Intressant iakttagelse det där. Det får mig att minnas min reaktion när ett av våra barn, troligtvis för första gången, söker tröst hos sin pappa. Och inte mig. Först blir jag ställd och snopen, men efter lite reflektion inser jag att det är ju det vi har jobbat för. Tidigt i vårt föräldraskap började vi medvetet svara på varandras mamma- respektive papparop för att på så sätt dela på barnens behov.
Så idag händer det ganska ofta, att när barnen ropar mamma svarar min man, eller det omvända, barnen ropar på pappa och jag svarar.
Livet tillsammans med barn kan ju ha olika förutsättningar för föräldrar,speciellt för de ensamstående föräldrarna som MÅSTE vara både mamma och pappa.Kansk mammppa vore ett bra ord för att belysa att man kan vara både ock.
SvaraRaderaNu har du myntat ett nytt ord - mampa :-)(Jag tog mig friheten att ta bort de på varandra följande dubbelteckningarna mmpp. Jag tror inte att det finns stavningsregler som medger det i den svenska grammatiken ;-).)
RaderaDu har rätt i att förutsättningarna är olika beroende på familjekonstellation. Visst kan det vara skönt att, för en kväll eller så, ensam ha ansvaret för kvällsrutinen. Men som sagt bara någon gång ibland. Ofta, ofta är jag tacksam över att vi är två om föräldraskapet.
Jag tycker om din blogg och om dina tankar. Och så skönt att man kan dela på tröstandes, både för barnetoch en själv även om jag också ibland känt mig lite snopen.
SvaraRadera