In på upploppet

Vi börjar närma oss slutet av vårt äventyr i Thailand. Elva veckor går väldigt fort, allt går fort när man har kul sägs det ju, och jag undrar vart tiden tog vägen. Har vi hunnit med det vi ville? Ville vi det vi hann med? Vad kommer vi att sakna härifrån? Vad har vi saknat hemifrån under tiden vi varit här? Det är mycket som ska summeras och det kommer ta den tid det kräver. Inget man gör i all hast.

Men en sak tror jag att vi kan konstatera, vi känner oss mätta för den här gången. Vi börjar se fördelar med att åka hem. Och nu säger vi hem om Sverige igen, det gjorde vi inte för några veckor sedan. Då var huset här i Hua Hin vårt hem. Vi såg inte längre än någon dag framåt, då kunde fem dagar framåt vara oplanerade. Nu är fem dagar överskådliga och innebär en övergång från ett tillstånd till ett annat. Från ledighet till arbete, från en sorts rutiner till en annan sorts rutiner, från värme till kyla, från hetta till svalka, från svett till frossa, från tomma påslakan till tjocka täcken.

Men det är väl så det mänskliga psyket fungerar. När man vet att man närmar sig slutet av något förbereder man sig på olika sätt. Man kan leta fel på det man snart ska lämna för att göra avskedet mindre smärtsamt.

Men man kan också känna tacksamhet för det man fått och acceptera det stundande avskedet.

Sam Roi Yot

När äldsta dottern var här tillsammans med goda vännerna hemifrån så gjorde vi en dagsutflykt med båt. Maken, som är familjens egen reseledare, bokade en privat tur för oss tio med Mermaid Cruises. Vi bordade den här båten:

Bilden lånad av äldsta dottern, som fotograferade under båtturen.

Första stopp på utflykten är en apö, men det hade jag nog lika gärna kunnat vara utan. Vi har fått påsar med fruktrester av guiden för att ge till aporna och man kan fort se likheten mellan människa och apa. Trots ett överflöd av frukt, från oss och andra besökare, blir aporna ändå osams om gobitarna där melon står högst i kurs, sedan ananas och till sist banan. Girigbukar tänker jag, precis som vi människor!

Även den här bilden är lånad från äldsta dottern.

Men den yngre dottern ville de nog ta upp i flocken, för flera apor klättrade upp på hennes tröja och i hennes långa hår. Hade hon inte skakat dem av sig hade de nog börjat putsa hennes pälsliknande huvud.

Nästa stopp innebar en extremt svettig strapats, som krävde bra skor och vattenflaska att släcka törsten från allt flåsande med. Vi ska ta oss till Praya Nakhon Cave i nationalparken Sam Roi Yot.

För att komma dit kämpar vi oss först uppför branta och höga trappsteg, anpassade efter terrängen.

Sedan, när vi kommer vi till grottans mynning, stapplar vi oss tålmodigt och långsamt nerför branta trappsteg. Även de anpassade efter naturen.

På vissa ställen i grottan har taket rasat in och bildar stora hål upp mot himlen. Frön från växter som har fallit ner och grott har slagit rot och är idag gigantiskt höga men smala i sin strävan upp mot solljuset.

 

 

Vi passerar flera rum för att till sist komma till den sista och mäktigaste grottan. Mitt i grottan står ett större buddhistiskt altare med frodig växtlighet och solljus från ovan som fond.

 

 

När vi känner oss redo och har insupit den magiska atmosfären en stund är det bara att gå samma väg tillbaka igen, uppför grottrappor och ner för berstrappor, nötta av många besökare och lite glatta i ytan.

 

 

Och när vi till slut kommer tillbaka till båten känner vi alla att dagens fyspass (och veckans rumpträning) är avklarad och vi förtjänar några lata timmar med både god mat och bad från båten.

 

Bangkok shopping weekend, del 2

Senast jag var i Bangkok var för tjugo år sedan. Då luffade maken och jag runt i Thailand under sju veckor med lätt packning i våra ryggsäckar. Men vi startade med en vecka i Bangkok bland annat för besök hos skräddaren, men framför allt för vigsel på Svenska ambassaden.

För några helger sedan var jag tillbaka för en shoppinghelg tillsammans med väninnan, hennes döttrar och mina döttrar. Äntligen! vill jag bara utropa. Bangkok har utvecklats till en funktionell och vacker stad, i alla fall där vi uppehöll oss. Sky Train och tunnelbana gör att man med lätthet tar sig genom stan på kort tid och utan trafikstockningar.

Mest fascinerad är jag av lösningen med skywalks, alltså gångvägar i luften, för att underlätta för fotgängare att ta sig från ena sidan av gatan till den andra. Visst, lösningen är inte helt handikappanpassad eftersom man måste gå upp för trappor för att komma till gångbanan ovan mark. Men jag kan inte se en bättre lösning utifrån hur vägnätet ser ut och det myller av trafik som dagligen pulserar genom staden. Tänk att jobba med gatu- och stadsplanering i Bangkok - vilken utmaning!

Vägtullar och förbättrad kollektivtrafik har säkert bidragit till att begränsa antalet personbilar i city. Men många taxibilar och Tuk-tukar finns det. De ser ut som syrliga karameller när man tittar ner från skywalken, fint lackerade i lila, ceriserosa, orange, rött och gulgrönt.

Hur som helst är jag för tillfället helt förälskad i Bangkok och har lyckats övertala familjen att ta en tur dit tillsammans innan vi lämnar Thailand för den här gången. Så till nästa vecka har maken bokat två hotellnätter för oss och de tre yngsta barnen.

Bangkok shopping weekend, del 1

I drygt två veckor har vi haft äldsta dottern på besök och tillgång till goa vänner hemifrån. Nu har de åkt hem och tomrummet fyller jag med att skriva om våra dagar tillsammans.

Första hela helgen åkte vi mammor med våra döttrar till Bangkok för att shoppa. Vi åkte med privatbuss båda vägarna vilket jag verkligen kan rekommendera. Det kostade oss 3000 Bath enkel väg, vilket i och för sig är bra mycket mer än 202 Bath/person som det kostar att åka tåg i första klass. Men för oss som var ett sällskap på sex personer övervägde fördelen med privatbuss framför det lägre priset att åka tåg. Framför allt är det väldigt praktiskt att man åker direkt från dörr till dörr. På morgonen, när vi alla var lite trötta, var det himla skönt att bli upphämtad vid huset och avsläppt vid hotellet efter nästan tre timmars resa. När vi skulle tillbaka till Hua Hin var det utan tvivel helt gudomligt att bli hämtad vid hotellet. Två intensiva shoppingdagar kändes i benen och väskorna hade blivit både tyngre och fler.

Första dagen åkte vi till Chatuchak Weekend Market där en myriad av gångar är fyllda av allehanda varor. Husdjur, kläder, husgeråd, väskor, mat, skor, växter, antikviteter, tyger - det mesta finns där.

Först ville jag egentligen bara titta för att få ett grepp om stället, men insåg ganska snart att man inte hinner kolla igenom allt utan att handla samtidigt. Det hann jag i alla fall inte i och för sig, men det beror nog på att jag är lite långsam av mig. Turligt nog fick jag sällskap av döttrarna och lockades att handla ganska snart. Det kändes som att vi handlade väskor i parti och minut, bland annat hittade vi alla tre varsin Mullberry-väska - kopior så klart - som motsvarade våra behov. Äldsta dottern köpte ytterligare en väska för större vardagspackning såsom skoldator, -böcker och träningskläder. Jag förälskade mig i en sisalväska, eller egentligen flera, men köpte bara en av dem.

Fulltaliga med bonus

Sedan några dagar tillbaka är familjen fulltalig. Härligt!

Småsyskonen gladdes mycket åt att storasyster skulle komma. Den utlovade påsen med surt plockgodis gladde stort. Men naturligtvis inte lika mycket som att få vara tillsammans och visa delar av det här livsäventyret.

I sällskap med dottern kom goda vänner som hyr ett eget hus här i Hua Hin under de veckor de är här. Av dem fick även jag fick något gott hemifrån. Som jag har längtat efter. Ganska mycket, faktiskt.

Leksandknäcke med Norrglimt och en kopp kaffe är mums!

Det uppskattas väldeliga! Men inte på långa vägar lika mycket som sällskapet måste jag skynda mig att tillägga.

Thaiboxning

Återigen har föräldrarna fått följa med på en aktivitet med skolan där barnen testar på thaiboxning. Passet inleds med uppvärmning och stretching. Sedan är det dags att ta plats framför spegeln.

Jag kan bara konstatera att dotter nummer två är en riktig fighter - trots sitt näpna yttre.

Även grabbarna satsar hårt.

Den blåkläddes önskan att börja i någon form av kampsport när vi återvänder hem förstärks.

Till sist avslutas förmiddagens träningspass med en snäll uppvisningsmatch mellan två utövare.

Den leende killen till vänster, en av barnens instruktörer, och hade för bara några dagar sedan gått en match. Dagen till ära visar han därför upp några mindre blessyrer.

Lösa hundar och springning

Innan vi åkte tänkte jag använda Thailands-tiden till att komma igång med joggandet igen. Men det har inte blivit som jag ville. Det finns alldeles för mycket lösa hundar här. Många tillhör troligtvis en ägare trots att de är lösa, men deras vaktinstinkter är det inget fel på. För det mesta skäller de hundar som är innanför staket eller stängsel mest, men de som är lösa är för nyfikna för min smak.

För fem, tio år sedan var jag väldigt, väldigt, VÄLDIGT hundrädd och litade inte på en enda hund, vare sig den var lös eller kopplad. Även om matte eller husse försäkrade att "den vill bara hälsa" så dubblade mitt hjärta sina slag när jag mötte en hund på mina prommenader. Kulmen blev när en ägare skälde ut mig för att jag gjorde fel när hans tre lösa hundar kom springande emot mig. Jag tvärnitade när jag såg att de tog sikte på mig, vände ryggen åt dem och skrek till ägaren att ta in hundarna. Då fick jag (minsann) veta att genom mitt beteende gjorde jag mig mer intressant för hundarna än om jag bara hade gått förbi. Till en början blev jag mest förbluffad och irriterad över att jag blev utsedd till syndabock, men bestämde mig ändå för att börja bekämpa rädslan. Jag började läsa på mer om hundar, deras kroppspråk och hur man bör bemöta dem. Därför har det sakta men säkert blivit bättre och bättre.

Men här känns det inte som man riktigt kan känna sig trygg ändå, för här håller de lösa hundarna ofta ihop i mindre flockar och kan hetsa varandra. Maken som tränar inför maratonlopp, springer ändå, men har med sig ett plaströr på sina rundor. Tydligen ska hundarna ha respekt för käppar och pinnar och de flesta har troligtvis fått smaka på ett rapp eller två från sådana. Jag har i och för sig svårt att tänka mig att en hund blir vänligt inställd av det, men i det här fallet gäller det att visa vem som är starkast, inte vem man kan lita på.

Nu är det inte bara hundar som gör det svårt att jogga eller springa utomhus. Värmen gör sitt till också. För att få långpass i benen köpte maken klippkort på ett gym där det bland annat finns löpband. Han hade tyvärr inte hunnit att vara där mer än tre, fyra gånger innan ägaren kom fram till honom och oroade sig för sin utrustning. Löpband ska tydligen vara väldigt dyra i inköp och makens tretimmarspass nöter naturligtvis. Så därför blev han erbjuden pengarna tillbaka, för på löpbanden fick han inte fortsätta göra långpass. Hur många har blivit bannade från ett gym på grund av att de håller på för länge?

Småkryp och andra djur, dag två och tre

Tillägg dag två:
Trädgårdsmästaren upplyste oss den här morgonen om att det handlar om getingar, inte bin (se första inlägget här).

Efter att det lilla samhället giftsprutats till döds (gillar inte sådant egentligen), upptäcktes ytterligare ett bo, mycket större än det förra. Specialstyrkan kallas in och efter en första besiktning avvaktar man nu tills aktiviteten i boet avtar för natten. Sedan är det god natt för alltid!

 

Dag tre:

Ytterligare en början till ett bo har hittats på vårt hus. Grannen bredvid hade flera stycken och grannen mittemot har ett. Maken har sprutat vårt bo och kommer eventuellt hjälpa grannarna mitt emot. I huset bredvid har deras trädgårdsmästare bekämpat de små liven, iklädd hjälm med visir, motorcykeljacka och vantar. May the force be with us.

Små kryp och andra djur

Omkring huset, på gården, finns fler gäster än vi. Några följer jag med spänning, andra försöker jag vänligt avhysa från fastigheten.

Några som jag trivdes väldigt bra med men som tyvärr har lämnat oss är familjen Duva. Det sörjer jag faktiskt, för jag hade hoppats på att få följa ungen fram till flygfärdighet. Nu tror jag tyvärr att dess lilla hjärta inte längre pickar och slår. Jag bevittnade nämligen när ett syskon togs av en kråkfågel, några dagar innan hela familjen försvann, och kanske gick den kvarvarande ungen samma öde till mötes. Men det var fascinerande att få följa familjen så länge det varade.

Först att se herr Duva väva ett fint bo av växtfibrer och sedan hans kurtiserande ansträngningar att locka till sig en hona. Jag tror att jag var lika glad som han när fru Duva flyttade in och jag fick önska henne God morgon varje dag. Att sedan till sist se deras duniga lilla ungen, när den fick någon av dagens måltider, kändes som en ynnest och jag började verkligen se fram emot att få följa den lilla ungens övningar i flygandets konst. Nu får jag inte det och boet på palmbladet är ödsligt tomt.

Ytterligare en gäst som hjärtat klappat lite extra för är den lilla fladdermusen som inte hann i säng innan gryningen. Utmattad låg den en morgon utmed husets östra gavel, där jag och sönerna försiktigt föste upp den på en sopskyffel och bar den till ett skuggigt parti av trädgården. Där, bakom en buske, fick den lite vatten och en fruktbit. Dagen därpå var den borta och vi utgår ifrån att den flög iväg i skydd av mörkret, stärkt av sömn, frukt och vatten.

 

Några av de mindre uppskattade, men inte desto mindre fascinerande gästerna, är mångfotingen, som med sina många ben och beslutsamma steg gick mot den öppna ytterdörren, samt skalbaggen som försov sig på vår altan. Båda dessa fick raskt byta golv mot gräsmatta i en magkittlande flygtur.

Våra senaste gäster är en svärm bin - tror jag i alla fall, även om insektens kroppsform mer är getinglik - som tycker att ett hörn av altandörren till makens och mitt sovrum är en fin plats att bosätta sig på. Medan jag var barn odlade både min far och min morfar bin. Därför har vetskapen om bins nytta för pollinering och fruktsättning gjort att jag i längsta mån låtit bli att berätta för grannhusets trädgårdsmästare att samma sorts steklar även på den fastigheten bygger bo. Men nu när några har valt att bosätta sig intill en dörr kan jag inte längre hålla tyst, även om de verkar ovanligt fredliga. Jag råkade nämligen mosa en av svärmens medsystrar när jag öppnade altandörren i morse, men ingen av de andra blev irriterade för det, därav min hypotes och förhoppning att de är vänligt sinnade bin.

I morse visade jag de nybyggande gästerna för städerskan, som i sin tur är gift med trädgårdsmästaren och jag antar därmed att det lilla samhället inte kommer att få stanna särskilt länge. Men med bokmärken i Thailexikonet vid ord som nyttiga och honung och ta vara på hyser jag nu en stark förhoppning om att trädgårdsmästaren förbarmar sig över svärmen och låter de små men ack så nyttiga varelserna flytta hellre än dödas.

Tillägg:
Det finns en fortsättning om bina som egentligen är getingar här.

Fem veckor och femton år

Fem veckor har gått sedan vi satte oss i flygplansstolarna mot Thailand. Jag har gått ner i takt så mycket att jag knappt orkar blogga, men ska försöka skärpa mig. För min egen skull, eftersom det hjälper mig att minnas.

I morse sjöng vi för vår dotter. Hon är 15 år nu och nästan vuxen! Lite presenter, sång i valfria stämmor och en minitårta fick förgylla morgonen. Sedan tog vi med fika till skolan för att högtidlighålla henne lite mer. Det passar väldigt bra att hon fyller år på en torsdag just i år. För varje torsdag är det storsamling på skolan vilket innebär att alla barnens anhöriga och vänner är välkomna att delta. Efter samlingen stannar föräldrarna kvar för att fika och prata, medan barnen går till sin lektion.

Idag fick barnen först fika tillsammans med oss innan de gav sig ut i värmen för idrott och röris. Munkar med glasyr, sockermunkar och olika kakor, samt läsk ersatte morgonens fruktstund vilket torde ha gjort barnen extra aktiva. Förhoppningsvis. Och hamnat i lågsocker efter någon timme. Men då hade vi redan åkt hem. Stackars pedagoger!

Att ha barnen i skola här innebär en god möjlighet även för oss föräldrar. Tack vare skolans utflykter och aktiviteter får vi inblick i Thailändsk kultur och vardag. Som till exempel munkarnas välsignelse. Nästa vecka startar skolan ett nytt temaområde att arbeta kring. På tisdag kommer därför barnen att få träna Thaiboxning med en kille som tävlar i just den sporten. Föräldrar är inbjudan att se på under träningen. Men redan i morgon kan vi se thaiboxaren i full aktion när han går en match. Eventuellt törs vi ta oss dit för att kolla.