Att trivas, blomma och må gott

Efter en sommar på kollo verkar det som att min orkidé tänker blomma igen. Senast den blommade var i februari tror jag, i samband med att den köptes.

Den har fått vara ute i trädgården hela sommaren. Hängt i en ampel i en genomskinlig plastkruka avsedd för orkidéer, lapat dagsljus, skapat klorofyll och haft det allmänt trivsamt. Ibland har jag doppat den i vår regnvattentunna tills orkidékomposten har blivit genomfuktad och sedan hängt tillbaka den.

Efter att den kom in i huset igen har jag inte gjort särskilt mycket. Av estetiska skäl flyttades den över till en glaskruka istället, även om det inte är särskilt bra för rötterna. Krukan är tät i botten och det kan ge både syrebrist och röta om man vattnar för generöst och ofta. Fast det är nog ingen risk hos mig. Våra blommor lär sig snabbt hushålla med den vattenmängd de får. När de minst tåliga slokar kraftigt får alla en ny påfyllning och det kan gå veckor mellan vattningarna.

Jag är inte så bra på det där omsorg om plantor och krukväxter. Jag försöker ge dem de självklara förutsättningarna i form av näring, vatten och förhållandevis rätt odlingsbetingelser. Sedan vill jag att de ska klara sig själva. Det har inneburit att det numera inte finns så många finlir-växter kvar i huset. Det är bara den här orkidén då som förhoppningsvis kommer att överleva, och helst leva och må gott här hos oss.

Alla växter som vi haft som inte gillar orgelbunden vattningen och det lite torra och varma inomhusklimatet moderna hus erbjuder, har sakta med säkert tynat bort och dött. Kvar finns mest bara tjockbladiga växter som Yuccapalm, Garderobsblomma, en lägre variant av Svärmorstunga, och någon form av Aralia. Och ett stackars Penningträd som kämpar för sin existens. Men den har inte rätt odlingsbetingelser, det måste jag erkänna. Den skriker efter ny jord, hoppas på en större kruka och vill helst stå på ett ljusare ställe.

Jo, jag har några Ampelliljor också som trivs. Det beror säkert på deras förmåga att lagra vätska i tjocka rotdelar som suger åt sig och sväller upp när de lever i överflöd. Om det sedan blir lite sämre tider kan den hämta kraft ur dem. Så borde vi alla göra egentligen. På det själsliga planet tänker jag, inte det fysiska. Vi borde lagra all själsligt välmående i små inre kapslar eller klumpar, som vi kan hämta kraft ur när det behövs.