Fira dubbelt upp

Idag fyller våra tvillingpojkar tio år. Som så många andra föräldrar undrar man vart tiden tar vägen. Nyss fick vi två nyfödda små barn att lära känna, nu har de blivit två härliga pojkar med mycket kärlek, värme och klokskap.

När vi för drygt tio år sedan skulle göra första ultraljudet, redan i vecka tolv, hade kroppen skickat små signaler till mig om att det fanns två små i moderlivet. Signaler som var alldeles för subtila för att jag skulle kunna sätta ord på dem, men visst tyckte jag att magen hade börjat puta lite väl tidigt. Jag avfärdade det med att det var min fjärde graviditet och den förra avslutats för mindre än ett år sedan. Muskulaturen har helt enkelt förlorat sin spänst, tänkte jag och köpte mig extra stora trosor för att rymmas i resten av graviditeten.

Hur som helst, glada för att vara gravida anländer maken och jag till kvinnokliniken för ultraljud. När jag ligger där med blå elektrogel på magen, och barnmorskan i en rörelse sänker ultraljudsmojängen mot magen, håller jag upp tre fingrar mot min man. Med en fniss säger jag: "Tänk om det är tre". I nästa stund ser vi på skärmen bilder med två små liv. Det ser ut som om de leker buss med en chaufför och en medresenär. Jag ser direkt att det är två, men frågar för att konstatera: "Är det tvillingar?"

Och min man säger precis det där som så många andra praktiskt lagda tvillingföräldrar före honom har sagt: "Vi måste byta bil."