Sedan jag själv lämnat barnafödande och småbarnsår bakom mig har jag utvecklat ett tantvarnings-beteende. Så fort jag ser en bekant med bebis eller litet barn kan jag inte motstå. Jag bara måste jollra med barnet, stryka över kinden eller hålla handen på den lilla. Det är som ett begär.
Och nu äntligen, inom kort kommer jag att få träffa familjens senaste tillskott. För ett par månader sedan föddes en bebis och min yngre bror och hans sambo blev därmed föräldrar till en tjej. Och mina barn fick sin första kusin på min sida. Och jag blev faster! Tyvärr så bor de en himla massa mil bort, eller rättare sagt, det är vi som bor en himla massa mil ifrån dem och den övriga släkten. Men snart så får vi träffa henne. Då ska hon få ett par röda virkade baby-converse.
Tidigare i år gjorde jag ett par gröna till min kusins pojke. Jag hittade beskrivningen på bloggen Livet som pysselkiise.
Nu gäller det att jag sansar mig när vi äntligen träffar det lilla livet, inte kasta mig över henne och gosa på en gång. Jag har i och för sig med åren lärt mig att det lönar sig att vara lite försiktig till en början och ganska lågmäld. Att mest prata med föräldern och bara då och då titta på barnet, le lite och avvakta. Då visar barnet om det är intresserat av dialog. Får se om det funkar på lillkusinen också.
Så fina.
SvaraRadera