Småpysslens tid är här

Oftast är det årstiden som avgör vad jag har för händerna. Sen vår, försommar och tidig höst är det mest trädgård som gäller. Härligt på alla sätt och vis med friskluft och massor med solljus. Och det är ju bra för en person som hamnat i både grundare och djupare depressioner på grund av långa perioder av mörker.

Men det härliga med hösten och den stundande vintern är att jag blir småpysslig. Jag blir alltid sugen på att göra sådant som inte tar för lång tid att dra igång. Och som inte tar för stor plats. Och som gärna går att göra sittandes i en soffa eller fåtölj, kanske framför tv:n. Fast jag har märkt att jag börjar bli långsynt. Så det är väl snart dags för progressiva glasögon.

Förra året gjorde jag några grejer av luffarslöjd. Väldigt kul att prova på och jag kommer säkert att återkomma till det. Det har blivit en hel del vantar och sockar också de senaste åren. Nu har jag gjort ett par svarta lovikkavantar till mig själv som nästan är färdiga. Jag ska bara brodera lite dekorationstrådar på mudden i samma färg som finns i tofsen sedan är de helt klara.

Jag minns mina vita lovikkavantar som jag hade när jag var liten. Hur tunga de blev när de blev blöta, men aldrig kalla. Man kunde vara ute och leka hur länge som helst utan att bli kall om händerna. Tårna däremot var som isbitar. Jag minns hur snön frös fast i vantluddet och hur man knaprade på de små snökristallerna och fick ludd i munnen.

Just nu är ett annat par av mina hemstickade och tunnare ullblandningsvantar borta. Eventuellt har jag slarvat bort dem eller så har någon av flickorna lånat dem. När det händer är det inte säkert att de kommer tillbaka. Hursomhelst så saknar jag dem när jag är ute och höstjobbar i trädgården just därför att jag inte blir kall om fingrarna när de blir fuktiga.