Att ta sig upp från bottenläge

Just nu pågår något som kallas för Psykeveckan i staden där jag bor och man har rubriken Se livets möjligheter på den här veckan. Det slår an fint i mig och vill därför dela med mig av mina personliga erfarenheter. Jag hoppas att det inte uppfattas som för privat. Sluta bara läs i så fall.

Jag har varit sjuk i själen vid tre tillfällen i livet. Eller, jag har fått diagnoser vi tre tillfällen i alla fall. De två första hörde samma, för de bottnade båda i förlust av ett barn. Den senaste var arbetsrelaterad och orsakad av en kombination av osäker anställning och personlig läggning.

Det första tillfället kom som sagt ur en förlust av ett litet barn. Ett barn som vi fick och förlorade under samma dag. Sammanlagt var jag sjukskriven i ett halvår för att bearbeta sorgen, men det förlängdes med så korta perioder som två veckor att jag inte upplevde någon ro att komma igenom. Mot slutet av en period var jag så ångestfylld inför tanken på att mötas av misstro, att inte läkaren skulle tro på mitt tillstånd och därmed inte heller förlänga sjukskrivningen. När den ändå blev förlängd gick det åt en massa dagar att återhämta mig från den stress oron fört med sig.

Efter sex månader fick jag ingen ytterligare förlängning med motivationen att det brukar räcka med ett halvt år i sådana här fall. Det finns risk att tillståndet blir  kroniskt annars, sa man. Att jag inte hade ett socialt sammanhang att gå tillbaka till gjorde inte saken bättre. Jag stod utan jobb och skulle ut och marknadsföra mig som arbetskraft. Jag kan lugnt påstå att sjukskrivningen bara hjälpte mig genom den akuta fasen, resten trycktes undan. Dessutom blev jag gravid igen och valde då att fokusera på den nya situationen. Att vi skulle få tvillingar kändes som en väldigt spännande resa och en extra gåva från någon där uppe. Men min fantastiska barnmorska fick mig sjukskriven efter bara fyra-fem månaders graviditet. Hon hade vår förlust i åtanke, men motiverade dessutom till sjukskrivande läkaren att tvillinggraviditeter kräver extra vila. Jag tror att den sjukskrivningen gjorde att jag kunde fungera förhållandevis väl när våra pojkar fötts.

Det andra tillfället kom när pojkarna nästan var två år gamla och började i förskolan. Då var jag så slut i själen att jag började grina på väg hem under en av inskolningsdagarna. Men jag förstod först ingenting: vad har jag att vara ledsen för? Allt är ju bra nu! Visst hade jag varit trött länge, jag var arg ofta och hade svårt att fatta beslut. Till exempel att fatta ett så pass enkelt beslut som vilken växt jag skulle köpa till trädgården. Under läkarbesök på vårdcentral fick jag diagnosen posttraumatisk stress. Det var inte alls konstigt att jag var ledsen fick jag veta och fick också förklaringar på mina symtom, även tunnelseendet som jag inte kunde fatta var det kom ifrån. Jag fick veta att det är ett av flera symtom på min diagnos. Jag snavade på det mesta som låg på golvet, mycket leksaker förstås men också vår dammsugare som ju inte är så liten.

Så den obearbetade sorgen efter det döda barnet tillsammans med den trötthet som kommer av att vara småbarnsförälder till tvillingar och ytterligare två barn hade kört mig i botten. Alla som har tvillingar förstår vad det innebär. Man vill precis lika mycket som när man har ett barn i taget. Men man brottas också med att vara rättvis, att ge lika mycket, helst samtidigt till båda. Och man kräver otroligt mycket av sig själv. Man vill vara supermamman i alla lägen. Jag skulle till exempel absolut hel-amma mina pojkar dygnet runt. Absolut inte ge något tillägg. Ofta försökte jag dubbel-ammade jag dem, men på natten ammade jag dem en och en för att åtminstone få ligga ner och kanske småslumra. Men det krävs inget geni för att förstå att det inte blir mycket sömn och återhämtning när man väcks fyra gånger per natt av bebisar som vill äta. Speciellt under tillväxtfasen då de krävde mer mjölk än vad som fanns? Då kunde det bli upp mot åtta gånger.

Jag vet flera tvillingföräldrar (läs tvillingmammor) som faktiskt visar symtom på utbrändhet när det är dags att skola in barnen på förskola. I vårt fall sa min man stopp efter ett tag. Han köpte helt enkelt hem tillägg så att han kunde ge den mest missnöjde av dem två. Oftast var det en och samma pojke. Han som ville att den första, tunnare och lite sötare mjölken bara skulle spruta in i munnen utan större egen ansträngning. Den andre pojken tyckte om att ligga länge vid bröstet och få i sig den tjockare gräddigare mjölken. Den som kommer på slutet och ger det där härliga hullet som bara småbebisar kan få.

Vid mina tillfällen av psykisk sjukdom har samtal med professionella fungerat väldigt bra. Jag har pratat med psykologer, kuratorer och beteendevetare och alla har hjälp mig läka olika delar vid olika tillfällen. Under den senaste sjukskrivningen fick jag prata med en fantastisk psykolog som gjorde att jag kände mig så bekräftad. Jag fick tänka, tycka och reflektera som jag ville och hon kunde alltid bekräfta mig i mina känslor. Det var väldigt befriande. Jag fick också, via jobbet, träffa en underbar beteendevetare som gav mig verktyg att hantera situationer som tidigare gjort mig utbränd. I de flesta fall har dessa samtal varit den enda behandlingen, men jag har i och med utbrändheten fått erfara vilken hjälp medicin kan vara. Ibland hjälper samtal bara till viss del och man behöver något mer för att hålla sig borta från den djupaste och svartaste botten. Så var det den senaste gången.

Numera är jag ganska övertygad om att jag har en skörhet som inte alla människor har. Bland annat läste jag för ett tag sedan en kommentar hos UnderbaraClara (tidigare refererat till det här) där jag för första gången stötte på begreppet HSP, Highly sensitive personalities. Där beskrivs HSP med begreppet stark-skör på svenska. En stark-skör person jobbar i ojämn rytm, i bland med full gas i botten, i bland i snigelfart. Ytterst sällan i maklig och jämn takt. Just vid det senaste sjukdomstillfället kan jag nog relatera till det, men har inte satt mig djupare in i det för att säga att det stämmer på just mig.

Idag är jag trygg med att det finns så mycket  hjälp att få och alla möjligheter att ta sig upp från bottenläge. Kram till dig som orkade läsa ända hit. Ta hand om dig. Se livets möjligheter!