Varför, om vad och förväntningar

I och med det nya året gör jag en avstämning av bloggen så här långt. Jag funderar kring varför jag ville blogga, om vad jag ville skriva och vilka förväntningar jag hade när jag startade upp.

Varför jag ville blogga har jag klart för mig. Jag ville testa hur det fungerar att blogga, lära mig något nytt. Och utforska om det kan vara ett sätt att dokumentera vår kommande Thailandsvistelse.

När jag funderade kring vad jag skulle skriva om utgick jag främst från några intressen, men även att händelser och tankar ur vardagen skulle få plats. Jag valde alltså att inte nischa mig alltför hårt. Några kategorier hade jag nog från början, men sedan har de kommit eftersom. Den senast i dag till exempel, Vardag som nästan helt har fått ersätta kategorin Allmänt. Det finns både fördelar och nackdelar med att inte nischa sig. Fördelen är att jag kan hämta substans till inlägg från alla möjliga håll. Nackdelen att bloggen blir spretig för läsare, men framför allt att det ibland är svårt att hitta inspiration. Havet av ämnen att ösa ur blir oändligt och svårgreppbart. Till en början hade jag förberett flera inlägg som schemalades, vilket gjorde att bloggen uppdaterades varje dag. Det var enkelt då eftersom odlings- och trädgårdssäsongen fortfarande pågick. I perioder har det varit svårare.

När jag funderar kring vilka förväntningar jag hade med att börja blogga, inser jag bland annat att jag hade en orealistisk förväntan på kommentarer. Drömmande föreställde jag mig att det skulle skrivas långa kommentarer med bearbetade, snirkliga och vackra utläggningar som i sin tur inspirerade till nya kommentarer eller inlägg. Efter ytterligare funderingar tänker jag, att om jag vill ha inspirerande ordväxlingar borde jag kanske satsa på att skriva brev istället. Privata brev direkt till en person. Alla är ju inte är som jag, som lämnar ut delar av mig själv och mina tankar till den som hittar hit. Kommentarer är synliga för alla som läser. Och alla vill inte synas. Men jag har aldrig varit duktig på att skriva brev.

Ett alternativ för att ta bort möjligheten att ha förväntningar på kommentarer, är att skippa kommentarsfältet här på bloggen. Så att jag inte ens behöver fundera på om det kanske har kommit en kommentar. Men det känns inte kul det heller.

Summerar jag mina reflektioner kommer jag fram till att jag fortsätter att blogga ett tag till. Definitivt under tiden vi är i Thailand i alla fall. Jag fortsätter skriva om högt och lågt. Om allt och inget. Om Vardag, skapande och annat. Och jag låter kommentarsfältet vara kvar, men ska jobba med mina orealistiska förväntningar. Tills vidare är allt som vanligt.