

Havtornens bär är väldigt nyttiga, både antiinflammatoriska och vitaminrika. Fast jag planterade buskarna mer för att de är tåliga mot blåst. Jag strävar efter att få ett bättre microklimat i trädgården, att välja buskar som tål blåst och bryter vind är ett steg på vägen. På vår del av gatan ligger fem fastigheter på rad med större delen av trädgårdarna i söderläge. Varmt kan man tro, men trädgårdarna är förhållandevis öppna, så det blir riktigt blåsigt när ostvindarna från havet eller nordvästvindarna från inlandet får vina fritt.

Därför satte jag tre havtornsbuskar för att skapa lä, för att förse fåglar med mat och för att förgylla min trädgård. De orangea bären är verkligen dekorativa, det silvrigt gröna bladverket liknar olivträdens och för tankarna till olivlundar eller lavendelfält. Men nu när plantorna har etablerat sig har jag, nästan lite bittert, fått erfara att havtorn har en otrolig livskraft. Det borde jag i och för sig vara glad för, men den skickar långa rotskott som dyker upp mer än en meter från huvudplantan. Rakt upp i gräsmattan eller mitt i en annan buske. Mina havtorn tar ingen hänsyn till omgivande vegetationen eller att jag har andra visioner med mina trädgårdsarrangemang, den brer bara ut sig. Flera gånger har jag kapat rotskott och delat med mig av till andra. Vissa har inte överlevt på sina nya växtplatser, men andra verkar spira och kommer förhoppningsvis att ge bär med tiden.

Havtorn är inte jättelätt att skörda. Bären sitter alldeles inpå grenen och man kan lätt klämma sönder bäret när man ska få loss det från busken. Det hände både en och annan gång idag, Jag blev både kladdig, blöt och frusen. Jag har läst att man kan knipsa av grenar från sin havtorn, frysa in dem i sin helhet och därefter enklare pilla bort bären. Jag ska eventuellt stamma upp min ena Julia, kanske testar jag om det funkar bättre, fast kall om fingrarna blir jag väl ändå.

Vitlök och rödlök

Nu har turen kommit till sammanfattning av årets odling av vit- och rödlök. Lök ska man skörda när blasten viker sig ner och börjar torka något. Men det är svårt att vänta tills dess, nyfikenheten tar ibland över.

Vitlöken är helt skördad och jag kan lite besviket konstatera att lökarna inte blev lika stora som den allra första gången de odlades. I år heller. De togs upp för ett par veckor sedan men hade säkert kunnat vara kvar i jorden ett tag till. Tydligaste tecknet på det är att en av vitlökarna inte hade klyftat sig än, utan är en så kallad solovitlök. Men flera av de andra hade fått smålökar uppe på blasten, så jag kände mig manad att skörda. Dessutom gjorde en ofrivillig samodlingen med potatis att jag ville ta upp vitlöken helt.

Rödlök i mittenrutan i vänstra odlingsfältet, vitlök i odlingsrutan till höger.

Det är inte så att jag medvetet har satt potatis i tillsammans med vitlök. Orsaken till att de har växt tillsammans i år är att små potatisar blivit kvar i jorden från fjolårets odling. De slank väl mellan grepens gafflarna kan jag tänka. Det brukar finnas små potatisar, inte större än en jordnöt, bland den skördeklara potatisen. Redan tidigt i sommar började något spira mellan vitlöksblasten som fort visade sig vara potatis. När så potatisblasten helt dolde vitlöksblasten drog jag upp all vitlök trots att de säkert hade kunnat växa tillsammans ett tag till.

Jag är väldigt nyfiken på om den här spontana samodlingen ger någon potatis eller om det bara ger blast, men jag ska försöka att vänta ett tag till innan jag tar till grepen.

 

Rödlöken ser ut att bli bra, det är andra året jag odlar rödlök. I våras satte jag smålökarna tätare än rekommenderat, kanske med 10 centimeter mellanrum. Det har funkat även om lökarna inte blir gigantiska. Fast å andra sidan jag vill inte ha för stora rödlökar eftersom vi sällan använder stora lökar i matlagningen.

Gjort slut och går vidare

Jag har gjort slut. Inte med en människa utan med en tidning, med Allt om trädgård.

Det känns stort för mig, för vi har hållit ihop sedan våren 2002. Det innebär drygt elva år av prenumeration och det är en lång tid. Det blir en vana som är svår att bryta.

Från tidningen har jag fått mycket idéer, underbar inspiration och värdefull kunskap. Mycket har testats i trädgården och ökat mitt eget vetande. Kanske så mycket att det är därför jag vågar språnget för det känns som att vi har glidit isär.

Men jag har två andra inspiratörer kvar, Hemträdgården och Natur & Trädgård. Artiklarna i dessa två går mer på djupet än de i Allt om trädgård, men innehåller inte lika mycket inspirerande bilder. Nu återstår att se om jag kommer att klara mig utan dem.

Potatisodlingen

Hittills har jag tagit upp två familjeportioner av min potatisodling. I år har jag valt att odla mandelpotatis som anses perfekt för Norrländskt klimat. Men tyvärr har jag slarvat med vattningen, vilket troligtvis har bidragit till att knölarna har fått skorv.

 

Potatisen odlas i två pallkragar hög odlingsyta och jag använder mig av växelbruk. I år har turen kommit till en av de första ytorna som skapades i trädgården och som från början bestod av tre pallkragar på rad. Idag har mittsektionen ersatts med marksten och på sikt vill jag byta ut de två kvarvarande kragarna. De lever på övertid och är rejält sönderruttnade längst ner mot marken. Länge räckte dessa tre kragar för mitt odlingsbehov eftersom jag i stort sett bara odlade sådant som inte kräver stor plats. Till exempel rädisor, rödbetor, morot och ärtskidor. Men sedan jag för tre år sedan började odla potatis har behovet av fler odlingsplatser ökat.

De två första åren odlades potatisen enbart i billig påsjord, sådan där som man får fyra påsar för hundra kronor. Istället för att kupa potatisen fyller jag på med påsjorden allt eftersom potatisblasten växer. Årets odling startades med att de groddade potatisarna sattes i fin gammal matjord som förbättrats genom åren med material från vår hushållskompost, därefter har jag "kupat" med påsjord.

Och blasten har vuxit sig riktigt frodig och är hittills fri från angrepp av bladmögel eller liknande. Det är  bara skorven som stör, men den gör inte potatisen oätligt i alla fall. Vad som är extra roligt i år är att potatisen har burit frukt efter blomningen. Å visst ser man tydligt att potatis tillhör släktet tomater?

I Allt om trädgård, under Annikas dagbok, läste jag i våras att man kan så potatis från de frön som bildas i frukten, och att man ska kunna skörda potatis samma år. Jag minns inte exakt och har sökt på Annikas blogg Naturliga ting, men har inte hittat igen det hon skrev. Det jag minns är att den sådda potatisen inte blir likadan som ursprungsplantan. Om jag lyckas ta tillvara på fröna enligt konstens alla regler, tänker jag testa att så potatis nästa år. Också. Som ett experiment utöver den vanliga potatisodlingen.

Årets experiment är att odla mandelpotatis i en blandning av bara sand och gräsklipp. Jag började med att varva sand och färskt gräsklipp tills det blev ett odlingsdjup på 15-20 centimeter. Sedan har jag fyllt på med mer gräsklipp och lite mer sand, därefter bara gräs. Till en början färskt gräs, sedan lite torrare. Att vänta tills gräset torkat upp lite har jag gjort för att potatisen inte ska utsättas för för mycket kväve, men också för att gräsmattan ska få tillbaka lite av sin energi. Gräset är klippt med handjagare och gödslat en gång i början av våren. Med Stroller Kombi tyvärr, men jag hoppas att "giftet" förbrukades medan gräset växte till.

Efter någon månad i sandgräs-bädden spirade i alla fall blasten och det såg ut så här:

Och för några veckor sedan såg odlingen ut så här:

Men än har jag inte grävt något i odlingen och vet därför inte om det blir några potatisar eller inte. Det kan lika gärna vara så att det bara är blast. Det ska bli spännande att se. Kanske berättar jag mer i ett senare inlägg.

Nyaste landet så här långt

I början på sommaren skrev jag ett inlägg om starten på årets odlingar. Då gjorde jag ytterligare en yta för odling av ätbart, framför allt morot för det önskade G-pojken mycket av. Han älskar att så där i farten dra upp en morot, skölja av den och äta direkt. Gärna lite större än vad de hittills blivit, men ändå söt och saftig.

I våras när landet var färdigförberett såg det ut så här:

Efter drygt en månads spirande såg det ut så här:

Nu är odlingen redo för skörd och ser ut så här:

Morötterna är nästan helt dolda bakom blommade ruccola, den ruccola som jag för övrigt hittills gör pesto på. Egentligen borde jag ta bort blommorna för om de mognar och baljorna spricker kommer ruccola spira överallt nästa år. Men humlorna och jag tycker att de är så söta - och goda. Humlorna suger nektar, och samlar pollen tror jag, jag äter dem som de är och de är väldigt söta. Smaken påminner om syrenblommor. Som barn bröt jag och käraste väninnan blomklasar av syren, ryckte ut de små blommorna och sög på den smala delen, en efter en. Sött, gott och nyttigt.

Jag är förvånad över att det faktiskt blev något av broccolin. Buketterna är små och bladen är perforerade av småkryp. Men med tanke på att den egentligen ska förodlas inomhus så är jag glad att fröna grodde och fortsatte växa. Men jag måste nog skörda en av buketterna för den har börjat blomma.

Även en polkabeta har gått upp i blomstånd, syns uppe vid övre vänstra hörnet på bilden. Jag låter den vara kvar för se om det blir frön. Kanske kan jag odla ett helt land med polkagrisrandiga rödbetor nästa år.

En virkad trasmatta till

Så här blev den, min senaste dörrmatta, virkad av andrahandsfyndade mattrasor i röda, rosa och vinröda nyanser.

Jag blev inte helt nöjd. Det är något i kompositionen som inte stämmer, tror det är den röda randen som blev för utmärkande. Tanken var att den skulle fungera som ett balanserande mitt, men istället skaver den i mina ögon. Kanske hade jag tyckt att det blivit bättre med en tunnare rand eller att jag hade virkat med en remsa som var mönstrad. Föreställer mig att det hade blivit lite mer liv eller balans då.

Sedan grämer jag mig lite över att jag virkade hårdare och hårdare ju längre jag höll på. Mattan har blivit böjd på grund av det och det går inte att sträcka ut, hur mycket jag än försöker. Men strunt samma, den rätta funktionen har den i alla fall. Med den nätta storleken av inte fullt 80x50 centimeter passar den att ligga innanför altandörren.

I huvudet har en idé börjat ta form - blir jag allt för störd på mattan viker jag ihop den, virkar sidostycken och handtag eller en bärrem. Vips så blir det en väska!

Tycker björnar om hjortron?

Igår gick jag och maken en tur på myren för att plocka hjortron. Tillsammans vågar jag, men jag tror inte att jag skulle ha vågat gå ensam. För här om dagen såg nämligen en väninna till vår yngre dotter en björn lufsa omkring vid vårt kvarter. Vi vet sedan tidigare att det vandrar björn inom vår stadsdel. På försommaren möttes en motionär av en björnunge i ett av motionsspåren här. Motionären hade tydligen tvärvänt och det är nog klokast. I skogen däremot tror jag att det är säkrare Där kan björnen lättare gömma sig när den får människovittring eller hör oss, men när den kommer så nära som in på kvarteret känns det inte lika självklart. Hur som helst bestämmer jag och maken oss för att förgylla lördagen med att plocka hjortron.

Vi går rakt söderut från vår tomt, genom ris av blåbär och skvattram, korsar en stig och fortsätter ut på myrmark där vi hittar våra första hjortron. Tyvärr är de lite böta, troligtvis på grund av kraftiga regnskurar dagen innan. Vi följer myren åt sydost och plockar bär längs ena kanten där de är lite finare. Men egentligen vi vill längre bort, till ytterligare en myr som förra året var full av perfekta mogna hjortron. För att ta oss dit måste vi gå över en rullstensås, en bergsknalle, eller kläpp som man säger här och in på ett naturskyddsområde med tillhörande fågelsjö.

Direkt nedanför rullstensåsen finns en liten bäck med en enklare träbro över. Vid träbron gör jag halt, spårjägaren i mig gör halt, vad är det här för spår? Med björnbesöket i färskt minne associerar jag naturligtvis till björnspår. Maken, som inte går igång på sånt här, säger att det nog är tassmärken från en hund eller mest troligt bara lite blöta fläckar. Jag bestämmer att det är djurspår och fortsätter; nog är de lite för stora för att komma från en hund? Tycker mig höra en återhållen suck och inser att makens engagemang i fråga är över. Jag gör ett sista försök; spåren är för små för att komma från en vuxen björn, men det kan vara en björnunges? Ingen reaktion, varken medhåll eller mothugg. Men det är ju så spännande! Jag tar en bild i alla fall och ställer en öppen fråga; vad kan det vara för spår?

Kan det vara spår av en björnunge?

Vi fortstätter vår vandring och efter drygt två timmar har vi plockat drygt fyra liter hjortron. Nu ligger de och väntar på att bli sylt. Ska bara få torka upp lite först så att det blir lättare att rensa bort småskräp som följt med.

Bevingad

Så är den här igen. Minnesdagen.

Döden lurar på en plats där man vill tro att bara livet bor.

Ett barn föds, en liten pojke.

Så svag; protesterar inte när han tas ur det varma moderslivet.

Många samlas runt honom, vill ge all hjälp som går att ge.

Han kämpar, men orkar inte.

Han får vingar.