Lyser stjärnorna klarare nu?

Det ligger ett litet skräp på golvet som jag petar till med tån. Vips så får skräpet ben och blir en liten spindel. Ingen stor en, bara en liten rackare.
- Inte ska du vara här inne, säger jag. Vänta lite.

Jag klättrar upp i sängen för att komma åt att öppna fönstret mot baksidan. Det är placerat bakom sängens huvudgavel. Utanför är det varmt och annorlunda dofter slår emot mig. Varm fuktig växtlighet och något som eldas, kanske torra växtdelar. Det retar en aning i halsen. Utsikten på baksidan av huset är vacker, frodig.

Bananplantor växer alldeles intill muren på vår baksida. En av plantorna bär just nu på en stock omogna bananer. Små korta, men som snart kommer att vara gudomligt goda. Dessa små korta bananer, som vi köper här, har en syrlig underton som jag inte känner hos bananerna som finns i fruktdisken hemma.

På avstånd hör jag myllrande ljud ur den thailändska vardagen. Tuppar, mopeder, ett tåg som signalerar. Och något annat som låter entonigt och repetitivt. Vad är det?

Spindeln! Den ska ju få komma ut. Jag hämtar en tidning som ligger under glasbordet vid soffan i vårt sovrum. Vi har ett master bedroom. Very much master skulle man kunna säga, för det är stort. Säkert större än vardagsrummet där hemma. Jag tar en Newsweek och går tillbaka till spindeln.
- Kom nu. Upp på tidningen. Här kan du inte ligga och skrämma barnen. Eller grannfrun om hon vore här.

När spindeln är fri, hör jag vad det är som låter. Det som jag först inte kunde placera. Det är munkar som mässar. Jag blir stående i fönstret och lyssnar. Länge lyssnar jag till deras sångliknande mässande. Vackert och rofyllt.

När jag drar igen fönstren med insektsnät faller blicken på sänglinnet som vår säng är bäddad med.

Med munkarnas mässande införlivade i min själ känns det som att jag just har utfört en god gärning. Hoppas att spindeln inte längtar in igen.