Växer i fristad

Pergolavy

Försommarens pionknopp

Fetblad och kärleksört

Gräslök

Min trädgård är min fristad och jag törs nog säga ett den är mitt favoritställe på jorden. Jag är nog som mest ett med mig själv när jag är i trädgården. Jag gräver upp, flyttar och ibland delar på mina växter. Och planterar nytt också förstås.

Där njuter jag av att både grovjobba mig svettig och meditativt småpyssla på knä. Våren och hösten är grovjobbens tid. Då gräver jag bort, upp och djupt, och de senaste åren har bit för bit av gräsmattan grävts bort. Fast ska man vara riktigt ärlig så är det min man som gräver när jag vill ha bort grässvålen. Jag brukar entusiastiskt börja, men efter en halv kvadratmeter och flera timmar senare är jag helt slut. Då ber jag den käraste maken som med raska steg kommer med spaden. Och när han då börjar jobba ser det så där snuskigt enkelt och lätt ut. Han blir vare sig svettig eller får andnöd. Lätt frustrerande, men vackert att se på.

Så för varje säsong blir våra rabatter och vår köksträdgård större och större, medan gräsmattan blir mindre och mindre.

Och sedan, efter allt grävande, flyttande och slit kommer sommarvärmen och allt blir stilla i trädgården. De nyplanterade växterna får vara i fred för att etablera sig. Det går att ägna sig åt lite stillsam ogräsrensning förstås, men mest går jag omkring och är. Jag samtalar med mina växter, funderar på om de trivs, frågar om de behöver något eller om de vill flytta till en annan plats i trädgården. Eller till någon annans trädgård.