Lera för lek och terapi

I början av 00-talet drabbades familjen av stor sorg. Ett barn föddes och dog på samma dag och inget var sig längre likt. För att på något sätt ge förlusten en mening anmälde jag mig till en keramikkurs på dagtid. Det var början på en ny och underbar hobby.

Tidigare alster som används

Lera är ett fantastiskt material. Beroende på lerans struktur och vatteninnehåll eller vilken teknik man använder kan man skapa de mest sagolika saker. Länge var jag helt insnöad på att jag skulle behärska det här med att dreja. Men efter oändligt antal timmar med drejskivan under näsan och en lerklump som absolut inte blir centrerad, har jag övergivit tanken på att det är det enda sättet att göra skålar.

En ganska ny förälskelse är nu kavling. När jag gick på keramikkurs igen förra hösten tog jag till mig en teknik där man kavlar leran till en jämn kaka. Stor eller liten beroende på vad man vill göra. Sedan läggs leran på eller i en gipsform som kommer att avgöra alstrets form. På kursen hittade jag en konvex stor och vid gipsform, som tillsammans med virkade dukar blev ett stort vitglaserat fat. Jag är jättestolt över det men  använder det inte så mycket än.

Samma fat som ovan

I våras testade jag tekniken hemma men istället för gipsform kavlade jag fast en virkad duk i lerkakan och vände den över en upp-och-ner-vänd skål. Där fick leran långsamt torka till ett läderhårt tillstånd. Nu återstår flera moment innan den blir färdig och mycket kan gå fel. Den ska skröjbrännas, sedan glaseras och därefter brännas igen. Luftblåsor som kan finnas kvar i leran kan då spränga godset och allt är omintetgjort.

Men som med så mycket annat här i livet så är det bara att våga ge sig ut i det okända. Sedan får man bara hoppas att man landar någorlunda på fötter. Jag har gjort det förr och det har gått bra, så det ska nog gå vägen den här gången också.

Oglaserad och inte ännu bränd skål

Närbild: virkad duk gör mönstet i leran